Krönika: The end of an era
Allt sedan Romans inträde har Chelsea burits fram av en grupp spelare. Den gruppen har nu sett sina bästa dagar och Chelsea står inför en omfattande generationsväxling. Efter den sämsta säsongen sedan Abramovich tog över ställer sig alla så frågan, vad fan händer nu?
Det är över nu - Gyllene Tider. Inte ett musikaliskt mästerverk eller något jag vanligtvis lyssnar på, men refrängen lämpar sig (ni får ursäkta klichén) en dag som denna. "Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig. Det är över nu, men jag kommer ihåg en helt annan tid, den över nu".
Hör mig Petr, John, Frank och Didier, jag saluterar och tackar ödmjukast för de många gånger ni förgyllt mina helger. Men det är över nu och som grupp utgör ni inte längre en stomme att bygga ett lag kring. Det är dags för nya fanbärare att träda fram eller värvas in.
Jag menar på intet sätt att vi ska kasta ut våra trotjänare på gatan, Cech och Terry håller alltjämt som bärande figurer i en fortsatt satsning. Lampard håller alltjämt hög lägstanivå, men lägre högstanivå och orkar inte längre leverera 60+ matcher per säsong. Detsamma gäller Drogba som kanske mår bäst av att lämna klubben helt och hållet till sommaren.
Sedan Mourinho tog över har Chelsea byggt sitt spel på fart och kraft, men årets säsong har med all tydlighet visat klara brister på båda dessa fronter. Tempot har under långa perioder varit chockerande lågt och den där viljan att gå över lik för att vinna har inte infunnit sig.
Chelsea står inför ett vägval, klubben måste bestämma sig för hur man ska spela fotboll. Fjolåret bjöd på en övergång till mer positiv fotboll och vi åkte land och rike runt och dunkade in bollar till höger och vänster. Nya klubbrekord och ligarekord slogs och alla belackare fick se på fan för att de ifrågasatt Chelseas åldersstruktur och återväxt.
Jag skrattade också gott åt dem när dubbeln bärgades, men likt er andra bar jag på vetskapen om att det för eller senare måste till en förändring. I somras kom den inte, trots klubbens något ogenomtänkta försök att till synes helt random lotsa in ett antal unga spelare. Rutinerade och skickliga spelare ersattes av nykläckta juniorer eller förstaårsseniorer som knappt spelat en a-lagsmatch. Bredden saknades och en redan uttjänad centrallinje fick ta än mer stryk.
Den här säsongen har allt prat om ett åldrande Chelsea som inte längre håller visat sig stämma. Laget har varit ojämnt, viljan tycks ha saknats och ledarskapet har stundvis varit under all kritik. Roman försökte väcka liv i gänget med två supervärvningar i januari. Den ene en succé, den andre av tabloiderna, experterna, motståndarfansen och i viss mån också Chelseasupportrarna, redan utdömt som århundradets flopp.
Bland de egna produkterna som lyfts fram finns gott om talang, men inte i den utsträckning att dem redan nu är redo att axla manteln. Killar som Sturridge, McEachran och Kakuta ser alla ut att kunna bli framstående spelare i Chelsea på sikt. Men en ny säsong startar redan i augusti och mycket talar för att Chelsea kommer få punga ut för att förstärka laget.
Jag var tidigare inne på att klubben står inför ett vägskäl kring spelsättet. Vad jag och många med mig länge efterlyst är ett kreativare mittfält, det är också här jag anser att Chelsea främst kommer att behöva förstärka i sommar. Går Drogba är det möjligtvis intressant med en ny forward, sedan undrar man ju hur framtiden ser ut för en sån som Bosingwa och inte minst, vad händer med Ancelotti?
Frågorna är som vanligt många, svaren få. Bara en sak är säker. KTBFFH och håll huvudet högt.
"Det är över nu, det är över nu, det är över nu".