Krönikan: En promenad med min hund
Solen skiner ute och vi går mot ljusare tider. Jag går en promenad med min hund och samlar tankarna lite grann.
Det har varit en mörk vinter och det är alltid lika skönt när våren gör sig påkommen. Vi går mot ljusare tider även som Chelseasupportrar för även om det stundtals sett riktigt mörkt ut i vinter så har spelet i mars sett allt bättre ut. Vi är obesegrade denna månad och jag märker hur ett leende sprider sig över mina läppar när jag promenerar mot närliggande park. Vi vann mot United. Vi vann mot City. Min hund nosar, tittar upp mot mig och börjar vifta på svansen. Han fattar.
På stigen mot parken möts jag av en dam med en tax. De är ibland illasinnade, damerna, så jag är på min vakt. Hundarna hälsar på varandra och småpratig som jag är slänger jag ur mig klassikern "fint väder idag..." varpå damen svarar "det är lite väl blåsigt för min del". Taxen börjar skälla. Vi går vidare.
Ja, man har ju alltid något att vara missnöjd över.
När vi närmar oss parken och jag tittar ut över vad som bara för några månader sedan var ett snölandskap. Mina tankar tar mig två månader tillbaka, till den dagen då nyheten som omgående väckte enorma känslor för två supportergrupper släpptes. När den ena gruppen dansade nakna på Londons gator så kollektivt spydde den andra i Liverpools gatubrunnar.
Fernando Torres hade skrivit på för Chelsea.
Så här i nutid är många Chelseasupportrar missnöjda med Torres. "För dyr", "inga mål", "snackar för mycket". Det har gått två månader och folk drar redan Shevchenko-referenser. Det finns inga garantier i fotboll. Jag trodde att Shevchenko skulle vara lysande i Chelsea - men fick fel. Likaså trodde jag att Kezman skulle vara lysande i Chelsea - men fick fel även där. Sedan tänker jag på Drogba och vill minnas att jag även hade höga förväntningar på honom när han kom. Det tog två säsonger innan har naglade sig fast i startelvan och på riktigt började leverera.
Att döma ut Torres redan nu är alltså fel och jag drar på smilbanden återigen när jag tänker på hur tongångarna på så kort tid har förändrats mot Ramires. Han blev också utdömd i början, men har sedan juluppehållet verkligen anpassat sig till Chelseas spel och varit en av de bästa i laget. Tiden får helt enkelt utvisa även när det gäller Torres.
Vi är nu i parken, jag och min hund och jag släpper honom lös.
Han försvinner som en blixt mot närmsta fågel. Det är fortfarande spring i benen på den gamle byrackan som nyligen fyllde elva år. Han levererar fortfarande vilket för in mig i tankegångar kring säsongens tjat om åldrande trupp från diverse experter. Jag minns Zola, som vid 37 års ålder gjorde sin sista säsong för Chelsea år 2002/03. Många hävdar att detta också var hans bästa säsong. Drogba och Lampard är 33 i år och jag blir då inte förvånad om de båda herrarna gör ytterligare några fullgoda säsonger för vårt Chelsea.
Min hund har vid detta tillfälle helt kommit bort sig och förbrukat sitt förtroende av att vara lös. Jag busvisslar och han kommer till mig vilket får mig att börja tänka på ledarskap. Capello återgav nyligen kaptensbindeln till John Terry och jag minns väl hur Pontus Kåmark satt i i Fotbollskanalen Europa-studion och sa att det var fel gjort. "Jag tycker att han borde gett den till någon annan" sa han. Jaha herr Kåmark, tänker jag, vem då om man får fråga? Rio och Gerrard är ju bevisligen skadade för ofta men du kanske vill ge bindeln till Rooney? Barry? Cole? Äsh, det är lätt att slänga ur sig något sådant utan att riktigt tänka igenom saken och jag tror de flesta vet att Terry är i nuläget bäst anpassad som kapten för England.
Nu börjar min hund att nosa överallt vilket slöar upp vår promenad och gör mig irriterad. Denna nyfunna irritation övertar således irritationen över tankegångarna kring Kåmarks dumma uttalande (håll dig till spansk fotboll!). Min hund sätter sig och skiter.
I min irriterade sinnesstämning märker jag knappt att jag håller på att gå in i en ung man med en pudel. Ung man. Pudel. David Luiz-referensen är inte långt borta. Jag ber om ursäkt till mannen samtidigt som jag tänker på vilken injektion David Luiz har varit för Chelsea sedan han kom. Men se där biter jag mig i tungan! Om det är fel att döma ut Torres efter enbart två månader så är det väl lika fel att succéförklara David Luiz? Jo, det är det nog och jag kommer snabbt att tänka på Adirian Mutu, killen som kom till klubben, öste in mål och sedan gjorde bort sig så fatalt att det är en skam att han fortfarande får spela fotboll. Bäst att ta det lite lugnt även med David Luiz. Tiden får utvisa.
Tankarna på David Luiz får mig dock på bra humör igen för visst fan har hans prestationer sett lovande ut.
Det börjar skymma och jag och min hund går hemåt. Jag summerar tankegångarna som har handlat om ljusare tider, gnällspikar, flippar, floppar, ålderstigna spelare och inkompetenta experter. Jag tänker på att vi har ett spännande spelschema framför oss med många intressanta matcher i april, jag tänker på att vi har en trevlig gäst i månadsmötet i morgon och jag funderar på ett aprilskämt till Chelseasidan. Huruvida det blir av eller inte får tiden utvisa. Vi går i alla fall mot ljusare tider.