Krönikan: Njut mina vänner, njut!
Chelsearedaktionens Daniel Joannou i en romantiserande skildring om hur läget ser ut idag samt vikten av att njuta just nu. För just nu är det tämligen roligt att vara Chelseafan.
Min gode vän och redaktionskollega Andreas Nilsson brukar ofta, när tillfälle ges, dra upp Chelsea som laget såg ut på sent 90-tal. Han hyllar individer som Desailly, Wise, Zola, Le Saux med flera och menar att de karaktärerna som fanns i laget då är svårfunna i dagens fotboll. Han blickar tillbaka, minns och drar smilbanden uppåt. Jag vet vad han menar. Likt Andreas är jag uppvuxen under 90-talet och det är just denna generation som fick mig att börja följa Chelsea på allvar. Samtidigt tror jag att det ligger i människans natur att överdrivet romantisera saker från det förflutna.
Så, låt mig då istället subjektivt beskriva hur läget ser ut idag.
*** Det svänger snabbt i fotbollens värld. Ett lag som har varit med i toppstriden av Premier Leauge för något år sedan börjar tappa mark. Skeppet sjunker samtidigt som laget och alla berörda vaggas in en tro att allt ordnar sig. När man sedan vaknar upp med morsan av alla bakfyllor tvingas man inse att en fjärdedel av ligan har spelats och man kämpar runt nedflyttningsstrecket. Experterna är kritiska, framtiden ser mörk ut och tränaren ifrågasätts.
--- I andra lags fall sprider ledningen skräck bland fansen som väljer att spöka ut sig själva med halsdukar utan klubblagets färger och detta i ren protest. Ekonomin ser lika dyster ut som en grådassig disktrasa. Samtidigt gör klubbens kelgris bort sig - och nu pratar jag inte om en otrohetsskandal utan om ett agerande mot både klubb och fans som är så etiskt och moraliskt inkorrekt att Sofia Arkelseten böjer sitt huvud.
¤¤¤ Sedan har vi lag där det till synes går bättre för. Som får in stenrika ägare som spenderar pengar på spelarköp likt en shoppingsugen Paris Hilton på Luis Vuitton-rea. Skrapar man lite på ytan finner man nog en rätt trist insida och när man bygger laget kring en lat före detta representant för rivalklubben så betyder det också att man inte har så värst många spelare som spelat för klubben särskilt länge. Och således inte tillsammans heller.
Om vi då tittar på Chelsea.
*** Vi befinner oss i ett skede där vi under en längre period har varit framgångsrika och så tycks det se ut även denna säsong. Tidigare i år säkrade vi klubbens första dubbel (jag tror inte alla är medvetna om hur stort detta är) och just nu leder vi ligan med stor marginal och kör på som tåget i Champions Leauge. Det finns en harmoni i klubben och tränaren arbetar ostört utan påtryckningar från så kallade experter. Detta ställs i relation mot Liverpool som inte vunnit ett skit på snart fem år och enligt mina tarokort inte lär göra det heller på det nästkommande fem.
--- Vidare så har vi en ledning som tycks arbeta både strukturerat och planenligt för att nå sina mål, både fotbollsmässiga och ekonomiska, med en ägare som helhjärtat bryr sig om klubben. Vi har spelare som ställer upp för varandra, hyllar lagandan och de separata lagdelarna där INGEN är större än klubben. Detta ställs i relation mot Man United där ledningen beter sig som svin och individuella spelare(n) gör det klart och tydligt att man är där för cashen och inget annat.
¤¤¤ Och så är det så att Chelsea har vi ett lag som har spelat ihop länge. En stomme med spelare som brinner för laget som kompletteras med yngre förmågor och smarta nyförvärv. Kontinuitet och samspelthet går inte att köpas. Detta ställs i relation mot Man City som har ett namnkunnigt lag som redan visat att de inte kommer att hålla hela vägen just på grund av bristen på kontinuitet. När vår kapten Terry har spelat i laget sedan 1995 gör Citys kapten Tevez (för tillfället i Argentina för att "rå om sig själv") sin blott andra säsong i klubben. Och så kom han från United. Ungefär som att Chelsea skulle gjort Ashley Cole till kapten redan andra säsongen. Men så har heller City inte mycket till val då de knappt har några spelare som spelat för klubben i mer än två år.
Nej... när Andreas romantiserar om det gångna så tycker jag att det är så mycket roligare att romantisera nuet. Men trots att detta är en enögd och något överdriven skildring så kvarstår faktum - just nu(!) ser det väldigt bra ut. Om man sedan tar i beräkning att det kan svänga snabbt i fotbollens värd så är ett tänkbart scenario att vi själva sitter där om några år och blickar tillbaka, minns och drar på smilbanden samtidigt som vi hyllar spelare som Terry, Lampard och Drogba. Så min uppmaning till er alla Chelseafans där ute är att ta denna romantiserande skildring till er - och njut...
...Njut just nu. För nu har vi det bra.
