"O Mads Where art thou "Del 2
Eller konsten i att inte träffa bortafans på en bortamatch-Lovén
Olja, skit och fisk.
Vi var nu alla ganska glada i hatten. Jag försökte lära dem” Carefree” och” Come along”. med hyffsad framgång. Samma sak när de försökte lära mig deras sånger. I mina öron lät de lika och alla handlade om stolta gruvarbetare som spelade fotboll, inte för att vinna utan för äran att representera Shaktar Donetsk.
Ryss-Niva sa något till han som körde. Vände sig om till mig och sa att vi allihopa ska hem till hans kusin och äta mat. Det var inte alls långt och då fick det bli så. Mörkret slöt sig om minibussen, mer sånger sjöngs, mer kortspel spelades. Att vara från olika länder har aldrig känts så lite som det kändes då och vodka har aldrig smakat mer likt honung än denna kväll.
Snart var vi hemma hos Ryss-Nivas kusin. Bordet hade dukats med korvar och piroger och pyntats med ännu fler av 41% . Kusinen visade sig var en genomtrevlig man i 50-års åldern, pratade flytande engelska efter sina år som språklärare i Jugoslavien. Han hade i likhet med många andra Ukrainare blivit hemskickade när kriget kom. Nuförtiden försörjde han sig som lärare på gymnasiet. Sverige tyckte han mycket om. Fotboll älskade han också I synnerhet Dynamo Kiev så Chelsea hade hans sympatier.
Efter en trevlig, högljudd resa genom det ukrainska köket avslutades middagen med att Läraren tog fram ett litet dragspel som han kompade frun när hon sjöng gamla melankoliska sånger. Jag fick lyssna på en del av deras historia med en vacker livserfaren röst som guiden genom den. Läraren förklarade varje sång mellan numren , varför den sjöngs och av vem.
Jag mådde bra och tyckte att det var en fin avslutning på dagen. Det var dags att bege sig tillbaka till Donetsk.-Trodde jag.
Ryss-Niva tyckte inte vi hade umgåtts tillräckligt. Han sa något till de andra varpå de skrattade, jag skrattade artigt med men visste att det kanske var mig de pratade om och skrattade åt.
Alla reser sig upp och försvinner till ett annat rum. Lärarens fru, hon med den vackra rösten kväver min impuls att hjälpa till med att bära in de tomma tallrikarna. Hon skär snabbt upp en tjock skiva rökt fläsk och lägger den i min hand medans hon puffar mig åt
Aleksander skrattar när jag möter honom i dörren och jag får snart se varför. På storbilds-tv har de laddat med ett hemma karoke. Jag förstod direkt varför alla haft så roligt. Jag förebrådde dem inte. Jag hade förmodligen gjort samma sak om de varit mina gäster i Sverige och jag hade ägt en hemma karaoke. Antagligen skulle jag tvingat dem att sjunga 70-tals progg eller nått annat från den svenska musikaliska bakgården. Nu var det emellertid jag som skulle förnedras vilket jag också blev. Jag satte inte många ord eller takt rätt den närmsta halvtimmen men tur för mig att Karaokemaskinen la ner innan jag hann att slakta Eugenia Vlasova .
Ryss-Niva var inte utan idéer för det. Snabbt satte han in Fifa13 och utmanade alla på en turnering. Vilket i vanlig ordning inte gick något vidare . Men roligt hade vi. Ni kan kanske gissa vad förloraren fick dricka, eller den som vann.Eller den som råkade befinna sig i samma rum som de som spelade. Jag litar på att ni vet.
När klockan närmade sig tolv sov större delen mitt sällskap. Jag skakade på Jeff och frågade om han visste vart vi var-Det visste han inte. Den engelskspråkiga kusinen pekade bortåt när jag frågade om vägen till en station. Jag tackade nej till att stanna kvar med ursäkten att jag verkligen verkligen var tvungen att åka tillbaka till Donetsk denna kväll.
-Donetsk? Sa han leende. Du är i Mariopol nu. Han gav mig en flaska som färdkost och jag tackade för en trevlig kväll.
Jag gissade på att hans leende betydde att Mariopol var en bra nyhet. Vi hade ju åkt på småvägar hela vägen och det var nog inte så långt att det inte kunde vara överkomligt att ta en taxi tillbaka till White Lion och förhoppningsvis skåla med Mads innan det stängde.
En doft av olja, skit och fisk mötte mig när steg ut i natten och tog riktning åt det håll Ryss-Nivas kusin riktat sin näve åt.
Jag gick runt i en timme, kanske mer men jag gittade ingen station, ingen taxi, inget folk att fråga. Jag kände doften av havet ibland men ofta försvann den i doften av olja. Jag passerade en bar som jag smet in på. Den turkiske bartendern upplyste mig om att Mariopol låg 135 km söder om Donetsk och kände jag doften av hav berodde det på att jag befann mig i en hamnstad vid Svarta havet.
När baren stängde steg jag ut i natten igen. Jag hade fått en vägbeskrivning till stationen av bartendern så hoppet om att komma tillbaka fanns fortfarande. Jag såg fortfarande glaset som halvfullt snarare än halvtomt. Allt brukar lösa sig och det var gott om tid att festa med Mads och resten av bortafansen. Jag behöll lugnet för vädret var ju inte heller så illa. Så kinden upp och lite sång på vägen till stationen så håller man både tröttheten och humöret i schack.
Efter 15 minuters gångväg från baren hittade jag stationen. I näthinnan såg jag sköna sovkupéer och att sakta vaggas in av tågljuden . Bartendern hade sagt att resan skulle ta ca 5 timmar på natten., i mina öron lät som himmelriket.
Men för andra gången på en dag dök min humör neråt i skalan. Stationen var stängd och det enda skydd som erbjöds var en perrong med tak. Det sista tåget hade gått och nästa skulle inte avgå föränn 07.30 och det var 6 timmar dit.
Jag sparkade på det som fanns att sparka på och när jag lugnat ner mig igen så hade jag fått igång kvarterets hundar i min klagosång.
” Ok ” Tänkte jag. ” Vänta är inget problem. Det har jag gjort många gånger innan. Det är bara 5 1/2 timmar kvar, det klarar jag..sova kan göra när jag tillbaka till Sverige. ”
Så ” Always look on the bright side of life” fick bli mitt ledmotiv när jag vände på klacken och bestämde mig för att ta en stärkande promenad för att döda lite tid och vända humöret uppeåt igen.
20 minuter senare stod jag vid en rostig ursäkt till en båt som var uppställd i någons trädgård. Fortfarande med samma sång på mina läppar började jag undersöka vraket. . Ägaren hade alltså satt sin gamla båt i trädgården och dessutom låter någon bo i den eftersom det lyser innifrån och det är blommor i fönstren. Jag fann denne ukrainares lösning på trångboddheten väldigt underhållande, kanske var det hans sommarhus, eller kanske hans tillflykt när svärmor skällt på honom för femtiofjärde gången.
Jag fann båten så underhållande att jag inte först noterade att någon ropade mitt namn. Jag gjorde honnör och sa ” Hej Delirium du är sen” eftersom jag någonstans långt inne fann det ytterst naturligt att efter all denna vodka jag konsumerat skulle få ett besök av Herr Delirium..
Men ropen försvann inte så jag vände mig om för att kolla vad min fantasi fått fram. På en balkong stod en man med skjortan utanför och en cigg i handen. Han upprepade mitt namn flera gånger.
”Swedish come here! ” Var det delirium så var det en sofistikerad sådan. Jag log när jag gick mot balkongen där rösten kom ifrån helt säker på att ingen levande människa skulle stå där.
Det var Jeff som ropat.
” Tog du en promenad ? ”
Jag hade ingen lust att förklara att jag faktiskt lämnat festen och hittat stationen efter en krävande strapats f ör att sedan på något oförklarligt sätt komma tillbaka till platsen jag faktiskt sagt adjö till.
Så jag ljög och sa att det var precis så det var. En promenad.
Jag tog mig upp till Terrasen på husets andra våning via en trappa. Jeff la armén omkring mig och bjöd mig till ett bord fyllt av Thé och smörgåsar.
” Sätt dig ner och ta för dig, imorgon kör jag hem dig.”