"O´Mads where art thou "Del 3

Eller konsten i att inte träffa bortafans på en bortamatch-Lovén

I omloppsbana

Natt blir till morgon, solen lyser en stund innan den försvinner in i en Svarta havsdimma som tar fukten med sig till land.
Jag och Jeff har suttit i soffan hela natten, kollat på CNN och BBC, druckit thé och småpratat när han inte nickat till. Jag hade inte lyckats få någon ro i kroppen baksmällan har börjat komma samtidigt som jag har gått in i omloppsbana runt kvällens match .Kroppen blir annorlunda, sinnet mer spänt, pendlande mellan förhoppning och förväntningar. Min längtan till de mina växer sig starkare. Bortafansen som hittat ett ställe att vara på, sluta sig inåt och sångerna som förlöser oss.
Läraren, ägaren till huset kommer in lagom vid 08.00. Mer thé och bröd på en bricka. Mer fotbollssnack och en stilla undran om varför jag inte kom iväg som jag planerat. Jag besvarar hans fråga med ett leende men nämner inget om min utflykt..
I o med Lärarens uppstigning fanns det inget att vänta på. Jag påminde Jeff om hans löfte att ta mig tillbaka till Donetsk varpå han steg upp från soffan och gick till det andra rummet för att väcka Ryss-Niva. Jag sökte upp närmsta toalett och avlastade kroppen på lite maginnehåll.
10 minuter senare stod tre män i hallen. Festens andra deltagare hade på något sätt tagit sig ut. Ingen var i form för att köra, men vad gjorde det. Ryss-Niva kände givetvis någon som ville till storstan och han tog genast kontakt med honom för att fråga om han kunde tänka sig att köra.
Till allas glädje kunde han det så för andra gången tackade jag läraren för middagen och underhållningen och skyggade bort från Mariopols skarpa ljusterapigråa ljus som örfilade mina ögon när jag öppnade dörren.
Båten fanns fortfarande kvar hos grannen som ett monument över en fiskekarriär som blev stående på land och innan jag hann att fråga Ryss-Niva om historian bakom den så kom det en man med valrossmustache , kal hjässa och en finkostym som var jämnårig med hotell Pronofets invigning cycklande med en fet cigarett utan filter i mungipan och ett brunt paket på pakethållaren. Mannen sneddade över gatan åt vårt håll.
Ryss-Niva log nöjt. ” Look swedish, more vodka.”

Mannen presenterade sig som Pjotr Kosacken och förklarade att det var han som skulle köra oss till Donetsk. Jag skrattade för mig själv och tänkte att hans uppenbarelse låg helt i linje med det sista dygnets händelser. Och precis när jag hade börjat snudda vid tanken att det skulle vara en omöjlighet att dra en rak linje från detta ställe till hotellet-sömn - förfest på lejonet som Piotr och Jeff fick en idé om en avskedsbrunch på ett ställe som serverade 30 olika sorters borsjtj. En nordbo som jag själv borde ju vara överlycklig över ett sådant förslag OCH det låg ju ändå på vägen.
Jag ryckte mina axlar och gav dem ett uppgivet leende. Jag hade ju inte känt dessa herrar speciellt länge men tillräckligt lång tid för att inte bli förvånad.

Intermission

Inte alltförlänge efter det att vi satt oss i minibussen går det i repeat. Bakfyllefrossan är botad med mer vodka. Denna gång Piotr Kosacken homebrew.
Jeff somnade direkt när han satte sig. Jag och Ryss-Niva började bota våra matchnerver med att lära varandra ännu fler sånger och jag vill att ni föreställer er en man som sjunger ”No pope of mine” Med drunken ukrainan brytning. Jag skrattade upp vodkan jag druckit. När det blev min tur att sjunga en sång Ryss-Niva försökte lära mig var det en nidvisa om Dynamo Kiev.
Resultatet blev nog inte så mycket bättre än de första och jag kan garantera er att det finns en ukrainare som skrattar gott svenskens version av ” Proklyati Kyi¨v ”
Till slut svängde vi av Donetskvägen och hamnade i en nedgången by med hus som aldrig var menade att vara fina brevid en väg som inte var menad att hålla. I centrum av byn fanns en resturang med en lång kö som ringlade ut på gatan. Piotr pekade på slutet av den och jag förstod att han ville att vi skulle vänta där. Piotr själv försvann med några flaskor under armen till ett närbeläget hus och lämnade oss där.
Efter en halvtimme av väntan så kom vi till sist fram till kassan och på menyn kunde vi se att det verkligen serverades 30 olika sorters borsjtj i en djup plastmugg och kostade en femma så jag slog på stort och beställde ” Stålarbetarens borsjt”, Antifajevs dröm och deluxe som trots att det låg ister och flöt bland morötter och rödbetor smakade himmelskt. Det ska tilläggas att soppan var väldigt varm och muggarna inte höll EUstandard så snabbhet var av yttersta vikt när man åt.
Piotr tog oss sedan till byns andra sevärdhet, en charkbutik vars ägare han var släkt med och som jag på något sätt lämnade med 7 korvar som både var lika långa och tjocka som en baguette. Jag är ett lätt offer när jag är glädjechokad av sprit men de luktade åtminstone gott och något ska man ju ha med sig till Broder Tuck.
Ut ur byn och på vägen igen med inköpta korvar och skvättande soppa i smältande muggar. I väster bredde den europeiska kornboden, den ukrainska slätten ut sig. I Öster slingrade sig rök från industrierna som ormar upp mot den grå förmiddagshimmlen. I norr siluetten av Donetsk-Slutmålet, eller det enda mål jag hade när jag landade 27 timmar tidigare.
Jag lutade mig fram till framsätet där Piotr satt med upptagen med att dricka upp en fickplunta tillsynes helt ointresserad av vägen.
Han tog en snabb blick på papperslappen med hotellets adress och nickade bekräftande. För att sedan återgå till att tända en cigarrett och kolla i det bruna paketet om det fanns mer godsaker.

Post –Vård pre-match

Ytterligare någon halvtimme senare befann vi oss utanför hotellet. Ryss-Niva ger sig på att avsluta vår resa tillsammans med en alldeles egen version av ” Kalou- sången” Innan han kramar mig farväl. Jeff lovar att höra sig någon gång i framtiden.
Jag stiger av. Med byxor och skor märkta av soppa. In i receptionen, förklarar jag överförfriskad min kärlek till Ukraina för en ointresserad receptionist. Det blir snabbt ganska tydligt att problemen med att hålla en konversation och ha sju stora korvar under ena armen är en sak för mycket så plakatet får smaka golvdamm igen och en hög med handdukar följde med i bara farten.
Jag bestämmer mig för en reträtt uppför trapporna innan hon bestämmersig för att köra ut mig. Jag stiger in i rummet och det verkar som om jag supit det snyggt. Sängen ser bekväm ut och smutsen på fönstret ger rummet ett dämpat ljus bra att vila i. Jag slänger korvar och vodkaflaskor på golvet och därefter mig själv på sängen. Mitt vodkamarinerade inre ger snabbt upp. Sömnen kommer omedelbart.

När jag vaknar är jag inte säker på om det är eftermiddag,kväll eller natt. Det är fortfarande samma brundaskiga ljus i rummet som när jag la mig. Jag griper tag i min petflaska med vatten och dricker hela litern, tar mig till duschen för att ställa mig under kallvattnet.
När jag var klar ser jag 3 olästa meddelande från Mads. Jag ser tiden och får genast panik. Kl är 21.15 och det är 30 minuter till match.
Så ner med kläderna i ryggsäcken. På med matchtröjan. Jag pussar vodkaflaskan ömt farväl och förklarar att den inte kan följa med dit jag ska och ställer den på nattduksbordet igen. Sen på med skorna och jackan ner i trapporna med full fart lägger lite dollar på receptionen och sen ut på gatan.
Tisdag i Donetsk verkar betyda familjedag. Inte en taxi, inte en buss och knappt någon att fråga om vägen. Jag springer nerför illiachev mot en rondell som har en busshållplats men inget folk. Ingen taxi åker förbi så jag fortsatte i hög fart med baksmällan som ett sxtra klädesplagg mot nästa rondell. Där fick jag till slut tag i en taxi. Jag skriker Donbass åt chauffören samtidigt som jag lägger $50 i näven på honom. Han fattar vinken och burnar ut i den glesa trafiken mot arenan.
Jag insåg att jag skulle missa avspark när kl står på 21.35. Men jag var på väg mot mina blåbröder. Här ska domineras- Chelsea away crew is in ukraine!
10 minuter senare tornar Donbass upp sig. Det liknar ett rymdskepp som precis landat. Ljus flödar att alla håll och dominerar sin omgivning och kändes malplacerad i omgivningen. Taxin stannar utanför sektion D. Jag ger dricks fast jag redan betalat hans månadslön och springer mot ingången och det är nu nästa problem kommer.
Mannen i kassan vill inte släppa in mig trots att jag viftar med biljetten och har en Chelseatröja på mig. Han skäller på mig på Ukrainska och jag svarar med att skälla tillbaka. Två vakter som undrar vad det är för liv nere vid ingången kommer fram. Jag visar biljetten och tecknar att jag vill in-De skakar simultant sina vakthuvuden men vinkar åt en tredje man att söka sig där vi stod.
Han kunde lite engelska och med dessa skrala kunskaper förklarade han att jag inte kunde komma in på bortasektionen men om jag verkligen ville se matchen kunde han ordna så att jag skulle sitta på neutral plats högt upp bakom ena målet..
Givetvis tackade jag ja till detta och lät mig föras bakom sektionen jag skulle ha setat på fram till min plats snett ovanför Donetskmålvakten. Jag försökte tränga mig fram men folk stod redan upp. De hade redan tagit ledningen och hela Donbass var en ljudmatta av glädje som byttes ut till buande de fåtal gånger Chelsea fick tag i bollen och försökte och detta fortsatte med oförminskad styrka hela halvleken. Förutom oljudet som Shaktar fansen skapade var det något med arenan som fick mig att reagera. Den var överdådig på ett sätt som det inte gick att sätta fingret på som om Dante fått in Gehennas alla sju ringar i ett hav av ljus och förflyttat det till NK´s Julskyltning i Bromölla-Apart med andra ord.
Hursomhelst var Jag imponerad. Chelseaklacken brukar inte besegras när de är ute på turné. Men detta var nästan löjligt svårt. Jag såg mina fellow blues på avstånd och tyckte lite synd om dem.
Mina grannar på denna sektion lämnade mig ifred. När Shaktar var nära göra mål så knuffade mig lite retsamt. Men men än så blev det inte och det tog inte lång tid innan jag kände att jag kunde slappna av och även börja leva mig in i matchen och ställa mig upp när Chelsea närmade sig motståndarmålet vilket inte var ofta de första 45. Det var rent ut sagt bedrövligt spel och hade det inte varit för Cech skulle det lika väl kunnat stå 4-0 och inte blev mitt humör bättre av att Lampard avbröt matchen.
När visselpipan ljöd och spelarna äntligen fick en paus i misshandeln fick jag en idé. Jag messade Mads att jag skulle ta mig över till dem genom att ta samma väg som vakterna lett mig.
Jag tog min ryggsäck och gick ner till baren. 2 cola och 4 Treo senare hade hittat passagen som löpte utmed arenan. Det var visserligen grindar emellan men inte högre än att jag kunde slänga min ryggsäck över den och ta mig igenom. Jag gjorde allt enligt regelboken för hur man tar sig förbi hinder.4e staketet blev det tvärstopp. En av korvarna släppte och rullade tillbaka under föregående grind. Jag är inte den som lämnar någon bakom, inte ens en ukrainsk korv så jag vände åter för att rädda den och hörde inte vakterna som ropade på mig. Från en av dörrarna som fanns på sidan av grindarna kom det två vakter och tog tag i mig.
Snällt försökte jag förklara den situation jag befann mig i och vart jag skulle och varför. De svarade mindre snällt att de skulle ta mig tillbaka till min plast på neutral sektion, de påpekade vilken tur jag hade som inte blev utsläng och där dog min dröm om att återförenas med Mads. Jag fördes tillbaka mindre artigt denna gång. Grannarna på min rad skrattade och gav mig retsamma knuffar.
Matchen fortsatte. Lika värdelöst som innan och det tog inte länge innan det stod 2-0 och jag började undra om inte Chelseas scouter gjort en felbedömning av den kvalitet som fanns i det ukrainska laget för det fanns ingen än Cech som vid denna tidpunkt förtjänade ett acceptabelt betyg.
Publiken fortsatte sitt malande, dränkte alla Chelseafans försök till sång med ännu högre sång. Det var milt sagt en jobbig kväll för oss blå denna kväll och en upplevelse utöver det vanliga att befinna sig på denna arena.

När slutsignalen ljöd och tavlan visade 2-1 var min huvudvärk enorm och inte kunde jag nå Mads. Jag var tvungen att åka tillbaka till flygplatsen och det var då jag konstaterade att jag lyckats med konstycket att åka på bortamatch utan att fått träffa ett enda Chelseafans. Det borde vara omöjligt men tydligen inte för mig. Det hade varit hysteriskt roliga 40 timmar som jag sent ska glömma. Folket i detta land, den härliga attityden att ta dagen som den kommer, deras råa humor och gästfrihet som man vanligtvis förknippar med andra länder har gjort denna resa till en underbar sådan. Hoppas innerligt att jag får anledning att komma tillbaka en dag.

Prolog.
Natten på Donetsk international blev en trist historia som det oftast blir när man är bakfull,kall och har hemlängtan. Bytet i Moskva hemskt.
Jag kom hem till Sverige utan korvar.