O Mads where art thou- Del 1

Eller konsten att inte träffa bortafans på en bortamatch-Lovén

Awaydays are here again
Söndagen hade hankat sig fram. Långsamt malande medans minnena av Lördagens CSS träff med Chopper Harris och Bonetti bearbetades.
120 pers samlades kom för att träffa de två legendarerna vilket måste ses som en väldigt bra siffra med tanke på att de flesta som kom inte hade sett dem spela. För mig var det en högtid och inte ens jag har sett dem spela
Därför var det en smärre överraskning när min sambo lägger flygbiljetterna framför mig och frågar om jag inte glömt något.
Chipsen, jordnötsringarna och oliverna ligger framför mig,
”Nää ” Svarar jag utan en tanke på att jag missat något. I min ryggsäck ligger 1 par byxor, matchtröja 1 extra skjorta och matchbiljett. Vad skulle jag möjligt kunnat glömma?.
Hon pekar på avgångstiden och ler. 00.30 Måndag natt. Stockholm-Moskva. Det var ju inte den tiden som jag trodde att jag skulle åka. När det var utrett gjorde jag det alla föräldrar skulle ha gjort i mitt ställe.
Upp med dottern och iväg till Eriksdal. In på en affär för att hitta en Ipad som uppfyller min blivande 8-årings kvalitetskrav. En middag på cevicherian och sen hem igen. Klockan hade då hunnit att bli 20.00 och John Blund hade börjat knacka på dörren till sömnens rike. Till hennes förtjusning läste jag Loranga, Mazarin och Dartanjang med fysiska illustrationer och när jag pussat henne god natt var klockan 21.00 och tiden för att vila innan jag var tvungen att åka minskade snabbt.
En timme senare hade jag den mest elementära informationen om Ukraina och Donetsk Oblast. Jag var hyffsat informerad om regionen. Vila var det inte tal om, dessutom jag var tvungen att få kontakt med Mads som också skulle åka ner. Även om det är ganska skönt att rå om sig själv så är det gott att känna någon på plats. Han hade dessutom anlänt en dag innan mig så det var en fördel i sig att han visste vart vi Chelseafans skulle träffas.
Föga anade jag vad som skulle drabba mig när jag satte mig i bilen och körde ut mot Arlanda. Konstigheterna skulle komma att avlösa varandra denna resa och det började redan på flyget till Moskva.
På flyget till Moskva fick en finne någon typ av psykos och ville att planet skulle vända eftersom han skulle ha åkt till Helsningfors och att Turkisk Airlines avsiktligt hade felmärkt ingången till planen eftersom han blivit utkastad från sitt hotell i Bodrum några månader tidigare. Detta var deras hämnd skrek han medans han klädde av sig. De skulle skicka honom till Gulag så fort han steg av planet i Moskva.
Det blev till en liten scen i planet innan han spändes fast vid sitt säte. De två passagerarna som suttit brevid honom flyttades till min rad och där försvann mitt andra försök till att få lite sömn.
En av dem som flyttade över hette Jeff. En schweizisk-Amerikan som var delägare i ett litet företag i Donetsk som han nu var på väg att besöka.
-Åk hem igen! Sa han med ett leende när jag berättade vart jag skulle och varför. Han bjöd mig på en vodka och upprepade det. Inte ens fotboll är anledning till att åka till Östra Ukraina som dominerades av de förbannade ryssarna och som var genomsyrat av korruption.
3 snapsar senare ändrade han sig och började istället att lovorda det Ukrainska folket, deras mat och deras fina svarta havskust. Han skulle minsann visa mig hur man skulle ha roligt i det underbara landet i öst.
Jag tackade artigt ja fast jag inte riktigt ville. men gav honom mitt nummer av ren artighet i övertygelsen om att han inte skulle ringa. Men i alla fall han var ett avbrott i en monoton resa och skratt tackar jag inte nej till.
Väl i Moskva går det upp för mig att inget är öppet trots att detta ska vara en internationell flygplats. Petiga vakter går runt och säger till folk som somnat att detta inte är något hotell och att alla måste sitta, max halvligga( Half layed down ? ) i bänkarna. Jeff drar upp en flaska Black Bush som egentligen var meningen till hans kompanjon. En grekisk man får vara med när han ur sin pyttelilla väska drar upp några burkar oliver , fetaost och fint vikta pitabröd. Han är liksom Jeff en affärsman och ska till St Petersburg för att köpa en båt. Att vi dricker verkar inte störa vakterna så vi sitter där vi tre och diskuterar livet,Ryssland och lite fotboll. Jeff och greken skrattar åt mig för att jag åker till Donetsk helt frivilligt för att se fotboll när jag kunnat stanna hemma och sett matchen i soffan med några öl som sällskap. Jag svarar att Donetsk är ” Right up my ally” och inget egentligen är mer naturligt än att jag ska vara där.
Så går några timmar av småprat och när vårt plan till Donetsk ropas ut tar jag och Jeff ett hjärtligt farväl av Greken. Vi är båda lyckligt berusade och från våra munnar kommer det fin doft av vitlöksmarinerade oliver och sprit.
”Frukost ” Säger Jeff när vi sätter oss ner i det nästan tomma flygplanet. ” Frukost kommer inte på fråga ” Han tar tag i flygvärdinnan. En vacker rågblond kvinna som vore utklippt ur en reklambrochyr för Ukraina. Stora breda flätor och ett perfekt leende förklarar på engelska med öststatsbrytning att de tyvärr bara hade ½ liters flaskor.
” Inte ska du vara ledsen för det” Svarar jag. ” Vi tar två ! ” och snart hade vi glömt att vi var hungriga på annat än jordnötter,chips och små förrätts korvar.
Jeff maler på. Om grekiska bosättningar, om läget för ryssarna i Östra Ukraina och hur svårt det är som utlänning att inte kunna göra affärer på ett smidigt sätt. Ibland kommer han på sig själv då ändrar han samtalsämne till Sverige, bragden mot Tyskland och Chelsea men det är snabbt övergående och han är snabbt tillbaka till hur han saknar Baseboll och amreikansk fotboll.
I detta läget mår jag bra. Planen som jag har håller än. Hotellfrågan är inte löst, men den tar jag på plats och snart ska jag vara med Mads, Diggins o andra sköna blåbröder, dricka pint och sjunga ”We follow Chelsea, over land and sea ” och allt kommer att vara som det brukar vara när man är på bortamatch.

Donetsk

Vi flyger in från Sydväst. Nedanför ser man livsnerven i den Ukrainska ekonomin. Ett hundratal kratrar bildar en scen som kunnat vara hämtat från 1a världskriget eller månens baksida. Överallt svarta hål med mörka partier av gångar som plöjer genom jorden och förbinder hålen. Lite varstans ser man svart rök när vi svänger in så kan man se enorma maskiner röra på sig likt gulsvarta spindlar långsamt komma upp med jord.
Jag väcker Jeff som sovit den sista halvtimmen och nämner att vi snart kommer att landa. Molnen spricker upp och man kan ana staden i horizonten. Det tar ingen tid att gå igenom tullen och efter 5 minuter vid infodisken så har jag ordnat ett billigt hotell.
Jeff hämtas av en chaufför som tyvärr inte kan ta mig med. Han försvinner ut från ankomsthallen med ett löfte att höra av sig under dagen.
Jag tar seden dit jag kommer så efter att ha fått lite resturangtips köper jag en flaska med oförskämt billig vodka som jag tänker dela med Mads när jag träffar honom. Bussen kommer och jag somnar direkt när jag satt mig.

Donetsk finaste hotell 1934

Jag vaknar av ett hetsigt banjosolo. Mp3n är inställd på random och har letat fram Bill Monroes tidigare verk. Sömndrucket ser jag ut genom fönstret och det är en minst sagt rolig syn som möter mig. Bussen har stannat vid en rondell. Och på en äng så jagar två äldre män några kalvar som slitit sig, leran gör att de halkar, de svär när tagit sig upp och fortsätter att jaga de ovilliga djuren. Scenen förstärks med att det sitter två gummor som med tandlösa skratt också ser det roliga i vad männen gör.Med banjomusiken i hörlurarna och Billy Monroes nasala sång kunde detta lika väl ha varit en Benny Hill-sketch.
Lite gladare sätter jag mig upp och ser staden komma närmare. Den är sliten och underhållet eftersatt men det är inte smutsigt. Flagorna på en del hus har lossnat och vittnar om en bättre tid för länge sen. Här och var ser man Lenin statyer och lökformade kupoler.gamla kvinnor med stora kärror lastade med grönsaker i gatukorsningarna tillsammans med moderna varuhus- Jag gillar det jag ser för det är så olikt allt annat som finns i Väst-Europa.
Men om jag gillade det jag såg av staden var Hotellet raka motsatsen. Hotell Pronofetsk låg vid Illichaavenyn. Entrén såg ut som nödutgången på en tysk bordell, en gul skylt till häften upplyst såg ut att kunna ramla när somhelst. Glaset till dörrarna var trasigt och när man kom in satt en liten kvinnan i den lika slitna bruna receptionen och läste tidningen utan att lägga märke till mig. Jag lämnade fram lappen med bokningsbekräftningen. Hon tog emot den och släpade sig till ett rum bakom disken. Medans jag väntade ramlade en plakett ned. Jag såg på den. Den var röd och vit. I mitten lite text och en röd stjärna. Någon hade med snirklig text skrivit ” Best hotell 1934” på engelska. Efter några tafatta försök till att hänga upp den kom receptionisten tillbaka. Hon såg på skylten i min hand och på mig. Jag försökte illustrera med händerna hur den fallit. Hon skakade på axlarna och verkade inte bry sig. Hon plockade fram en nyckel och en handduk som en gång i tiden. Kanske då hotellet blev bästa hotellet i Donetsk varit vit..Jag betalade och gick genom en brun korridor där färgen torkat och rullat ihop sig till flagor och man kunde den gröna färgen den en gång var målad i.
4 knarriga trappor och 2 korridorer senare kom jag fram till mitt rum. Jag öppnade det och kunde snabbt konstatera att rummet gick i samma stil. En sned 90 säng uppstyltad med gammalt papper utgjorde mitt hem för de nästa 2 dagarna. Ett sängbord med brännmärken stod ledsamt brevid och sänkte trevaden några snäpp till. Fönstret var grått av smuts så någon vidare utsikt fick jag inte , att den dessutom delades av på mitten av väggen till toaletten var också en detalj som gjorde rummet värdigt de 75:-/natt jag betalat.
Det var absolut läge för att korka upp den medhavda vodkan, ta en stor sup och gilla läget. Jag la mig ned på sängen utan att bädda upp den. Det fick räcka med överraskningar för denna morgon. Jag var tvungen att sova.
Ungefär då fick jag ett sms av Mads. Han hade fått mitt nr av någon och var på g in till White Lion. Det gladde mig. Snart skulle jag sova sen skulle jag vara i form att ta steget ut i det Ukrainska utelivet

Från säng till fält

Sömnen blev djup men inte särskilt långvarig. En orkester av ljud väckte mig. Det lät som om det satt en orkester på ett ånglok på väg in i mitt rum. Ljuden kom i intervaller till slut var jag tvungen att se vad det var. Fönstret i rummet gick inte att öppna så jag gick in på toaletten som följde stilen på det övriga rummet med en toalettkedja som gått av så man fick ställa sig upp på stolen för att spola.
När jag med viss möda fick upp fönstret så såg jag källan till oljudet. Lastbilar. Lastbilar i hundratal som lastades och släp som släpptes. Från ett bås i hörnet hördes ukrainsk hårdrock.
Jag skrattar nu när jag tänker på det. Men jag kan försäkra er att jag kunde hålla mig då. Detta var ju typiskt tänkte jag medans humöret gjorde en sväng neråt. Mer vodka kanske är svaret. Mads kanske är det, men innan jag hann att ringa honom fick jag ett inkommande samtal. Det var Jeff. Han erbjöd mig en liten tur ut på landet för att se lite slagfält från 2a världskriget.. Jag tackade genast ja. Vad kunde gå fel?( Ganska mycket skulle det visa sig.)Och sömn var ju ändå överskattat.
Jag messade Mads och frågade om han ville följa med. Han tackade nej men ville att jag skulle dyka upp på White Lion när jag var klar.
2 underbara piroger och några vodka senare kom Jeff i en minibuss för att hämta mig. Han skrattade åt mitt val av hotell och bad mig snabbt att hitta in. ” Det här är inte de säkraste kvarteren att befinna sig i” Sa han med ett snett leende.
Med i minibussen satt Valerij. Väldigt lik Niva på 35-40. I shaktar halsduk och med en liter vodka i näven. Jeff presenterar oss snabbt.. Han är andreförman på fabriken och kan vägen till de platser som Jeff bestämt sig för att visa. Han ska bara hämta upp lite fler trevligt folk sen ska vi iväg.
När det var gjort så ordnades minibussen om så att vi satt mittemot varandra och kunde spela kort.. De tre män som Jeff hämtat verkade alla trevliga. Ryss-Niva förklarade på broken english att han skulle till matchen imorgon och att jag var den första Chelseafan han träffat. Tydligen vara bara det en tillräcklig anledning till att skåla. Jag halade upp min flaska och de skrattade. ” Georgier kan inte göra vodka” Men de drack i alla fall och snart var den slut och vi var fortfarande inte framme vid platsen som de skulle visa.
När vi tillbringat 1 timme vägarna hade jag vunnit tre gånger i ett spel de kallade drapojek( Sorry till alla rysstalande.) och varje gång firat med en sup var så framme vid en plats nära en bondgård vackert belägen vid en kulle och en insjö. Vi steg ur och jag sa till Jeff lite skämtsamt om det var nu de skulle kidnappa mig så hade de fel kille. Han lyssnade inte utan fortsatte framåt med Ryss-Niva och hans tre kompisar.
Plötsligt försvann vägen och jag stod o kollade på en grop. En grop fylld med tyska och ryska pansar vagnar, luftvärnskanonen och en massa träkors.
Aleksander som den ene kille hette förklarade så gott han kunde att hans farfars pluton stoppat tyskarna här till kostnaden av nästan alla farfars vapenbröder. Han gick fram till en kanon och sa stolt ” Grand pa, kaboom ” och pekade på en tysk pansarvagn. Varpå Ryss-Niva fann ursäkt att dricka lite mer.
I fickan pep det till. Det var Mads.Jag förklarade vart jag var. Han ville att jag skulle komma i det läget svarade jag sanningsenligt att ” Jag kanske kommer..eller inte ” Det var en timme tillbaka till Donetsk och jag hade det ganska bra.
Så vi satt där. 5 män vid kanten av gropen och kollade ner på minnesplatsen för en strid som utspelats inte alltför länge sen försökte göra oss förstådda så bäst vi kunde och drack lite till.