Prove me wrong Fernando
På söndag stundar "toppmöte" i den engelska ligafotbollen. På ena sidan står ett Chelsea med identitetskris, på den andra ett Liverpool med KingKenny-inspirerad framtidstro. I centrum står åter en Fernando Torres på jakt efter sitt forna jag.
Först ett klargörande. Man kan diskutera om det verkligen är Torres som står i centrum inför helgens batalj. Man kan påstå att den rasistanklagade John Terry alltjämt är det stora samtalsämnet och den som det brittiska mediedrevet fokuserar på. Ska man tro Sepp Blatter är dock allt som behövs en handskakning för att lösa triviala problem som detta. Man kan undra vad killar som Evra (Suarez ni vet) och Ferdinand tycker om detta. Då Sepp Blatter är en maktgalen, korrumperad och aningens senil fotbollspamp kan man dock tycka att hans åsikter bör lämnas därhän.
Jag tycker att JT-historien bör följas efter devisen "innocent until proven guilty" och väljer nu att släppa den för att fokusera på något som inte alls känns lika uttjatat. Nämligen Fernando Torres och hans tid som Chelseaspelare.
50 miljoner pund
Jag var aldrig särskilt förtjust i värvningen. Visst , det var kittlande att följa deadline day som för en gångs skull levde upp till sin hype. Men så snart transfern offentliggjordes började kittlandet släppa för att istället övergå i följande tankekedja: 50 miljoner pund är jävligt mycket pengar, undrar hur många Hazards man fått för det? Hur mycket mål har Torres egentligen gjort sedan den där sanslösa debutsäsongen? Har han inte varit väldigt mycket skadad här på slutet? Visst har han gett intrycket av att vara totalt ointresserad, men det kanske är för att han vill bort från ett sjunkande skepp? Jo, så är det nog, det här blir nog bra och det är ju alltid kul att vara en nagel i ögat på ett lag med så mycket eeistoriee.
23 matcher och ett snubbelmålpåvattensjukplan senare var jag inte lika munter. Mina värsta farhågor hade besannats. Medan Liverpool för den astronomiska övergångssumman värvat in en teknisk och målglad kanin på speed (och förvisso ett fyrtorn som hittills visat sig bättre på att dricka öl än att spela fotboll), satt vi fast med en snubbe som fick Sheva att likna Maradona.
Ansträngd relation
Jag ska villigt medge att det med åren växt fram ett visst ogillande mot Liverpool. Alla dessa matcher präglade av spökmål, världshistoriens mest självgoda supportrar och andra tråkigheter. Att då ge dem lyckan i att se förrädaren spela som en påse skit kändes lagom upplyftande.
Men, men, inför säsongen var det nya tider. Ny tränare, nya kreativa spelare (en i alla fall) och en ny taktik skulle väcka El Nino. Efter en blek inledning gjordes ett läckert mål mot United, vilket följdes upp av ett kliniskt avslut mot Swansea. Århundradets miss och ett rött kort förtog dock känslan en aning. Lite lekstuga mot Genk väckte hoppet ytterligare, men därefter har det följts av en period där han agerat sådär ointresserad, oteknisk och allmänt värdelös som jag minns honom.
Ha tålamod säger folk, men jag har jättedåligt tålamod (vi är nog rätt lika, Roman och jag). Jag har dock gett mig den på att han ska få säsongen ut, lite som Roman gjorde med Ancelotti under "bad moment"-perioden ifjol.
Ny och gammal identitet
Där är vi nu och på söndag väntar alltså Liverpool hemma på Stamford Bridge, eller Samsung Megabucks Adidas Arena som den snart kommer heta. På ena sidan står ett Chelsea som jobbar på att hitta sin nya identitet. Från att ha varit en Mourinho-präglad maskin ska vi nu vara ett lirande lag som bjuder på underhållning. Hittills har det gått sådär, men det ger förhoppningsvis med sig. Där är också, på tränarsidan alltså, förtroendet större. AVB kostade trots allt bara en bråkdel av vad Torres gjorde och har i vissa matcher sprungit mer på kortlinjen än vad Nando gjort på planen.
På andra sidan står de arbetslösa tjyvarna från Liverpool. Vi gillar ju vår historia och att mycket hänt i staden sedan den utbredda arbetslöshetens tid ger vi blanka fan i. Och vad vet jag, jag håller ju på en 106-årig klubb utan historia. Nåväl, detta Liverpool har fått ett rejält uppsving med nya amerikanska ägare som är lite mer medgörliga än de gamla och som dessutom lyckats locka tillbaka ikonen Dalglish. Positiva vindar blåser på ett Merseyside som med gamle Kenny fått sin identitet tillbaka.
Ett inövat mantra
På söndag vill jag ha roligt, men jag är rädd för att det inte blir så. Jag avslutar denna mastodonttext med en uppmaning till Chelseas number nine (han brukar ofta läsa här vet ni, google translate and all that). Visa att du vill något, löp, gå in i närkamper, kriga som ett svin och gör för i helvete mål. Det var därför vi köpte dina tjänster, inte för att du skulle ge ditt forna lags supportrar det stora nöjet i att se dig misslyckas efter att ha blivit den dyraste övergången någonsin inom brittisk fotboll.
Jag kör redan på mitt sedan länge inövade mantra: prove me wrong Fernando, prove me wrong. PS. Det är november nu och ditt målsnitt håller i detta nu på att kosta min polare 100 spänn. Han tror du gör fler än tio denna säsong, det gör inte jag.DS
Jag tycker att JT-historien bör följas efter devisen "innocent until proven guilty" och väljer nu att släppa den för att fokusera på något som inte alls känns lika uttjatat. Nämligen Fernando Torres och hans tid som Chelseaspelare.
50 miljoner pund
Jag var aldrig särskilt förtjust i värvningen. Visst , det var kittlande att följa deadline day som för en gångs skull levde upp till sin hype. Men så snart transfern offentliggjordes började kittlandet släppa för att istället övergå i följande tankekedja: 50 miljoner pund är jävligt mycket pengar, undrar hur många Hazards man fått för det? Hur mycket mål har Torres egentligen gjort sedan den där sanslösa debutsäsongen? Har han inte varit väldigt mycket skadad här på slutet? Visst har han gett intrycket av att vara totalt ointresserad, men det kanske är för att han vill bort från ett sjunkande skepp? Jo, så är det nog, det här blir nog bra och det är ju alltid kul att vara en nagel i ögat på ett lag med så mycket eeistoriee.
23 matcher och ett snubbelmålpåvattensjukplan senare var jag inte lika munter. Mina värsta farhågor hade besannats. Medan Liverpool för den astronomiska övergångssumman värvat in en teknisk och målglad kanin på speed (och förvisso ett fyrtorn som hittills visat sig bättre på att dricka öl än att spela fotboll), satt vi fast med en snubbe som fick Sheva att likna Maradona.
Ansträngd relation
Jag ska villigt medge att det med åren växt fram ett visst ogillande mot Liverpool. Alla dessa matcher präglade av spökmål, världshistoriens mest självgoda supportrar och andra tråkigheter. Att då ge dem lyckan i att se förrädaren spela som en påse skit kändes lagom upplyftande.
Men, men, inför säsongen var det nya tider. Ny tränare, nya kreativa spelare (en i alla fall) och en ny taktik skulle väcka El Nino. Efter en blek inledning gjordes ett läckert mål mot United, vilket följdes upp av ett kliniskt avslut mot Swansea. Århundradets miss och ett rött kort förtog dock känslan en aning. Lite lekstuga mot Genk väckte hoppet ytterligare, men därefter har det följts av en period där han agerat sådär ointresserad, oteknisk och allmänt värdelös som jag minns honom.
Ha tålamod säger folk, men jag har jättedåligt tålamod (vi är nog rätt lika, Roman och jag). Jag har dock gett mig den på att han ska få säsongen ut, lite som Roman gjorde med Ancelotti under "bad moment"-perioden ifjol.
Ny och gammal identitet
Där är vi nu och på söndag väntar alltså Liverpool hemma på Stamford Bridge, eller Samsung Megabucks Adidas Arena som den snart kommer heta. På ena sidan står ett Chelsea som jobbar på att hitta sin nya identitet. Från att ha varit en Mourinho-präglad maskin ska vi nu vara ett lirande lag som bjuder på underhållning. Hittills har det gått sådär, men det ger förhoppningsvis med sig. Där är också, på tränarsidan alltså, förtroendet större. AVB kostade trots allt bara en bråkdel av vad Torres gjorde och har i vissa matcher sprungit mer på kortlinjen än vad Nando gjort på planen.
På andra sidan står de arbetslösa tjyvarna från Liverpool. Vi gillar ju vår historia och att mycket hänt i staden sedan den utbredda arbetslöshetens tid ger vi blanka fan i. Och vad vet jag, jag håller ju på en 106-årig klubb utan historia. Nåväl, detta Liverpool har fått ett rejält uppsving med nya amerikanska ägare som är lite mer medgörliga än de gamla och som dessutom lyckats locka tillbaka ikonen Dalglish. Positiva vindar blåser på ett Merseyside som med gamle Kenny fått sin identitet tillbaka.
Ett inövat mantra
På söndag vill jag ha roligt, men jag är rädd för att det inte blir så. Jag avslutar denna mastodonttext med en uppmaning till Chelseas number nine (han brukar ofta läsa här vet ni, google translate and all that). Visa att du vill något, löp, gå in i närkamper, kriga som ett svin och gör för i helvete mål. Det var därför vi köpte dina tjänster, inte för att du skulle ge ditt forna lags supportrar det stora nöjet i att se dig misslyckas efter att ha blivit den dyraste övergången någonsin inom brittisk fotboll.
Jag kör redan på mitt sedan länge inövade mantra: prove me wrong Fernando, prove me wrong. PS. Det är november nu och ditt målsnitt håller i detta nu på att kosta min polare 100 spänn. Han tror du gör fler än tio denna säsong, det gör inte jag.DS
Mikael Hermansson2011-11-16 22:13:00
