Reseskildring: Allting har en första gång
Kim och Gusten besökte SW6 för fösta gången i samband med medlemsresan för inte allt för länge sedan. Och vilken resa det blev... här följer deras berättelse.
Visst är det så. Allt har sin första gång. Vad än det må vara, alla har vi tagit våra första steg i livet. Avnjutit vår första öl, backat på vår första postlåda, ätit vår första nudelsoppa eller min personliga favorit vuxenlekar med sin första kvinna.
I det här fallet är det inte någon oskuld till någon dam vi talar om, även om upplevelsen är MINST lika underbar. I själva verket handlar denna resekrönika om CSS medlemsresa till London där vi kunde njuta av en underbar fotbollstillställning som resulterade i en 6-1 seger till vårt kära Chelsea som ni alla säkerligen redan vet.
Hur som helst så lovade jag några CSS:are att skriva denna resekrönika efter några fina öl inne på The Foxy Pleasant (eller vad det nu hette), och det kan nog vara ganska bra att en person som ser Chelsea för första gången skriver en liten krönika. Förhoppningsvis kanske jag kan ge en gnutta nytt ljus till upplevelsen av medlemsresan.
Hej!
Gusten heter jag och var Kims trogna kompanion under resan, efter som båda var rätt tillfriskade under vissa perioder av resan och Kims minne börjar svika honom tänkte jag kommentera min syn på vissa händelser nedan i kursivt.
Disclaimer, allt behöver inte ha utspelat sig riktigt som det står här men det mesta är nog sant.
Lördag och brända strumpor.
Att ta sig London var väl inte några större problem, Gusten (min trogne reskamrat som också gör sin första resa till Stamford Bridge) verkade ha full koll på läget. Efter att vi firat Brynäs SM guld hemma i Gävle och någon som fyllde år var vi lite slitna, helt klart.
Men få saker i världen kan få oss att missa denna resa.
Så, hur som helst tog vi ner oss till Skavsta flygplats och började dricka öl, somnade på planet och vaknade i London. Väl där skulle vi ta oss från Gatwick till Victoria. Vi köpte en tågbiljett till Victoria. Trots att kassören pratade ”engelska” förstod jag inte ett ord förutom att vi hade bråttom. Vilket ledde till att vi hamnade på fel tåg. Eller fel och fel. Det tog oss faktiskt till Victoria, men det var ett Express tåg vilket vi inte hade biljett till. Såklart. Så för att komma ut från perrongen fick vi betala en gång till, ett tåg två tågbiljetter. Antar att vi är dubbelt så bra som alla andra att köpa tågbiljetter, boooyaaaa!
Från Victoria tog vi oss till Earls Court via tunnelbanan. Supersmidigt och utan problem. Från Earls Court skulle vi sedan hitta vår bas för vår tid i London. Även det gick superbra då vi i princip gick förbi hotellet lite halvt på tur.
Tur, tss. Som den eminente reseguiden jag är hade jag kollat på Google Street View hur områden strax runt hotellet såg ut så jag skulle mer kalla det kvalificerade gissningar!
När vi hade nästat in oss i vår nya boning ville vi så klart reka området och även proviantera med öl. Beslutet blev att vi skulle gå ut i regnet, köpa öl och gå runt kvarterat. Det kan ju inte vara så stort och det regnade inte så mycket. Jo tjena.
Innan jag fortsätter ska jag säga att varje gång jag och Gusten har åkt någonstans tillsamman har det tammefan regnat. Sist var vi i Thailand och skulle sola men träffades av ett monsunregn och de värsta översvämningarna på 20 år.
Det här är nästan en underdrift. När vi åt frukost på hotellet på Koh Samui så åkte en Jet Ski förbi på bilvägen. Vi blev även omkörda av en motorbåt sittandes i en buss på motorvägen mellan Surat Thani och Bangkok.
Så man kan säga att det var förutbestämt att det skulle regna även i London. Och det gjorde det, efter att vi köpt på oss ett lass öl och chips borde vi gått hem men istället valde vi regnet och att runda universums största kvarter.
Blöta som två dränkta delfiner kom vi tillslut hem och kunde öppna en varsin öl, klä av oss nakna och torka. Problemet var bara att vi skulle träffa alla andra CSS:are på The Poxie peasent (eller vad det nu hette) ganska snart och givetvis vill man vara någorlunda torr. Hur gör man då?
Det var dåligt med torkskåp men det fanns en liten micro och de är till för VÄRMA saker, eller hur? Så under tiden Gusten var i duschen och tvålade in sig passade jag på att mikra mina blöta strumpor. De blev förvisso torra, men de brann också i princip upp. Ni vet hur det blir när man försöker mikra popcorn efter krogen? I princip samma ska här fast med mina strumpor.
Gusten kommer ut från duschen och frågar vad det är som luktar, jag håller upp mina strumpor och han ger mig en min som bara kan betyda ” du borde spärras in” men ändå med ett litet leende, som tur är. Så om någon bodde på Earls Court Studios och kände en märklig odör var det bara vi som grillade strumpor.
Efter det stal jag Gustens strumpor och vi skuttade iväg mot The pleasant fox. ( som det troligtvis inte hette.) Här hade vi lite tur, vi hade inte en aning om vart det låg och hade faktiskt gått förbi haket då vi träffade två mycket trevliga CSS:are som ledde oss in till en ganska trång typiskt engelsk pub med Chelsea accessoarer på väggarna. Underbart! Framme! Genast begav det sig till baren där det visade sig att de inte tog kort under 10 pund om jag inte missminner mig. Så istället för att gå och ta ut pengar köpte vi istället helt enkelt tre öl bara. Det vara kanske lika bra då det var ganska trångt i baren stundtals. Dessa CSS:are är ett törstigt släckte helt klart.
Det ska också sägas att jag och min kompanjon Gusten (som bara blev fullare och fullare) inte kände någon eller kunde speciellt många av de sånger som sjöng men trots det var stämningen helt fantastisk. Det kändes som att alla var vänner trots att man aldrig sett dem förut. Känslan man får när hela baren drar i gång och sjunger av sång efter sång om vårt älskade Chelsea. AMAZING! Det var en bra kväll, lyckan var maximal, glädje, sång och nya vänner.
Det var riktigt härlig stämning, kolla denna video för att komma in i känslan!
Jag tyckte dock lite synd om pubägaren som försökte få tyst på oss ett flertal gånger för att vi inte skulle väcka hela London men det verkade i princip omöjligt. Istället styrde vi våra fötter vidare till nästa hak efter en whiskyshot som vi fick av en mycket trevlig Daniel. Den smakade skit, men tack ändå! Vårt nästa ställe hette... Brook..Brooom...Braa. Jag har faktiskt ingen aning.
Det som hände där dock var att vi inte kom in. För att det var ”couples night” och inte fulla Chelsea-supporters-night. MEN tro det eller ej så mutade vår gode Daniel in hela bunten, jag kommer inte ihåg summan men in kom vi.
Undrar jag vem som blir fullare och fullare, Brogans hette stället och jag har för mig det var £21
Efter ytterligare någon öl höll Gusten och jag på att dö av hunger och beslutade oss för att vi skulle leta föda ute i London så vi kunde vara någorlunda pigga inför morgondagens match.
Mätta och belåtna däckade vi sedan på vårt hotell.
Söndag och matchdag
Att vakna bakfull är alltid lika roligt, oftast kryper man ur sängen halvt döende, kommer så långt som till hallen men väl där ger man upp livet och somnar på hallmattan och bara väntar på att Hades ska hämta hem en. Denna dag var dock annorlunda, så klart var man bakis men efter någon öl som låg i kylen mådde man bättre, denna dag var inte som andra dagar. Det var nämligen matchdag. Dagen då jag för första gången skulle få se Chelsea på Stamford Bridge. Det finns ingen bakfylla i världen som skulle kunna gjort mig på dåligt humör, nej du. Denna dag skulle bara ge mig lycka.
Som alltid gick vi till... ”det-där-rävstället-som-jag-inte-vet-vad-det-riktigt-heter.”
Den här gången hade vi faktiskt tagit ut lite cash och kunde köpa en öl i taget. Där inne hittade vi sedan alla CSS:are vi träffat dagen innan. Däribland Daniel som verkade vara veteran på dessa resor och därför frågade vi han en hel del om saker och ting. Han var vår lilla ”rese-pappa” som någon yttrade sig. Han tog till och med på sig ansvaret att visa oss vägen till Stamford Bridge och vart vi skulle ta oss in på arenan, som sig bör frågade jag även om man som törstig herre hann ta en till öl innan vi skulle bege oss. Till svar fick jag att ” jag kunde ta sju till ” samtidigt som han sörplade på en egen. Jaja, tänkte jag och köpte väl på mig ett lager öl. När jag kom tillbaka hittade jag och Gusten inte bara CSS:are utan även ett gäng infödingar som bestod av väldigt stereotypa engelska herrar som fällde grova skämt och var allmänt trevliga. Tro det eller ej men de skulle de faktiskt åka ner till München och finalen i en husbil med självaste Kerry Dixon! De hade dock ingen biljett men trots det blev jag riktigt avundsjuk.
De ville även lära sig vad ”Ass” heter på svenska så efter att försökt lära dem ä och ö som i stjärt och röv som de verkligen inte kunde uttala så fick de lära sig rumpa, som de tyckte var ett helt fantastiskt roligt ord.
Efter att ha inmundigat några öl hämtade Daniel oss och det var hög tid att traska till arenan.
Väl där var det ett myller av folk, tusentals Chelsea-supporters och tiotals försäljare som krängde allt från hamburgare till Chelsea accessoarer. Inne på själva arenan fortsatte försäljningen med både öl och mat. Såklart passade vi på att köpa lite föda i form av en burgare och sedan for vi ut till våra sittplatser på West Upper som är beläget ganska högt upp på långsidan.
Platserna var kanske inte de bästa men man såg planen hur bra som helst, även spelarna. Det man inte kunde se var deras ansikten och detaljer, där var vi en aning för långt bort. Bortsett från det var det bara underbart att vara inne på arenan. Att få andas in Chelsea luft och bara njuta av Stamford Bridge. Det var riktigt häftigt att bara se arenan, verkligen följa hur den ganska fort fylldes och faktiskt se sina idoler stå och värma upp. Och inte nog med det, vi skulle kolla på match också vilket man nästan glömde bort när man satt där och bara tog in atmosfären. Vi satt även under tak vilket vi tyckte var bra då det var förutbestämt att det skulle regna som jag skrev tidigare i texten.
Men självklart titta solen fram i andra halvlek, antagligen bara för att vi satt under tak. Typiskt.
Före matchen var man ju så klart riktigt nervös som alltid, man vet ju aldrig riktig hur en match ska sluta nu för tiden men när Sturridge gjorde mål i första minuten satte han lite karaktären på matchen. Och det var bara att njuta med sitt Chelsea hjärta. Vi vann med 6-1 mot korpgänget QPR.
Tyvärr satt vi så högt upp på West Upper, row 19 så vi kunde inte se repris skärmen. Överväldigad av att vara där så fattade jag inte att det blivit mål fören spelarna ställde upp igen.
Jag antar att de flesta såg matchen och jag tänkte inte skriva så mycket om den. När jag tänker tillbaks blir jag nästan tårögd, det var lyckliga 90 minuter, helt fantastiska faktiskt.
Det är svårt att beskriva och jag rekommenderar alla att åka och titta på sitt favorit lag, vad det än må vara.
För egen del var det extra roligt att just Fernando Torres gjorde tre mål, jag älskar han som fotbollsspelare och önskar att han ska börja spruta in mål. Jag har till och med döpt min lilla hund till Torres efter nämnda fotbollsspelare. Såklart var detta då han kom till Chelsea och hunden var bara en liten valp.
När matchen var slut begav vi oss euforiska tillbaka till hotellet och öppnade en ny öl och käkade lite mikrad mat från Tesco utan att bränna den. Det var sedan sagt att vi skulle mötas upp på puben Imperial Arms men eftersom att vi var sena så missade vi såklart alla. När vi kom fram var till och med puben stängd och det inte en enda CSS:are i närheten. Tråkigt tyckte såklart vi då vi varken hade telefonnummer eller något annat sätt att få tag i någon. Alla var så fantastiskt trevliga och mysiga så man ville självklart avsluta resan med goda vänners sällskap eftersom dagen därpå skulle vi åka hem.
Gusten och jag beslöt oss då för att vi skulle supa oss igenom alla barerna i jakt på CSS:are. Målet var att hitta någon CSS:are innan vi däckade. Reglerna var ganska enkla, bara en öl per ställe.
Och visst klarar man att dricka en hel del alkohol men med vetskapen av hur i helvetes många pubar det fanns i området kändes det nästan omöjligt att hitta någon. Och vi kände bara igen ett fåtal. Vi kallade det lite halvt på skämt för oss själva ” The Quest for CSS”.
Liksom Chelseas Barcelona match borde det varit omöjligt men lik förbaskat hittade vi på hela ligan när vi klev in på den fjärde puben vi besökte och det gick nästan oförskämt lätt att hitta alla.
Bör nämnas att vi inte heller bara följde gatan och hittade på några pubar dem längre ner. Vi gick även genom en park, förbi en fotbollsplan och bytte riktning helt.
Där mötte vi vår kära ordförande som välkomnande oss med ett leende. Jag har återigen igen aning om vart vi var alls utan det var Gusten som var stigfinnare. Nästa ställe blev Loyd´s som är det enda haket jag faktiskt kommer ihåg namnet på. Jag har ingen aning om varför, men Loyd´s kommer jag ihåg.
På Loyd´s var det trevligt, vi diskuterade gamla minnen med flera CSS veteraner, några hade kort på Ivanovic på mobilen medan andra hade lyckats tagit kort på Torres. Avundsjuk? Nej då.
Han hade stött på Torres förbi gåendes utanför Poxy Foxy(eller vad det nu hette det där rävstället). Vissa har tur!
Vår kära ordförande sa att han skulle hem och plugga men trots det tycktes ha en ny öl i handen varje gång man såg honom. Fast om vi vinner med 6-1 kan man tycka att det är helt ok att fira med några öl.
Vi träffade även på ett par fulla finnar, som var mycket trevliga och ville dra med oss till en nattklubb. På vägen ut träffade Gusten en kändis. Där stod nämligen bartendern från The rävpub och hade sig en liten after-work, han hade serverat oss hela tiden kvällen före och kom faktiskt ihåg oss. Vi försökte få med honom till kvällens sista ställe men utan resultat. Istället hamnade vi där med våra finska vänner och några till tappra CSS:are.
Efter ytterligare massa öl börjar händelserna flyta ihop något, men jag är ganska säker på att vi var upp och dansade. Jag hade absolut ingen aning om vart vi var. I London helt klart. Så tur var väl det att rese-pappa nummer 2 (ordförande) fanns till hands och fixade en taxi till mig och Gusten. När vi var framme och skulle sova efter en hård kväll insåg vi att vi var jäkligt hungriga, och en fyllekebab måste man väl ha? Tyvärr var inget öppet utan det slutade med att vi tog en taxi tillbaka och köpte micromat på Tesco igen.
Tyvärr tog vi inte taxi till Tesco utan vi tog taxi hem, kom på att vi var hungriga och gick till det enda Tescot vi hittade till som var ca 15-20minuter bort, väl där tog vi taxi hem igen. Hela resan var vi riktigt dåliga på att hitta matställen så vi åt i stort sätt bara mat från Tesco, vart ju billigt iaf!
Med mat i magen somnade vi med varsitt leende på våra läppar. Dagen hade varit snudd på perfekt.
Måndag och hemgång
Dagen efter flög vi hem, trötta men väldigt glada att vi gjort resan. Den visade sig vara över förväntan fantastiskt rolig. Vi har träffat så många fantastiska människor som verkligen har tagit hand om oss och mottagit oss med öppna armar. Innan resan var vi lite oroliga att vi inte skulle passa in, att det fanns grupperingar som det var svårt att ta sig igenom. Vad vi såg fanns inte det utan här var det bara den gemensamma nämnaren Chelsea som var ett krav.
Jag vill också passa på att tacka alla som hjälpte oss och gjorde vår vistelse alldeles alldeles underbar (som Askungen skulle sagt), speciellt våra rese-pappor som tog hand om oss så väl.
Allt har en första gång, vad man än gör. Det här var vår första medlemsresa och vår första Chelseamatch live på Stamford Bridge. Det var även Torres första hattrick i Chelsea tröjan, vilken vi fick bevittna på plats. Det var även första gången i år som Chelsea slog ett London lag i Premier Leauge under ett London derby. Likt min första tjej, mitt första jobb och första hund kommer jag alltid komma ihåg denna magiska första resa till London. Det kommer bli många fler, men den första kommer alltid vara den första.
Kim Wahlman
