Abramovich-eran: Del 2
Roman Abramovichs kontroversiella tid som ägare kommer att vara ihågkommen. Del 2 omfattar rivalitet, Champions League, Marina Granovskaia samt en speciell belgisk spelare vid namnet Eden Hazard.
Rivalitet
Livet som Chelsea-ägare har verkligen inte varit tråkigt. Bland det som anhängarna njutit av mest är rivaliteten som funnits med ligamotståndarna.
Traditionella rivaliteter med Tottenham och Leeds kommer alltid att dröja kvar, oavsett Chelseas framgång. Det som har varit intressant under Abramovich är de nya rivaliteterna som uppstått under de senaste decennierna.
Att välja den största rivaliteten är svårt. En bra utgångspunkt är Liverpool, vars anhängare verkligen njöt av att besegra Chelsea i två olika finaler den här säsongen.
Innan Abramovich-eran var det inte någon större rivalitet mellan lagen. Rivaliteten började visst synas litet redan 1997, när Chelsea besegrade Liverpool i FA Cupens fjärde runda, samt i Champions League 2003. Men när Chelseas förmögenhet förvandlade klubben till en seriös utmanare, ledde det till att Liverpool-anhängarna började känna missnöje och började sjunga hånfulla sånger om plastflaggor och en klubb som saknar historia.
Båda lagen mötte varandra regelbundet i cuptävlingar såväl som i ligan för att öka spänningen. Att Mourinho rök ihop med Rafael Benitez förekom också.
Det var Mourinho som var huvudansvarig att Chelsea-Arsenal blev en måste se-match, trots att det var ganska ensidigt på planen mellan dem. Hans hänvisning till att Wenger är ‘’en specialist på att förlora’’ 2014 och att de två knuffade varandra på sidlinjen samma år var hur illa som helst för två vuxna män att agera.
Mourinho under en match mot Arsenal 2014.
Arsenal har kompenserat litet grann genom att besegra Chelsea två gånger i FA Cup-finalen. (2017 och 2020) Däremot har Chelsea vunnit Premier League fem gånger sedan Arsenal senast vann, plus att de blåklädda blev det första London-laget att vinna Champions League, vilket gör litet ont hos Arsenal och deras anhängare.
Det har varit en lite annorlunda ton när det gäller rivaliteten med Manchester United och sedan Manchester City, eftersom det handlat mer om fotbollen än grälet mellan individer eller anhängarna på läktarna.
Kamperna med Manchester United var som hårdast medan Sir Alex Ferguson var tränare för United fram till 2013. Chelseas ligatitlar från 2005 och 2006 uppskattades inte på Old Trafford, men United tog sig tillbaka och vann ligan med liten marginal framför Chelsea både 2007 och 2008.Toppen av den intensiva rivaliteten var i Champions League-finalen 2008, när United besegrade Chelsea på straffar.
Chelseas Champions League-seger över Manchester City ger dem litet rätt att skryta. Ändå har Uniteds ‘’högljudda grannar’’ överlag gjort bättre ifrån sig än Chelsea själva. Tre år sedan besegrade de Chelsea med 6-0, vilket var ett rekordnederlag under Abramovich-eran och har slutat på första plats fyra gånger sedan Chelsea senast vann ligan 2017.
Mourinhos personalitet och taktiker var nyckelfaktorer till att Chelsea hade en internationell rivalitet med Barcelona. Mellan 2005 och 2012 spelades det tio matcher mellan lagen och de verkade turas om över att få övertaget av den andre.
Mourinhos anklagelse om att Frank Rijkard talade med domaren Anders Frisk under första mötet 2005 och påverkade Frisks beslut att skicka ut Drogba var det som startade alltihopa. Det ledde till att chefen för UEFAs domarkommitté, Volker Roth, ansåg att Mourinho är en fiende av fotbollen. Chelsea tränaren blev även avstängd i två matcher. Allt drama har varit fängslande och en konsekvens att Abramovich rubbat ‘’status quon’’. Det kan ses som en positiv sak, även om folk uppenbarligen kommer att hitta fel på hans inblanding i sporten.
Från Moskva till München
Alla är medvetna om att Chelsea vunnit två Champions League-titlar under Abramovich-eran.
Men jakten på den största pokalen inom europeisk fotboll förtjänar ett eget ämne eftersom det var Abramovichs huvudmål från första början. Att vinna Premier League och inhemska titlar var fint, men att vinna Champions League var det han ville allra mest. Det började under det stora mötet mellan Manchester United och Real Madrid 2003. Då var det legender som presterade överallt, inklusive brasilianske Ronaldos vackra hattrick.
Abramovichs önskan om framgång ökade efter att Chelsea gick på det ena plågsamma uttåget efter det andra.
Sanningen är att de borde vunnit på det första försöket. Chelsea förlorade första mötet med Monaco i semifinalen med 3-1, trots att motståndaren hade en man mindre vid ställningen 1-1. De var på väg mot avancemang tack vare bortamålsregeln efter att ha tagit en 2-0 ledning i returmötet men släppte in två mål hemma, trots att Hugo Ibarra gjorde det första målet med handen.
Liverpool bidrog med nästa hjärtekross i semifinal. På Anfield 2005 gjordes ‘’spökmålet’’ och två år senare förlorade Chelsea efter straffar. 2008 lyckades Chelsea äntligen besegra Liverpool och ta sig till sin första final, där de tyvärr förlorade mot Manchester United och där John Terry hade chansen att avgöra under strafftävlingen men halkade och träffade stolpen.
Barcelona var följande lag att krossa Chelseas drömmar, då Andres Iniesta skickade ut Chelsea ur turneringen med ett mål i sista minuten i CL-semin 2009. Tom Henning Ovrebo är fortfarande ett namn som skapar ilska hos Chelsea-anhängarna, som under kvällen vinkade bort fyra lägen som borde varit straff.
Efter att ha varit så nära flera gånger kan det argumenteras att det var det svagaste Chelsea-laget som lyckades 2012. Ingen kunde skylla på deras ansträngning, karaktär och vägran att ge upp, men all tur som inte gått deras väg tidigare återbetalades. I semifinal fick man revansch på Barcelona från 2009 och på något sätt lyckades man besegra Bayern München, i München på straffar i finalen.
Parad i London efter klubbens första CL-seger våren 2012.
För de som tyckte att Abramovich inte brydde sig om Chelsea överhuvudtaget och endast använde klubben för andra orsaker så var det ingen som såg gladare ut än Abramovich själv när han anslöt till paraden nära Stamford Bridge framför en massiv publik på lagets buss. Han gör sitt yttersta för att undvika rampljuset men i München var han på läktaren och sedan på plan i Porto, efter att knappt varit närvarande på en enda Chelsea-match på tre år eftersom hans investarvisum blivit indraget.
Till skillnad från 2012 så hade de inte tur på samma sätt i triumfen 2021. Då tog de sig enkelt genom grupp- och slutspelet, även i finalen mot förhandsfavoriten Manchester City hade de inte det allt för svårt.
Innan Abramovich anlände hade Chelsea-anhängare skrattat ifall man berättat att laget kommer vinna Champions League två gånger. Hans ingripande möjliggjorde det hela.
Marina Granovskaia
Abramovichs ägande av Chelsea kan i stort sett delas upp i två perioder, före Maria Granovskaias övergång till högsta beslutande makt och efter.
Granovskaia utsågs officiellt till Chelseas styrelse 2013 men den verkliga brytpunkten kom fyra år tidigare när hon framgångsrikt förespråkade att Didier Drogba skulle få ett nytt Chelsea-kontrakt istället för att lämna klubben.
Fram till dess hade strukturen kring Abramovich mest liknat ett kungligt hov, med olika rådgivare som trängde efter positionen och inflytande. Under de följande åren har han till stor del litat på omdömet från kvinnan som först började arbeta för hans oljebolag Sibneft efter att ha tagit examen från Moskvas statliga universitet 1997.
Huvuddelen av Granovskaias uppdrag har varit spelartransaktioner. Hennes primära roll i rekryteringen har alltid varit att bedöma genomförbarheten av potentiella affärer och, där överenskommelser kan göras, att förhandla fram bästa möjliga villkor för Chelsea.
På den fronten fick Granovskaia snabbt ett rykte som en skarp, kompromisslös operatör inom den europeiska elitfotbollen. Chelsea backade från otaliga förhandlingar eftersom hon bestämde sig för att antalet inblandade helt enkelt inte var meningsfullt, och hennes orubbliga omdöme frustrerade ibland tränarna som lobbade henne för specifika spelare, framför allt Antonio Conte, vars vilja att offentligt eskalera spänningarna bevisade hans röriga undergång.
Även flera av Chelseas mest hyllade spelare fick lära sig att Granovskaias beslut inte kunde styras av känslor eller sentimentalitet. Policyn som hon införde gällande att endast erbjuda ett års-kontrakt för spelare över 30 år hängde kvar under Terry och Lampards sista år som Chelsea-spelare, men det skyddade till stor del klubben från att satsa betydande löneresurser till avslående veteraner. Andra spelare som Branislav Ivanovic, Fabregas, Luiz och Willian såldes alla eller släpptes när det stod klart att de inte längre var lika viktiga.
Abramovich gav Granovskaia i uppdrag att hitta ett sätt att anpassa klubbens omättliga önskan om stora titlar med FFP-efterlevnad, och hon lyckades i huvudsak genom några spektakulära spelarförsäljningar.
Enligt den respekterade fotbollsfinansanalytikern Swiss Ramble har Chelsea tjänat 611 miljoner pund på spelarförsäljningar under de senaste tio åren, 250 miljoner mer än Arsenal, de näst mest effektiva försäljarna i Premier League.
Det faktum att klubben vann sju stora titlar under dessa tio år, inklusive en Champions League-titel, två Premier League-titlar och två Europa League-titlar, bör betraktas som den positiva grunden för hennes arv från Abramovich-eran.
Det har även funnits negativa aspekter, konsekvenserna som Chelsea står inför nu. De Bruynes och Salahs prestationer för Manchester City respektive Liverpool ger påminnelser om klubbens misstag att inte inför utköpsklausuler i samband med försäljning av unga spelare tidigare under Granovskaias tid. En brist på konsekvent vision i samband med anställning av tränare har gjort resultaten mer oberäkneliga, liksom rekryteringen.
Rekryteringen har varit inspirerande då den varit som bäst och katastrofal när den varit som värst. Granovskaias missräkning Thibaut Courtois vilja att gå till Real Madrid fick Chelsea att betala ett absurt pris för Kepa, efter att ha misslyckats värva Alisson. Den gigantiska övergångssumman man betalade för Lukaku har gjort mer skada då belgaren haft en svår säsong. Båda har blivit albatrosser på en svullen löneräkning, som först nu börjar minskas litet efter att Drinkwater, det mest missriktade nyförvärvet från ett mardrömsfönster sommaren 2017.
Mer nyligen har Granovskaias villighet att hålla kontraktssamtal med Rüdiger och Christensen slagit tillbaka på det mest spektakulära sätt som möjligt, även om hon inte kunde planerat för sanktionerna mot Abramovich.
Att bli kvar under den nya regimen kommer att ge henne en chans att reparera skadan, ge kontinuitet och öka ett rykte som gjorde att hon utsågs till den bästa klubbdirektören i europeisk fotboll av Tuttosport 2021.
Eden Hazard
Sommaren 2012, några veckor efter att ha vunnit sin första CL-titel, lyckades Chelsea vara först med en till bedrift under Abramovich-eran, nämligen att värva en av Europas mest eftertraktade unga talanger.
Hazard var den eleganta symbolen i Chelseas strävan att gå från den kraftiga ryggraden bestående av Terry/Lampard/Drogba till något som mera liknar Guardiolas ikoniska Barcelona-lag. Han skulle vara deras Lionel Messi och trots att han till en början delade kreativiteten med Juan Mata och Oscar så tog det inte länge innan han stack ut mest av de tre.
Det var Mourinho som först åter-fokuserade anfallsspelet kring Hazard, bänkade Mata och gav Oscar en mer destruktiv roll. Han var även den första Chelsea-tränaren som gjorde taktiska anpassningar för bristerna i belgarens defensiva spel och täckte utrymmet bakom honom med Cesar Azpilicueta som vänsterback och Nemanja Matic till vänster om sitt centrala mittfältspar. Mourinho skulle inte vara den sista.
‘’Under min karriär har jag frustrerat alla mina tränare.’’, erkände Hazard under sin sista säsong i Chelsea-tröjan. ‘’De tycker att jag behöver markera mer, göra mer av det här och mer av det där. När det gäller min nästa tränare så kommer jag även att göra honom frustrerad.’’
Hazards glada självmedvedenhet var central för hans sorglösa charm. I Chelsea var han de sällsynta superstjärnan som helt hade försonat sig både med det som gjorde honom exceptionell och vad han inte var villig att göra för att nå en ännu högre nivå.
Om han hade haft samma hårda drift som Messi och Ronaldo hade han utan tvekan kunnat utmana om Ballon d’Or, men det är även sannolikt att han hade lämnat Stamford Bridge långt tidigare.
Chelsea-anhängare fick istället uppleva hans magi i sju år, en tid som innehöll många fina stunder, bland annat att förödmjuka Arsenals försvar med en sololöpning från halva plan, att enkelt ta sig förbi Liverpool-spelare på Anfield och blixtsnabbt löpa igenom West Hams backlinje.
Hazard firar sitt mål mot Liverpool i ligacupen på Anfield i september 2018.
Endast en säsong, Chelseas mardrömssäsong 2015/16, nådde han inte upp till förväntningarna, huvudsakligen på grund av skador, men även den säsongen stod han för drömmålet som krossade Tottenhams PL-drömmar under ‘’The Battle of the Bridge’’.
Mourinho och Conte var de som pressade honom hårdast och han svarade med att göra sina två bästa säsonger och visade sig vara den viktigaste anfallsspelaren i två PL-vinnande Chelsea-lag. Även när han inte direkt bidrog med mål eller assist skapade han konstant en rädsla hos motståndarnas försvarare, det var sällan han misslyckades med att skapa ytor för sina lagkamrater.
Under hans sju år på Stamford Bridge sjönk kvaliteten på de offensiva lagkamraterna stadigt. Costa återkomst till Atletico Madrid och Moratas misslyckande att ersätta honom ledde till att Hazard fick bära ansvaret i ett av de mest begränsade Chelsea-lagen under Abramovich-eran under Maurizio Sarris korta mandatperiod.
Han gjorde det alldeles utmärkt när han stod för 16 mål och 15 assist i Premier League och visade inga tecken på bitterhet efter att ha blivit nekad sin dröm flytt till Real Madrid efter VM 2018. Ett år senare gick hans dröm i uppfyllelse, men först passade han på att avsluta sin Chelsea-karriär med stil när han stod för en grym indivudell prestation i 4-1 segern över Arsenal i Europa League-finalen i Baku.
Den gigantiska övergångssumman som Real Madrid betalade för Hazard ser bättre ut för Chelsea efter varje ny skada som Hazard åker på. En av Abramovichs bästa och viktigaste värvningar, men även en av de smartaste försäljningarna.
Källa: The Athletic