Är det över nu?
Chelsea säljer Conor Gallagher för en spottstyver, och det känns som att världen går under.
35.8 miljoner pund.
Smaka på den summan. Ta in den. Förstå att det är mindre än hälften av transfersumman Mykhailo Mudryk köptes in för, mindre än tredjedelen av motsvarande summa för Moises Caicedo.
Och det är summan Chelsea säljer Conor Gallagher för.
Inför den här sommaren var jag förhållandevis optimistisk kring den nya säsongen; även om Pochettino hade lämnat, till synes emot ganska mycket existerande logik och förnuft, så satt vi på en bra trupp och saker och ting såg inte så negativa ut.
Jag har också det senaste reflekterat mycket kring min egen supportermässiga cynism; när jag senast var med i redaktionen skrev jag ofta krönikor som i nästan samtliga fall kom från en negativ infallsvinkel. Förra säsongen skrev jag ett antal gästkrönikor som alla hade samma tonläge. Jag vet inte om det har att göra med att jag helt enkelt lätt, på grund av det stora engagemanget jag har för klubben, ställer mig negativ till olika beslut som tas, eller om den typen av hållning helt enkelt gör för bättre texter.
Oavsett tänkte jag att det skulle bli annorlunda nu. Men det här kan jag inte förbise.
I mitt huvud finns det egentligen ganska få anledningar att inte behålla Conor Gallagher, men det kan ändå finnas en poäng att gå igenom de som finns för att han borde fått stanna.
Jag har alltid varit en supporter som i hög grad värdesätt idén om en trupp med spelare som brinner för klubben, med en koppling till fansen, och Conor Gallagher var den spelare förra säsongen som förkroppsligade det i högst grad. Av alla de som kommit från akademin var han den som spelade överlägset mest, och hans namn var egentligen det enda som sjöngs på arenan de matcher då stämningen ärligt talat kunde bli närmast fientlig.
Det ska nämnas att akademispelare inte fick många chanser under det förra ägarskapet heller, trots att akademilagen även då var jättebra. Men det finns en tydlig skillnad mellan nu och då; då fick inte akademispelare en chans för att vi var ett lag som köpte, eller i alla fall aspirerade att köpa, de stora talangerna i världen. Nu säljer vi A-lagsspelare från akademin för att finansiera köp av olika 22-åringar för att de har coola namn och dribblar snyggt på olika highlight reels på Youtube.
För, och här vill jag vara tydlig: I mina ögon borde inte Gallagher säljas även om det vore så att han inte hade någon personlig koppling till klubben. Han är för bra för det.
Han spelade flest minuter i ligan förra året och var mycket mer jämn än både Enzo Fernandez och Moises Caicedo. Han kan passa, han kan skjuta, han kan göra mål, han kan försvara (åtminstone minst lika väl som någon av de två tidigare nämnda). Han må inte ha den teknik som Enzo Maresca söker för den Pep-replika han vill (och inte kommer lyckas med) att skapa, men han är den bästa och mest jämna centrala mittfältaren i laget just nu.
Han har varit i klubben hela sitt liv, hans föräldrar är uttalade Chelseafans, och han säljs för en spottstyver.
För några veckor sedan var Chelsea Foundation mirakulöst nog och besökte fotbollsklubben närmast mina föräldrar och jag var där och täckte det för tidningen jag sommarjobbat på. Då pratade jag med arrangören om upplägget, och han berättade för mig att de döpt de olika dagarna efter olika Chelseaspelare, och han berättade att de nog skulle behöva byta namn på Conor Gallagher-day i och med att han nu verkar flytta från Chelsea, och han skrattade, och jag skrattade, ett sådant högt, närmast absurt skratt som huvudkaraktären i en film gör när den varit med om något fruktansvärt. Allt kändes som en ond dröm.
Idag vaknade jag. Det var ingen dröm.
Är det över nu?