Att vara supporter är i första hand ett känslomässigt åtagande – har folk glömt det?
Bland allt dagens snack om XG, inverterade ytterbackar och heat maps dribblar många fans bort sig ifrån vad ett supporterskap faktiskt betyder.
Sjätte november 2023. Chelsea har precis slagit Tottenham på Tottenham Hotspur stadium. Vinsten var långt ifrån enkel och närmast dråplig – trots två utvisningar av Tottenhamspelare, den senare i den 55:e minuten, hade Chelsea svårt att bryta ner hemmalagets försvar. När matchen är slut har hårt kritiserade Nicolas Jackson lyckats göra hattrick – ett hattrick han dessutom krönte med en närmast parodisk Ronaldomålgest – trots att man i stort kunde argumentera för att hans insats varit undermålig. Dråpligt. Vinsten gör mig – kanske än mer på grund av dessa dråpligheter, och dess ”shithousery” -kvalitéer – väldigt glad. Jag loggar in på X, före detta Twitter, och möts såklart av en hel supporterkrets som delar min glädje. Som skriver ironiska kommentarer om hur satan dåliga Tottenham måste vara för att Nicolas Jackson ska lyckas göra hattrick på dem, om hur det på något sätt är en garanti att vi slår Tottenham även under riktigt dåliga säsonger, om hur det bara är Spurs som lyckas dra på sig två röda kort inom loppet av en halvtimme (effektiv tid).
Eller?
Eller??
ELLER?!
Nej.
Vissa sådana tweets (X:ar? Vad kallas ens inläggen nuförtiden?) dyker upp på tidslinjen, men långt mycket fler med negativ vinkling. Det heter, i alla fall på min tidslinje, att det är uselt att vi inte utnyttjar ett tvåmansövertag bättre, och att vi ska skatta oss lyckosamma att Spurs fick två spelare utvisade.
En van Chelseatwittrare med många följare skriver: ”Vi skämde ut oss här”, och längre ner i tweeten: ”Patetiskt”.
En annan: ”Att vissa av dessa spelare får kalla sig professionella fotbollsspelare på högsta nivå är fan i sekvenser pinsamt”
Av någon anledning tog jag inte den ilskan jag kände då och använde som bränsle för denna text. Hade jag gjort det hade jag haft långt mycket fler exempel att använda här. Istället ventilerade jag genom ett antal av olika grad välformulerade tweets till personer jag upplevde drog helt fel slutsats (förlåt Wiktor Lidvall i redaktionen). Ilskan jag kände då grundar sig i att jag inte överhuvudtaget kan relatera till det sättet att bedriva supporterskap på. För mig har idén av att stötta ett lag hela tiden varit djupt förankrad i en vilja att se laget vinna – man har en gång upplevt glädjen av att se dem göra det, och sedan vill man uppleva den känslan igen, och igen, och igen. Att dra fler poänger av vad en dators algoritmer säger om en insats än ett faktiskt slutresultat är långt från var jag själv står som supporter.
Själva handlingen att prata statistik som sådan har jag inget emot. Det kan vara kul, och är ett bra sätt att försöka komma fram till vad det är som funkar och inte funkar i ens lag. Det finns dessutom något charmigt med personer som nördar ner sig totalt i formationer, pressmönster och passningstrianglar. Men vad är det egentligen man vill åt om man inte kan vara glad efter en vinst mot en av ens största – om inte största – rivaler? Har ett supporterskap reducerats till en plattform för ett evigt XG-analyserande och prat om sexor, åttor och inverterade ytterbackar? Dessutom – hela poängen med att dissekera statistik är rimligen att rota i vad ens lag bör göra bättre för att nå slutmålet – att vinna fler matcher. Vad är då poängen med att prata om det direkt efter en vunnen match? Det faller på sin egen orimlighet.
Mest av allt tycker jag att det är så tråkigt. Det låter pretentiöst och är väl också det, men jag har alltid tänkt att supporterskapet i första hand handlar om känslor. Därför är det så synd att se så många människor inte välja glädjen när det är så lätt att göra det. Så när vi möter Middlesborough om en dryg vecka kommer jag fira ifall vi vinner, än mer ifall vi gör det efter en usel insats och en turligt dömd straff i slutminuterna. Jag hoppas du gör det också.
/// Gästkrönikör Andreas Linder
Vill du också skriva en gästkrönika? Kontakta redaktionen.