Chelseas Värld: En racka är en racka!
Blåögd, vinklad och ensidigt matnyttigt. Chelseas Värld är tillbaka med en summering kring recent events.
- Han tar ett skutt när husse nickar. Hoppar upp när husse tittar. Räcker tass och sitter vackert, och kan rulla runt på rygg...
Mikael Wiehes sångtext handlar i detta fall varken om fascister, kapitalister, borgare, Jimmy Åkesson eller vad som helst annat som kan tänkas reta just Mikael Wiehe. I detta fall handlar den om Rui Faria. När Mourinho viftar åt domaren, då viftar Faria också. När Mourinho blir arg, då blir Faria ännu argare. I tolv år har de hållit ihop, något denna kärleksvideo på youtube vackert skildrar. Och när Faria fick ge en intervju i den uppvisade-på-läktaren Mourinhos ställe sa han ironiskt "jag tycker domaren gjorde ett fantastisk jobb".
- En racka är en racka. Den bidar sin triumf. En sådan herre har en sådan hund.
För oss som har följt Mr Mou och Mini Mou på nära håll tackar dem artigt för allt de gjort för klubben samtidigt som vi nu vackert står vid sidan av och småler. Speciellt roligt var det när Mourinho den äldre gav Conte tips i hur man firar vinster. Lite mer nedtonat, tyckte han. Ungefär som när han själv firade efter Chelseas vinst när Gerrard halkade? Eller när Torres avgjorde mot City i matchens sista minut? Höjden av stenkasteri i glashus, kan tyckas.
Mittfältskampen i matchen Kanté och Pogba emellan vanns av den förstnämnda. Eller så kan man säga att en av dem är värd £89M... den andre heter Pogba.
Mycket har både sagt och skrivits om Chelsea - Man United, 4-0, som alltså var Mourinhos största förlust någonsin i Premier League, så jag tänker inte haka upp mig där mer än att summera genom Eidur Gudhjonnsens fantastiska Tweet:
"Jose still knows how to get the best out of Chelsea"
Därefter blev det återigen en betryggande vinst, denna gång mot Southampton (0-2). Som vindarna kan vända. Storförluster mot Arsenal och Liverpool och alla saknade JT. Fyra hållna nollor senare och ingen saknar JT. Nu ser vägen tillbaka in i A-laget lång och dyster ut för vår kapten. Med Zouma på väg tillbaka så kanske vi en gång för alla har sett det bästa av vår legend. Kaptenen spelade sist i Ligacupförlusten mot West Ham och gjorde ingen vidare match. Att han fick spela med ett gäng juniorer i ett spelsystem han aldrig provat tidigare hindrade inte pöbeln från att pensionera honom.
I just matchen mot West Ham hade hemmapubliken tryckt upp flyers med en ny läktarsång som skulle fungera till att häckla vår kapten. Budskapet var grovt homofobiskt och Dimitri Payets namn felstavat, men skit i det nu. Tryckt upp lappar? På allvar? Ryktet (eller reppet) på West Ham-följet har hittat en ny låg sedan frodo spelade huvudrollen i filmen om dem.
Fortsatt på samma match. Den bortglömde sonen Mikel sa viskade fromt att han gärna sett att han fick lite speltid i den matchen i en extremt ödmjuk intervju. Resultatet blev återigen en plats på läktaren och ett besked av Conte att du kan packa väskan i januari. Jag har aldrig varit ett fan av Mike och samtidigt som jag konstaterar att det inte finns en plats för honom i Contes lagbygge måste jag ändå känna med våra fanbärare. Mikel har varit i Chelsea i över ett decennium och har aldrig gnällt. Det är respekt.
Men det är inte läge att gnälla på Conte, som tycks ha hittat en vinnande modell i sitt lagbygge. Denna modell går ut på stenhård coachning vilket tar på rösten och vår tränare ska ha fått importera in speciella halstabletter från Italien för att inte rösten ska svika i framtiden. Det kostar att ligga på topp.
Vidare nu. Denna spalt har rapporterat flitigt om Tammy Abraham och grabben har nu gjort mål igen efter några mållösa matcher. Hans mål i 2-2-matchen mot Barnsly var hans 14:e mål på 16 matcher för Bristol City i år.
Avslutningsvis bjuder vi på några virala succéer.
- Först ut, man får smäll med en sked om man förlorar i FIFA mot Diego Costa.
- När Batshayi äger Courtois på Twitter måste vara månadens roligaste.
- Sist ut bjuder vi på alltid så sevärda Chelsea Unseen, nytt avsnitt ute.
Tack för ordet.
