De kommande veckorna är det upp till bevis: Är du en one trick pony, Sarri?
Juli 2018. Den enigmatiske italienaren Antonio Conte får, i en kall utdragen affär och efter månader av sommarspekulationer (till slut) lämna sitt jobb som huvudtränare för Chelsea. In kommer en ny italienare. Den på många sätt fascinerande karaktären Maurizio Sarri, den napolitanska kedjerökaren som lika gärna kunnat stå kvar på banken han kom från än idag.
Ja, han jobbade, som media sällan undvikit att påpeka, tidigare som bankman och det var den enorma passionen och kärleken för fotbollen som fick honom att lämna kontorslivets i många fall gråa slipsknut.
Och det var hans tydliga ideér som nu hade rört sig från dem Neapels breddgrader upp mot London och SW6. Nu skulle revolutionen ske. Från Contes pragmatiska, rigoröst genomplanerade spelsystem där inget lämnades åt slumpen kom nu ” Sarriball” (Eller så kallas den i alla fall, där har även hipstermedia fått ge sig till föga). En tiki-taka liknande spelstil som handlade om bollinnehav och att ge de kreativa spelarna frihet på planen. Nyckelordet hade bytts ut från ”suffering” till ”fun”, och stjärnor som Eden Hazard kunde andas igen på ett helt annat sätt.
Och ingen kan ha varit mer glad än ägaren, Roman Abramovich. Enda sedan hans ryska oligarkpengar landade på Stamford Bridge i Juli 2003 har hans målsättning varit att bygga ett lag som har mandat att konkurrera med Europas jättar, och som samtidigt gör reklam för sig själva med en väldigt attraktiv fotboll. Där diskussionen inte bara går kring ännu en tydligt definierad 1-0-vinst, utan kring passningstrianglarna som ledde fram till det oerhört läckra 2-0-målet, eller den förkrossande starka bollinnehavsstatistiken. Roman Abramovich hade väntat på ”fun”.
Och visst hade dem blåa anhängarna också gjort det. Chelseasupportrarna var tydligt exalterade kring hur ens lag nu skulle föra sig på plan, och lovorden kring Maurizio Sarri var direkt väldigt höga. Kanske lite väl höga. För det är ju trots allt en tränare som fortfarande inte vunnit en titel under hela sin, visserligen korta, karriär.
Jag var ganska så kritiskt, om inte i alla fall tveksam, kring entledigandet av Antonio Conte. Både för att italienaren är en riktig vinnare med en ligatitel och fa cup-titel på två säsonger, men också för att hans efterträdare inte är det. Jag frågade mig själv, kommer vi verkligen bry oss om ”fun” om vi ligger 10:a i ligan 20 matcher in i säsongen?
Ja, nu står vi här, visserligen inte 20 men 19 matcher in i säsongen. Det har gått långt bättre än tiondeplats. Stundtals har det sett fantastiskt ut. Matcher mot exempelvis Southampton och Burnley har präglats av det attraktiva spel som Sarri vill föra. Vi var fram tills i lördags det enda obesegrade laget i Europas fem största ligor och hade bra häng på både Manchester City och Liverpool i ligatoppen. Hazard har varit i strålande form, mycket på grund av att han nu fått den friheten han länge eftersökt.
Ändå var Tottenhamförlusten ett uppvaknande som visade att det finns många problem i det här laget. Problem som behöver åtgärdas.
En eftermatchanalys måste hur man än vrider och vänder på sakers tillstånd inkludera faktumet att Tottenham var väldigt bra. De lyckades sätta sitt aggressiva höga presspel vilket gjorde det väldigt svårt för oss att hålla i bollen. Uppspelen stoppades ofta och den långa bollen till Morata var inte och har aldrig varit tillräckligt effektiv, då spanjoren helt enkelt saknar kvalitén för att hantera en sådan passning. Att fastställa att han helt enkelt inte duger som förstahandsval där uppe är något jag nu tycker vi kan göra. En och en halv säsong i dem blåa färgerna har snart gått och han ser mer vilsen ut än någonsin.
Där har vi problem nummer ett, och ett problem som Sarri visserligen ärvde. Dessutom har flera tidningar hävdat att han försökte värva Higuain under sommaren, men att klubben blockerade den övergången.
Men, och på tal om Tottenhams presspel, finns det flera andra. Hemmalaget hade satt Alli på att punktmarkera Jorginho, en uppgift som han klarade av formidabelt (vi kan förövrigt addera Alli till skaran av spelare som plötsligt blir Superman så fort dem möter Chelsea. Säg hej till Naismith Alli!). Med Jorginho avskuren från spelet tappade vi hela mittfältet. Sarris maskineri, med snabba väggpass, rörlighet och starkt bollinnehav stannade upp. Allt som oftast skickades bollen till Hazard med förhoppningen om att han skulle fixa någon magi från ingenstans.
Och kanske har vi nyckeln i problemet här, med Sarris passningsgeneral. För det ska inte vara så pass enkelt för ett motståndarlag att bara genom att plocka bort Jorginho från matchen helt tillintetgöra vår offensiva kraft. Italienaren är dessutom, hur bra han än är med bollen vid fötterna mot sämre lag, inte en strong försvarsspelare och hade stora problem med att stoppa Son och Co på Wembley. Att spela Jorginho i sin lågt sittande ”regista”-roll blir då ännu mer svårt att rättfärdiga när man har världens bästa defensiva mittfältare i N’golo Kanté runtspringandes i någon slags Lampard-roll högt upp i plan. Hade fransmannen fått göra sitt typiska jobb längre ner i banan finns det ett antal varianter av hur man skulle kunna sätta upp ett slagkraftigt centralt mittfält. På rak arm tänker jag två varianter som på papper är jättestarka: Kovacic Kanté Fabregas, eller Barkley Kanté Jorginho.
Men denna förändring lär med allra största sannolikhet inte hända, för att ”Sarriball” utgår från att man har en passningsmaestro som sitter djupt och dikterar spelet. Efter lördagsmatchen erkände till och med Sarri att det inte funkade med Jorginho, och då börjar jag tänka: Är du en one trick pony Sarri, eller har du en plan B? Varför bytte du inte ut Jorginho mot Fabregas? Eller satte ner Kanté i en mer defensiv roll för att motverka Spurs punktmarkering?
Ett till exempel: David Luiz var usel på Wembley. Han var direkt orsakande till 3-0-målet, och stod för rejält svaga ingripande vid dem två andra. Generellt såg han loj ut, så som bara David Luiz kan göra sina värsta dagar.
Brasilianaren har haft många starka insatser, men det är även hans misstag som har lett till ett antal baklängesmål under säsongen. Nu i lördags var han så dålig att han förtjänar att bli bänkad nästa match. Men vågar du spela Christensen Sarri? Har du förberett för ett scenario där han ska få spela? Eller kommer Luiz få fortsätta i mittlåset, oavsett hur många misstag han gör? Kommer Kanté få fortsätta springa runt högst upp i plan av våra tre centrala mittfältare, och utnyttja kanske 20 % av sin enorma kapacitet?
Tottenhammatchen påminde mycket om den lika pinsamma, lika usla förlusten mot Arsenal i början av Contes sejour i September 2016. Efter den ändrade Conte spelsystem, och vann 13 raka matcher för att sedan sluta säsongen som ligavinnare med 93 poäng. Nu är det upp till bevis, vad är ditt nästa drag Sarri?
