Det här kan bli väldigt bra
En tolfteplats i ligan, tre huvudtränare under en och samma säsong och en utrensning av nästintill en hel trupp. Allt detta samtidigt som vi ännu inte har en självklar startelva. Med lite mindre än en vecka kvar till Premier League-premiären mot Liverpool borde jag vara mer orolig. Men sommaren som varit är kanske precis vad den här klubben behövde. Det här kan bli otroligt kul att följa.
Chelseas fjolårssäsong var hittills den sämsta i klubbens historia sedan Premier League blev ett faktum 1992. Under säsongen avverkade vi mer än tre huvudtränare som försökte sätta sin prägel, men under omöjliga förutsättningar. Graham Potter tog över en spelartrupp som Thomas Tuchel fått vara med och bygga för att sedan genomgå ett januarifönster där ännu fler spelare togs in. Spelare som Potter inte ens ville ha från början. Spelare anslöt utan att andra spelare lämnade, vilket blev till en bisarr situation där det kom uppgifter om att Potter kunde mönstra tre olika elvor med A-lagsspelare på träningar. Det vittnades även om att spelare fick sitta på golvet och byta om i omklädningsrummet på grund av för lite utrymme. Detta haveri till lagbygge skulle sedan Frank Lampard ta över. Ja, vi behöver inte dra hela den historien igen och vi vet alla vid det här laget hur Chelseas och Lampards vår såg ut.
Flera nya ansikten
Nu är det ett nytt kapitel och en sommar har nästa flugit förbi i det dystra julivädret Sverige bjudit på. Chelsea har rensat ut spelare på löpande band men på ett positivt sätt för klubbens framtid. Fem träningsmatcher har spelats och många nya spelare har fått chansen att visa upp sig. Flera av dem har även imponerat under flera av matcherna. Christopher Nkunku och Nicolas Jackson är två nya offensiva alternativ som verkligen visat den nya tränaren varför de ska starta. I skrivande stund är Nkunku skadad och är fortsatt oklar om han kommer kunna spela premiären eller om han blir borta längre än så. Även spelare som Andrey Santos, Malo Gusto, Ian Maatsen och Levi Colwill har visat framfötterna. Med en vecka kvar till premiären känns verkligen förra säsongen som ett avslutat kapitel och den förvandling klubben tagit den här sommaren var inte bara nödvändig utan även väldigt lyckad. Nu vet jag att resultaten i träningsmatcher spelar mindre roll och ligger vi på 12:e plats i november med ett trevande spel, Jackson står på två gjorda mål och Nkunkus knä fortsätter att spöka kommer den här sommaren vara som bortglömd. Men där är vi inte än. Förhoppningsvis kommer vi aldrig ens dit.
Vilka startar premiären?
Vad Chelsea inte har just nu med en vecka kvar till premiären är en självklar startelva. Partnerskapet i Nicolas Jackson och Christopher Nkunku kan bli riktigt bra och när den sistnämnde blir frisk ser jag de två som självklara på topp med Nkunku lite släpande eller utgående från en kant. Mykhailo Mudryk och Carney Chukwuemeka har båda två fått speltid under försäsongen tillsammans med Raheem Sterling och där kan det roteras friskt. Enzo Fernandez är självskriven bakom dem och jag tror inte att det är omöjligt att det blir Andrey Santos som blir mannen bredvid på det centrala mittfältet. Om vi tillslut inte får in Moisés Caicedo som det ryktats febrilt om. Sen har vi ju kanske hela försäsongens stora utropstecken Ian Maatsen, som känns som han kan spela på alla positioner över hela banan. Släng in han i mål så gör han det säkert bra där också. Skämt åsido, är mittfältet och framåt svårt att sätta en vecka innan Liverpool. Försvaret ser jag mer som klart om alla håller sig friska. Reece James och Ben Chilwell på kanterna med Thiago Silva och förhoppningsvis Levi Colwill som mittbackslås. Som målvakt blir det nog Kepa, trots att Robert Sánchez blev klar under helgen och kommer förmodligen sakta men säkert ta över förstaslipsen. Oviss premiärelva som Pochettino lär grubbla över kommande vecka.
Hoppet finns alltid kvar
Vad brukar man säga? Hoppet är det sista som överger en. Det kanske inte stämmer varje gång, men ska man följa fotboll och vårt Chelsea kommer hoppet alltid vara det sista som lämnar oss. Förluster kan vara oerhört kostsamma och ibland undrar man varför det ens är värt att hålla på. Varför ska vi genomlida något när det är en stor chans att vi tillslut förlorar? Just för att hoppet finns kvar. En vecka kvar till säsongen och allt kan hända. Att riskera förlusten kan vara värt det. För på andra sidan finns det vinst och framgång och när det sker är all förlust som bortglömd. Idrottens och fotbollens stora dragningskraft.
Förhoppningsvis går Chelsea mot en säsong där vi får se ett lag där nya ansikten är med och bygger det nya Chelsea och går mot ljusare tider. Jag tror ingen förväntar sig att vi den här säsongen ska vara uppe och slåss om en ligatitel, men vi ska vara ett lag där man ser ett framtidshopp. Jag väljer att tro på det sista alternativet. Detta kommer bli väldigt, väldigt bra.
