Lagbanner
Vad VM säger om Chelseas offensiva enigma
Ojämna i klubblaget, presterar för sitt land, hur kan det komma sig?

Vad VM säger om Chelseas offensiva enigma

Åtta poäng, fem mål och tre assist, det har Hakim Ziyech, Kai Havertz, Christian Pulisic och Raheem Sterling mäktat med sedan VM kickade igång för tolv dagar sedan. Hur många poäng har det blivit för den kvartetten i kungsblå tröja sedan Graham Potter tog över vid mitten av september, månne? 9 stycken. Haveriutredningen kommer nedan.

Ända sedan Frank Lampards första säsong vid rodret, där Chelsea överpresterade sig till en cupfinal och en fjärdeplats, men hade svårt att sätta sina chanser, har det hetat att Chelsea behövt offensiva förstärkningar. Tillskott skulle komma i stora lass, då Kai Havertz, Hakim Ziyech och Timo Werner plockades in för knappa två miljarder svenska kronor följande sommar, medan Christian Pulisic redan hade anslutit året tidigare. Om ni tänker er tillbaka till när samtliga av de här spelarna värvades sågs de som några av den europeiska fotbollens hetaste namn. Chelsea hade fullständigt erövrat transfermarknaden och kunde nu utmana på riktigt. Visst resulterade den kommande säsongen 20/21 i en oförglömlig Champions League-triumf, men det går inte att hävda att offensiven blomstrade, där Chelseas meste målskytt i ligaspel blev Jorginho på sju straffsparkar, tätt följt av Cobham-produkten Tammy Abraham på sex strutar, trots att han knappt spelade efter att Thomas Tuchel tog över. När säsongen var över var rådande konsensus att Chelsea saknade en striker i världsklass för att ta det sista steget. Ut gick Tammy, in kom den förlorade sonen Romelu, och därefter vet ni vad som hände.  

Tammy var sannerligen underskattad

Sedan Chelseas värvningsembargo 2019 har Chelsea hämtat in sju offensiva spelare - Pulisic är inräknad även om han tekniskt sett blev klar i januari säsongen 18/19 - i Pulisic, Ziyech, Werner, Havertz, Romelu Lukaku, Raheem Sterling och Pierre-Emerick Aubameyang för 420 miljoner euro. Inte en advokat i världen skulle kunna yrka för att någondera har varit en stormsuccé. Omständigheterna är olika för varje fall och det är till varierande grad spelarnas egna förjänst att det gått som det gjort, men utan förmildringar är facitet rent ut sagt förkastligt. Även om ingen har varit nära att ersätta Eden Hazard hade man väl lugnt kunnat förvänta sig att chansproduktionen skulle få ett rejält uppsving med ett sådant utlägg? Chelseas npXG (förväntade icke-straffmål)/match under Lampards första säsong (1.70) är Chelseas bästa facit sedan sådan statistik började bokföras säsongen 2014/15. Sedan dess har den siffran sjunkit successivt och den här säsongen ligger Chelsea på prick ett förväntat mål per match, vilket är femtonde bäst i divisionen. 

Chelseas npXG/match de senaste fyra säsongerna

Säsong npXG/match (ligajämförelse)
19/20
1.70 (3)
20/21 1.44 (3)
21/22 1.69 (3)
22/23 1.00 (15)


Albert Einstein sa att galenskap är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig ett annorlunda resultat. Trots det siktar Todd Boehly på att förstärka artilleriet ytterligare, där Christopher Nkunku verkar vara så gott som klar, samtidigt som ytterligare värvningar inte kan uteslutas. Med nuvarande personal bakom dem finns det inte mycket som pekar på att de skulle göra bättre ifrån sig. Hur kunde det gått så fel? 

Om vi återvänder till årets VM har världen fått se Pulisic glänsa för sitt USA, samtidigt som Ziyech har briljerat för Marocko, Sterling har nätat för Three Lions  och även Havertz hängde in två baljor för Die Mannschaft från bänken igår. Vad har de länderna gemensamt? Det stavas Tyler Adams, Sofian Amrabat, Declan Rice, Joshua Kimmich och Leon Goretzka. De som har läst mina artiklar förut kan mycket väl ha tröttnat på mitt ändlösa tjat om defensiva mittfältare, men de kan isåfall glädjas av att Chelsea ser ut att prioritera mittfältsförstärkningar under kommande värvningsfönster. Det är ett balanserat mittfält som möjliggör för en mer direkt och framåtlutad fotboll, där yttrarna vågar utmana eftersom de vet att det finns en fysisk och brytningssäker mittfältare som kan stoppa kontringarna om de blir av med bollen. Istället har Chelsea ett mittfält bestående av en åldrande Jorginho som aldrig var lämpad för den fysiskt krävande engelska fotbollen från första början, men som tvingas att spelas för mycket då både Kanté och Kovacic har svårt att få ihop 20 ligamatcher per säsong. Istället för att ge utrymme till Pulisic eller Havertz att löpa med bollen i omställningar, att öppna upp matchbilden så att Ziyech kan slå djupledsbollar på Aubameyang, Sterling, Werner eller Lukaku, har Chelsea under Sarri, Tuchel och Potter spelat en riskminimerande fotboll för att dölja framförallt Jorginhos tillkortakommanden, på bekostnad av det offensiva spelet. Det enda undantaget till regeln, är Lampard, som ändå försökte spela en mer framåtlutad fotboll. Det bekräftade dock bara tesen ytterligare dock, då Chelsea regelbundet straffades på defensiva kontringar på grund av mittfältets skröplighet.

Chelseas naiva bekvämlighet gällande mittfältet och i allmänhet ogenomtänkta värvningsstrategi är den absolut största anledningen till deras nedgång de senaste säsongerna, tillsammans med usel användning av den guldgruva som är Cobham. Samtidigt som stora delar av ligan har byggt långsiktigt och förstått värdet av ett starkt mittfält har Chelsea lutat sig tillbaka mot Jorginhos, Kantés och Kovacics meriter utan att reflektera över att två av dem i Jorginho och Kanté är över 30 samt vars kontrakt går ut i sommar. Även om offensiva värvningar kan göra skillnad när grunden har lagts, borde den högsta prioriteringen vara Rice, Adams eller Edson Alvarez snarare än Nkunku, Rafael Leão eller Endrick. 

Statistik hämtad från fbref

TV: Det bästa från Hakim Ziyech från säsongen 2021/22

 

Olle Lange@_ollelange2022-12-02 17:45:00
Author

Fler artiklar om Chelsea