Frank Lampard om stödet från Abramovich, ombyggnationen i Chelsea och att peta stjärnspelare
Frank Lampard berättar i en lång intervju med Alan Shearer för The Athletic om sin tränargärning, sin relation med Roman Abramovich och mycket, mycket mer.
Super Frankie Lampard är den enda mittfältaren bland Premier Leagues tio främsta målskyttar på 177 gjorda mål – en lista som toppas av Alan Shearer(260 mål). Lampard gick med på att på sin lediga dag stilla den nyblivna krönikören Shearers nyfikenhet om hans nya verklighet som tränare för de kungsblå.
Intervjun sammanfaller med helgens möte mot Tottenham, vilket blir Roman Abramovichs 1000:e match som ägare av Chelsea Football Club. Frank Lampard var med från start och har hunnit se klubben förändras drastiskt – vilket han själv såklart har en mycket stor del i.
”Mitt första minne av Roman ansikte mot ansikte var när han i helikopter flög till vår gamla träningsanläggning nära Heathrow, han höll ett möte med oss medan rotorbladen fortfarande höll på att sakta ned. Det var ganska surrealistiskt – det första han sade var ’Ja, vi kommer behöva förbättra träningsanläggningen’. Du tänkte direkt ’Okej, standarden kommer höjas skyhögt med en gång’. Och så blev det, vi värvade stora namn under det första året. Det fanns ett visst mått av osäkerhet hos oss yngre spelare, vad det skulle betyda för oss. Vissa av oss lyckades klamra oss kvar medan nivåerna höjdes. Det är klubbens mest framgångsrika period i dess historia, och vi hade inte uppnått något av det – att kontinuerligt vinna titlar, en ny träningsanläggning, bygga laget, kapitalet som skjutits in i klubben, bli ett globalt varumärke – utan ägaren.”
Får han det erkännande han förtjänar? Undrar Shearer.
”Han får det från Chelseasupportrar, de har levt genom förändringen och sett den hända”, svarar Lampard. ”Jag var så stolt att vara en del av klubben när Covid kom. Vårt gensvar var fantastiskt; vi permitterade ingen personal, vi erbjöd hotellet på Stamford Bridge till sjukvårdspersonalen väldigt tidigt. Jag vet att andra klubbar också bidrog, men Chelsea visade ett stort hjärta.
När det kommer till hans inflytande så var han väldigt närvarande på träningsanläggningen de första åren, då och då på plats efter matcher, vilket såklart är en skillnad mot den senaste tiden. Det är kanske naturligt då hans liv liksom klubben har förändrats, och vi alla vet att det finns olika orsaker bakom.
När jag kom tillbaka till klubben som tränare så var det inte samma kontakt, nej. Det var Marina Granovskaia som kontaktade Derby och sedan mig för att få det att hända. Jag träffade Roman på försäsongen förra året, det utbyttes breda leenden, men det handlade om handskakningar och välkomnanden snarare än omfamningar. Sedan dess så har jag inte haft en jättenära relation till honom, men jag rapporterar tillbaka mina tankar om matcher och vart jag anser oss vara för stunden. Vi rör oss framåt och kontinuerligt genom Marina och jag är väldigt nöjd med situationen. Relationen till Roman är nära utan att vara det dag-till-dag eller vecka-till-vecka. Jag känner stödet på avstånd, men det är väldigt rakt och tydligt, och jag försöker vara på samma sätt tillbaka. Om jag diskuterar om hur vi spelar och presterar så håller jag inte tillbaka. Oavsett om det gått bra eller dåligt så känner jag att det är rätt filosofi när du har att göra med en man den nivån. Han är en man som får saker gjorda, du når inte hans position utan att ha den egenskapen.”
Shearer kan känna igen sig i Lampards situation när den senare erbjöds uppdraget som Chelseatränare. Shearer tränade sin barndomsklubb Newcastle United, om än under en kort period, men kände sig tvingad att tacka ja när erbjudandet kom. Lampard bekräftar att så var fallet även för honom:
”Det är min klubb, och dragningskraften från den hade alltid fångat mig förr eller senare. Jag visste inte om möjligheten att träna Chelsea någonsin skulle dyka upp igen. Alternativet att stanna i Derby var ett tufft uppdrag. Det var en svår period, och jag tror att det blivit tydligt nu(Derby besitter just nu jumboplatsen i The Championship). Beslutet jag var tvungen att ta var tydligt, men jag hade mina tvivel – om tvivel nu är rätt ord. Att träna Derby innebar att träna på en mycket mindre skala, mycket mer intimt, med annorlunda förväntningar. Vissa matcher kunde gå under radarn om du inte fick med dig resultatet. Jag visste att allt det skulle förändras hos Chelsea och jag ville ha en positiv start då jag visste att mitt namn och min spelarkarriär inte skulle hjälpa mig särskilt länge. Så det fanns tvivel, men jag tog mig an uppgiften. En sak jag är ganska bra på är att lyssna, att lära mig och reagera. Jag är öppen för sånt. Jag är min egen största kritiker, så det finns massvis med detaljer från förra året, många situationer som jag ser tillbaka på och fortsätter försöka förbättra.”
Risken för att förstöra det arv och det rykte man skapat sig som spelare då?
Shearers interim-uppdrag slutade i nedflyttning för skatorna från nordöst. De båda tillhör de bästa, om de inte är de bästa, som någonsin representerat sina klubbar. Lampard redogör för hur han hanterar känslorna:
”Du får inte tänka på det. Det berör mig inte nämnvärt. Som spelare var det dock en annan sak; jag omfamnade verkligen det faktum att jag ingick i lagets kärna, att vara en av dem som levererade vecka ut, vecka in. Det var en del av drivkraften för mig. Men att sedan flytta till Manchester City, sedermera New York City och att ta tränarjobbet i Derby förändrade mitt perspektiv. Jag förlitar mig inte på mitt namn på samma sätt som när jag spelade för klubben. Jag vill vara framgångsrik, detta är och kommer alltid vara min klubb, även om det slutar i att fansen tvingar bort mig för att jag misslyckats.”
Tvivlarna var många då Lampard tillträdde, och han erkänner själv att det inte är normalt att anställas av Chelsea efter ett år i Derby County:
”Jag förstod att folk skulle döma mig i början. Min spelarkarriär influerade beslutet, transferförbudet likaså, även de tränarnamn som var tillgängliga gynnade mig. Med det sagt så var tappet av Eden[Hazard] en stor sak. För mig är han den enda världsklasspelaren sedan Cristiano Ronaldo som har lämnat Premier League på toppen av sin förmåga. Du skulle kunna lägga till Gareth Bale till den gruppen. I perioden som följer den försäljningen, med yngre spelare, så kommer det innebära toppar och dalar och en omställning. Det innebär i sin tur att folk pekar på mig och frågar sig ’Vad har han bevisat som tränare?’, och jag har inte så mycket att visa upp. Jag försöker ständigt, och då jag är den jag är så kommer jag alltid ta den kampen. Jag kunde göra det som spelare, och jag vill visa att jag kan fortsätta göra det nu. Förra säsongen känns som en framgång för mig, men förutsättningarna har förändrats igen i och med de spelare vi hämtat in, och jag bedöms löpande. Jag har inte bevisat att jag är på den nivån ännu.”
Samtalet fortsätter genom att diskutera vad det är för trupp Lampard valt att stödja sig emot sedan han tog jobbet; Mason Mount, Tammy Abraham, Reece James och Fikayo Tomori har alla tagit vara på chansen när den har erbjudits. Callum Hudson-Odoi har fortsatt på inslagen väg sedan han debuterade året dessförinnan.
”Jag känner Neil Bath, som ansvarat för akademien under lång tid, väldigt väl”, säger Lampard. ”Jag förstår varför tidigare managers inte förlitat sig på unga spelare då många kommit in i klubben med pressen att vinna med en gång, och de spelarna har inte varit redo. För mig så är förutsättningarna något annorlunda, men killarna måste berömma sig själva. De har alla, på sitt sätt, bevisat vad de kan. Det är det första steget, det andra är att hålla den nivån, men det gör mig väldigt stolt. De är fantastiska att arbeta med, för de vill lära sig. De känner klubben. De är lättsamma och suger åt sig, som tvättsvampar – du kan ta med dem för extra träningar och de utvecklas fortfarande som spelare. Det är en fantastisk sak för mig och vart jag befinner mig som tränare, man kan fånga dem och testa både dem och dig själv när de tar sina första steg i laget. De har alla visat att de förtjänar att vara här.”
Ett tema i denna intervju är balans, vilket även appliceras på blandningen av åldrar i truppen. Lampard förklarar varför även de äldre spelarna har stor betydelse för lagets framgångar:
”Det är väldigt viktigt. Som tränare har du ett enormt ansvar, men det är inte du som sitter i omklädningsrummet. Jag är nästan aldrig där. Du förlitar dig på människor som Olivier Giroud, som är ett fantastiskt exempel då han inte alltid spelar. Några av de äldre spelarna hade kunnat distansera sig, men Oli och Tammy[Abraham] har ett fantastiskt samarbete. I och med avsaknaden av publik så kan jag höra avbytarna bakom mig, och Oli berömmer alltid Tammy när han skyddar bollen eller presterar bra target-spel. Det är speciellt. När det kommer till Thiago Silva, som inte har språket med sig, så leder han genom sina prestationer, sina förberedelser och sin allvarliga inställning. Sånt smittar av sig direkt.”
Shearer är imponerad av hur rutinerad Lampard verkar i rollen som manager, trots att just rutinen är väldigt tunn. Han har redan gått i klinsch med några av världens bästa tränare i t.ex. Jürgen Klopp och tvingats ta svåra beslut vad gäller sin egen trupp. Shearer saknar rutin som skribent, men kan såklart se vilken integritet Lampard besitter.
”Att vara en spelare på den yttersta nivån, vilket jag var i Chelsea då vi alltid slogs om titlar, betyder antingen att du har det – och jag hade nog det – eller så utvecklar du det över tid och stålsätter dig”, bekräftar Lampard ”Att vara tränare är såklart en helt annan roll, men att stå upp för dig själv är naturligt, särskilt under matcher. Jag blir uppeldad och ibland ser jag tillbaka och känner att jag överreagerat, men det är sådan jag är. Så var det med Jürgen, men efteråt var det inga problem, och det är så det ska vara. När det kommer till laguttagningar så är det inget som kan läras ut. Du måste ta obekväma beslut och jag gör dem varje vecka på grund av vår stora trupp. Ibland lämnar jag toppspelare utanför matchtruppen, vilket är riktigt svårt. Det är beslut du måste fatta, om du försöker undvika dem så kommer det straffa sig senare. Som spelare eller ledare så dröjer man kvar för att försöka få till en konversation, och det är obekvämt från båda håll. Men allteftersom du gör det så kommer du vara mer bekväm i det och inse att det är en del av jobbet. Jag försöker vara rak med spelarna.”
Nästa frågeställning handlar om förväntningar och kravbild. Chelsea har varit väldigt framgångsrika under Romans 17-åriga ägarskap trots att man frekvent bytt tränare. Känner Lampard att han måste vinna nu när klubben har spenderat stora pengar på nyförvärv, eller kan han förvänta sig det tålamod som till exempel Klopp och Pep Guardiola betroddes med i sina respektive klubbar?
”Ärligt så vet jag inte svaret”, menar Lampard. ”Jag kan inte säga ’Nej’, för det svaret kan bara komma från ägaren och om han tycker att klubben borde vinna saker vid den tidpunkten. Jag har varit där som spelare när tränare kommit och gått och jag vet hur det fungerar. Jag tar inget för givet. Förra året var definitivt en omställningsperiod, vi hade inte spelarna från föregående eror. Eden var en så stor spelare. Spelare som Diego Costa och Cesc Fabregas. Dessförinnan så kan det ha handlat om mig själv, John Terry, Didier Drogba och Petr Cech. Förra året hade vi yngre spelare, vi trevade och det kändes annorlunda. Jag vet att det inte kommer vara för alltid, jag har redan nämnt att det redan känns annorlunda igen. Det känns som att vi fortfarande tar form, planen kanske inte ’slår’ på riktigt denna säsong, utan först nästa säsong, när det kommer till att utmana och nå den kontinuerliga nivå som Liverpool och Manchester City kan producera. De har nått den nivån över en längre period, även Pep. De vann under tiden, men utvecklingen har tagit tid och det känns som att vi är i en annan position. Men det är inte min sak att avgöra, det är alltid upp till ägaren att säga sitt.”
Chelsea avslutade föregående säsong 33 poäng bakom mästarna Liverpool. I skrivande stund är avståndet lagen emellan istället två poäng. Vi är knappt en tredjedel in i denna säsong, men nog kan man ana framsteg?
”Jag vet att vi har en starkare trupp i år. När du har spenderat som vi har gjort så måste du hämta igen försprånget, det finns inga tvivel om det. Hur mycket vi kan hämta in återstår att se, det känns som att vi är väldigt nära nu, vilket inte var fallet förra året. Det är väldigt enkelt att avfärda dig själv och dina chanser. Vi visste att vi inte skulle vinna ligan – vilket var fallet för de flesta klubbarna – och du accepterar att du slåss om tredje- och fjärdeplats. Vår inställning måste vara.. vi vill ta det steget, markant stänga det gapet. Jag tror att vi befinner oss i den processen.”
Den mest markanta skillnaden för oss betraktare är såklart förbättringen i försvarsspelet. Lampard bekräftar att det tidigare ihåliga försvaret är vad som bekymrat honom mest av allt:
”Det har varit enormt viktigt. Det var den stora lärdomen jag tog med mig från föregående säsong. Det fanns många plustecken, jag var nöjd över att kvalificeringen till Champions League. Att förlora FA-Cupfinalen lämnade en bitter eftersmak, men det var målen vi släppte in som vi behövde titta på. Nej, det var båda straffområdena – vi skapade så mycket och var inte effektiva nog. Du kan inte vinna på det sättet. Vi skyddade inte området mellan stolparna – där du gör en stor andel av dina mål. Vi har jobbat hårt på att förbättra det.”
Frank Lampard är alltså drygt två år in i sin tränarkarriär och tränar redan Chelsea Football Club, som sedan Abramovich köp av klubben är Englands allra mest framgångsrika med 16 titlar. Känner Frank att han är en etablerad tränare nu?
”Nej, nej”, är svaret. ”Jag känner inte att jag är det än, och jag vet inte om jag någonsin kommer göra det! Vi(Lampard och Shearer) var lika varandra som spelare på det sättet – när folk frågade mig att jag visste att jag lyckats så kunde jag inte svara. 25-årsåldern? Efter att jag passerat 30? Jag ville alltid få ut mer från mig själv, jag var driven. Jag hade varit galen om jag påstått det redan nu, när du har alla dessa tränare som vunnit de stora titlarna. Kanske kan de göra jobbet mer på autopilot när de har en riktig struktur och metod. Jag arbetar fortfarande dagligen på att bli bättre.”
För motståndet när Abramovich firar 1000 matcher står som sagt Tottenham, och på motståndarnas tränarbänk sitter José Mourinho. Tränaren som för 15 sedan förkunnade att Lampard var världens då bästa fotbollsspelare. Lampard berättar om relationen med Mourinho:
”Jag lärde mig så mycket av honom, särskilt under hans första tid i klubben; jag var en spelare i perfekt position att följa en fast hand, mottaglig för ett lyft. Det handlade nog mest om att stärka självförtroendet, känslan av att jag kunde kliva upp i nivå. Träningar och taktik är en sak, men mentalitet är lika viktigt för mig. Med Josés sätt att kliva in genom dörren så drog han med mig, och gjorde det upp till en nivå jag inte hade uppnått tidigare.”
Men att de numera tillhör samma skrå innebär inte att Mourinho och Lampard plockat upp sina gamla roller; läromästaren och adepten.
”Vi är tränare för två rivaliserande London-klubbar”, påtalar Lampard. ”Jag skickade ett meddelande till honom när han tog Tottenham-uppdraget, och han skickar meddelanden när saker händer kring mig. Vi hör oss för om varandras familjer, men jag känner oss båda. Vi är tävlingsinriktade. Vi pratar inte så mycket, men jag har inget problem med det. Vi hade en liten dust på sidlinjen i Carabao Cup-mötet denna säsong, men det handlar om viljan att vinna. Det känns naturligt för mig att vilja vinna mot människor som jag har jobbat med tidigare. Jag är säker på att José känner likadant. Jag älskar mitt jobb. Det kan vara svårt när du inte uppnår resultat och du försöker hitta lösningar, men om du tog jobbet ifrån mig så skulle jag känna av ett massivt tomrum. Jag har så mycket beundran för (73-årige)Roy Hodgson som gör det i denna del av sitt liv – jag är inte säker på att jag vill fortsätta så länge på grund av påfrestningen, men jag vill ge allt för att vara framgångsrik med Chelsea så länge jag kan.”
Lampard håller föga förvånande fortfarande kontakten med John Terry, som numera är assisterande tränare hos Aston Villa. Super Frank har även kontakt med Steven Gerrard, som är manager för Rangers. Nästa legendar från det engelska landslaget som sadlar om till tränare verkar vara Wayne Rooney, som lär ta över sitt krisande Derby County. Lampards råd till sin forna lagkamrat?
”Ta det, gå för det, men du måste gå in i det med allt du har. Det är inte ett jobb där du kan säga ’Vi får se vad som händer’. Du måste hänge dig det. Första dagen som tränare för Derby var jag ett nervvrak. Det hände så fort. Jag träffade Mel Morris, ägaren. Jag blev erbjuden jobbet, vilket var en chansning för honom och en chansning för mig. Jag hade spelat mot flera av spelarna, jag hade spelat tillsammans med några av dem för mitt land. Det handlar om hur du genomför det första mötet, den första träningen, hur du vill vara. Det är så viktigt, och jag var väldigt nervös.
Jag var fast besluten att lyssna och lära – från alla.
Jag ser dig(Shearer), Wrighty[Ian Wright] och Gary[Lineker] på Match of the Day på kvällarna. Det finns tillfällen då nånting sägs som jag inte gillar och du hajar till. Vi kanske har fått kritik för att vi inte kan försvara oss på fasta situationer, dagen därpå kan jag tyst säga till mig själv: ’Jag måste kolla på våra fasta situationer en gång till!’ Jag gillar att lyssna på andra managers, podcasts med andra tränare. Om jag kan snappa upp något därifrån så gör jag det. Du måste vara dig själv, men du kan ändå få plats med allt det andra.”
Shearer börjar nu ursäkta för sig och förbereder sig för att släppa iväg Frank så att denne kan fortsätta sin lediga dag. Den senare hinner dock avsluta med att kommentera sitt nya liv ytterligare:
”Det är en stor del av jobbet, att hitta balansen och försöka undvika utbrändhet. Oavsett vilken nivå du tränar på så har vi alla våra problem, hur olika de än må te sig. Det slukar upp allt, dagligen. Du zappar mellan matcher, du analyserar, planerar och har möten. Det är ett tufft jobb. Jag försöker använda lediga dagar till att inte konstant tänka på fotboll. Jag förlitar mig på Christine[Lampard, Franks fru sedan fem år tillbaka] när det kommer till den biten. Vi rastar hunden, jag går på gymmet – du måste hålla igång och det fungerar även som ett sätt att slappna av. Jag har inte så många hobbies, så när du finner tiden så är det viktigt att spendera tid med familjen och komma bort från det hela.”