Lagbanner
Gästkrönika: Tack för den här tiden, Roman

Gästkrönika: Tack för den här tiden, Roman

I december 1991 var jag i Göteborg och klev, tillsammans med Tobbe Killer (gamla VIK-spelaren), på färjan till Harwich. En gungig resa påbörjades. Under 80-talet hade jag samlat på fotbollsbilder, kollat tipsextra och sett Liverpool vinna allt som oftast. Sett Heysel och Hillsborough, förundrats hur de lyckades komma ut som offren på andra sidan det. Hatade det och som grädde på moset håller farsgubben på Liverpool. 

Vi hann gå en tur på gamla Wembley och beskåda badet som John Barnes tydligen ”värmde upp” i när England spelade. Om nån undrar vad hans ljumskproblem kom av? Men på söndagen var det då dags, min första livematch i England. Chelsea- Manchester United. Biljetter köpte vi vid nåt bås vid Tottenham Court Road. Gamla hederliga The Shed kokade. Ska sägas att United hade ett ansenligt följe vilket också följdes av programenligt stök direkt utanför Stamford Bridge efter matchen. Det var den tiden. Vi hade ett innermittfält bestående av Dennis Wise och Vinnie Jones. United vann med 3-1, vill minnas att Denis Irwin gjorde ett snyggt frisparksmål för United. Men framförallt att Kerry Dixon gjorde det första målet jag sett live med Chelsea. Vilket jag pratade med en rusig Dixon om många år senare när han var på besök i Västerås. Nu stämmer tydligen inte det. Det var Clive Allen som gjorde målet. Det finns saker man har ett minne av som inte är helt korrekt om man kollar upp det. Men fakta ska inte komma i vägen för minnena med Chelsea.


Kerry Dixon på en CSS-träff för flera år sedan.

Under en period i början av 90-talet åkte jag själv till London på matcherna. Hela idén med att hålla på Chelsea var att vara anti, så det var helt oproblematiskt. Pubarna och folket fanns ju. Minns när Ken Bates började satsa. The Shed och området runt arenan byggdes om. Mark Hughes, Paul Furlong och framförallt Ruud Gullit värvades in. Att sitta på gräsnivå och uppleva Gullits ryck i närbild var en upplevelse i sig. Minns Flonaldo bomba in ett långskott mot Everton. Minns ännu bättre när magikern Zola gjorde hat-trick på Derby och vi gick upp i serieledning kring jul. Vi dansade på borden på Black Bird vid Earl’s Court. Var då jag var i London för att samla material till en c-uppsats om brittiska subkulturer och lyckligtvis hann besöka senare nedbrunna Dub Vendor Record Shack med sina rejäla rastagubbar som DJ:s. Ville man ha singeln de spelade sa man till. Vi vann FA-cupen när Di Matteo bombade in ett långskott i första minuten så man satte groggen i halsen, såg matchen hemma i soffan. Det följes upp med Cupvinnarcupen året efter när Zola avgjorde på Råsunda. Man upplevde titlar, trots allt lite grann motsatsen till varför man började hålla på Chelsea.

Det var den här tiden jag träffade legendariska Harri Hemmi och Inger (vila i frid) på en VSK-gala och fick lära mig att det fanns andra Chelseasupportrar i Sverige och framförallt en supporterförening, nuvarande CSS. Harri m fl som redan på 70-talet hängt med laget på Åland. En ny gemenskap öppnades upp och i år ska jag återknyta till den med medlemsresan mot West Ham. Huruvida man kommer ha biljett till matchen är oklart i dagsläget.

Matcherna fylldes på, minns av någon anledning starkt Melchiots matchavgörande mål mot Fulham där i början av 00-talet. Så kom då målet av bollspridaren Grönkjaer som avgjorde den direkt avgörande matchen om Champions League mot Liverpool. Lycka! Men så började jag läsa om en havererad ekonomi. Spekulationer om vilka spelare som skulle tvingas lämna. Minns att jag hade läst en massa om Gallas vara eller icke vara när det började skrivas om en mystisk ryss och en helikopter. Roman Abramovitj. Nu var det inte tal att sälja spelare av ekonomiska skäl mer. Vi var rika. Rikast. Loaded. Redan första året slog vi ut Arsenal ur CL. När Wayne Bridge gjorde det avgörande målet var det ett tiotal år av frustration som släppte. Vi förlorade alltid mot Arsenal. Var bl a en regnig match på Stamford Bridge nån säsong där när vi ledde med 2-0 femton minuter före slutet och Kanu kom in och gjorde hat-trick. Ridå. Men nu, den mentala kampen, som dubbelmötet kändes som, vanns. Att Tinkerman fick hjärnblödning i semin, Robert Huth spelade ytter???, och vi kastade bort en potentiell CL-titel må vara hänt. Det här var nåt nytt. Huliganåren var förbi. De flärdfulla berg-och-dalbaneåren med Zola, Vialli m fl likaså. Nu var vi allt på en gång. Som man tänkte sig Chelsea i början av 70-talet. Bonetti, Chopper Harris, Osgood (mer om honom senare).


Jesper Grönkjaer sköt Chelsea till Champions League 2003.

Mourinho kom. The special one. Jag uppfattade inte riktigt all kontrovers kring honom från början. Men han byggde ett lag, vi mot dom (som man vill ha det) och med Duff, Robben, Joe Cole var det ett sånt jäkla tryck framåt som en viss Frank Lampard gärna följde upp. Engelska medier, tränare, supportrar och bittra nostalgiker grät ut. Fotbollen var förstörd, Chelsea skulle vinna allt för all framtid. En viss Sir Alex Ferguson dock knöt näven i fickan och sa, har jag för mig, att vi får bli bättre helt enkelt. Det ska han ha all respekt för. Åkte till Cardiff där vi skrek fram Chelsea till en Carling Cup-titel. De stängde taket på Millenium Arena så ljudet bara studsade. Tinnitus. Trycket och t o m Kezman gjorde mål. Säsongen var en pina. Drömmen om att vinna ligan som nu väckts efter att man egentligen aldrig sett det som realistiskt var både vacker och outhärdlig på en och samma gång. Lyckades dessutom åka på enda matchen vi förlorade, borta mot Manchester City (mål av Anelka). En enorm resa som det talades om i år efteråt pga det osannolika krökandet på bussen, undertecknad dansade bl a med Old Man. Hann med en resa till Barcelona och sitta precis bredvid när Drogba åkte ut utan att röra Victor Valdes. Ja, Barcelona har faktiskt alltid varit sådana. Nåja, Terry såg till att vi gick vidare ändå. Nåt år senare åkte Del Horno på en likaledes bisarr utvisning mot Barcelona då Messi rullade friskt. Övrebö- matchen är ju allmänt känd. Men gräv och ni ska finna. 


Matchen vi aldrig glömmer...

Hursomhelst, 30 april 2005 satt vi ett ansenligt gäng i vår vanliga hörna på Skallbergskrogen i Västerås. Vårt ställe i många, många år. Bolton borta. Ligatiteln säkrad vid vinst. Engelska ligan. Det största man kan vinna. Ja, ni vet ju. Frank Lampard gjorde två mål som jag i åratal alltid avslutade krogsvängar med att kolla på DVD när jag kommit hem. Här blev Fat Frank den större än Maradona. Sen åkte vi över för Charlton hemma när bucklan skulle delas ut. Matchen var en transportsträcka. Men att få se Makelele göra mål på sin egna straffretur var ändå en höjdare. Efter matchen visste firandet längs Kings Road inga gränser och jag sprang på Peter Osgood på Morrisons. Vi tog en bärs, bara han och jag. Det var oerhört stort och han gick ju tragiskt bort ganska kort efter. I juni året efter var det en stor fest med Madness- musik till kungen av Stamford Bridge ära uppe i Milton Keynes. På flygplatserna stod militärer med automatvapen. Engelska huliganer skulle hindras från att resa till VM i Tyskland. En glad präst höll i ceremonin när Osgood begravdes under en av straffpunkterna på Stamford Bridge. Det har alltid varit en grej med Roman. Han återupprättade relationer med gamla hjältar, var mån om en god sådan med supportrar, han var fram till problemen med visum så gott som alltid på matcherna. I sitt bås där mitt på västra läktaren. Han är en fotbollssupporter, det var i första hand därför han skaffade sig Chelsea och i andra hand som skydd mot regimen i Ryssland. 

Det blev resor och matcher kontinuerligt. Sparar alltid matchbiljetten och när jag bläddrar finns det matcher jag inte har nåt som helst minne av att jag varit på. Ser att jag t o m lyckats förtränga nån sedvanligt enkel trepoängare mot förhatliga Spurs. Åka till Wales har dock alltid varit en upplevelse som man kommer ihåg.

2012 var det dock dags. En turbulent period kring verksamheten i arbetslivet jag varit med och byggt upp sammanföll med ett likaledes stormigt CL. Känslan att allt skulle bli bra var hela tiden stark. Napoli, Benfica, den episka semin mot Barcelona. Flög över på hemmamatchen. Plan dit på morgonen, en 1-0 vinst efter mål av Drogba, pub, firande, jägerrace, ut till Heathrow, sova en stund på en bänk och sen hem. Sen bortamötet. Ja, Terrys hjärnblödning, Cech, Drogbas försvarsspel, Ramires kyla och sen när Torres rann igenom. All orättvisa kom tillbaks som rättvisa i gudomlig form. Att vi skulle vinna finalen visste man ju på förhand. Av bara farten hann Drogba däremellan med att som vanligt avgöra en FA-cupfinal på nya Wembley. Ingen och ingenting skulle ta sin hand ifrån oss nu. Ja, ni vet ju hur det slutade, och sen gjorde man som minne en sunkig tatuering i Turkiet.


...och matchen vi aldrig glömmer...

Nu pågår ett vidrigt krig i Ukraina. Putins krig. Inte Romans. Det lär finnas över 2 000 brittiska företag som tvättat ryska pengar. Fram till kriget började uppskattades värdet på fastigheter i London som ägs av ryska oligarker o dyl till 1,5 miljarder pund. 50% av allt ryskt kapital lär lämna det landet varje år. Ryssland och det ryska folket är plundrat tack vare gangsterregimen som man nu sätter ner foten emot några årtionden för sent. Chockdoktrinen som banade väg för det absurda samhället som Ryssland är initierades av västliga liberaler. Man kan säga att Roman har stulit. Ja, otvivelaktigt har han tillskansat sig tillgångarna på ett högst tvivelaktigt sätt. Men hur många kan säga att de inte gjort detsamma om haft möjligheten och kunskaperna under de rådande omständigheterna? Säga det så att jag tror på det. Även om du lyckas med det så vore det intressant att höra hur du håller supportrar ansvariga för vad som bestäms i slutna rum (på Downing Street o dyl).  I mina ögon är ”jakten” på Roman bara vanligt hyckleri med inslag av etnocentrism och kanske även ett visst mått av antisemitism. Tillgångarna som konfiskeras av olika oligarker kommer inte komma ryska folket tillgodo, inte heller de ukrainska krigsoffren. De kommer försvinna ner i andra korrupta personers och organisationers fickor. Pengarna för försäljningen av Chelsea ska vara ”frysta”, dvs försvinna in i ett svart hål. Finns mycket man skulle kunna säga om andra lag och deras förehavanden och ägare. Roman tog med mig på en fantastisk resa jag inte ens drömde om när jag började följa Chelsea. För det är jag tacksam. När Chelsea mötte Real Betis borta i Champions League, 2005 tror jag det var, gick vi längs floden som går genom Sevilla till matchen. Deras arena ligger vid vattnet. Helt plötsligt stod jag där bredvid Romans dåvarande yacht. Stor som en liten Finlandsfärja. Jag tänkte nåt i stil med att vad är poängen med att äga en sån båt? Samtidigt, Roman var på matchen som sig bör.
Det är en sjuk värld, och nu har man pga kriget i Ukraina bestämt att Roman är en del av, eller snarare ansvarig för, nåt som för stunden är för sjukt för att accepteras, dvs geo- och maktpolitiskt spel som är skadligt för ”oss”. Allt Roman gjorde var alltså okej fram tills att Putins Ryssland invaderade Ukraina. Att stycka en journalist är dock okej just nu. Eller bomba barn i Jemen. 23 februari var det fortfarande okej med krig bara de gynnar oss och utspelas långt bort. Trycket på Real Betis arena iallafall var det bästa jag upplevt. Chelsea förlorade, spanjorerna filmade hejdlöst, vi blev överösta med saker som folk kastade, ja, de t o m slet loss stolar och kastade in mot planen. Förstod aldrig varför. En liten egen produkt som hette Dani gjorde målet. Resten av matchen filmade han. Matchen är ett minne för livet. Romans tid i Chelsea är ett minne för livet. Nu har BJ kommit på att Roman ”stöder” invasionen. Med den logiken kanske Boris ska se sig själv i spegeln som gammal, god vän till tidningsmogulen Lebedev, vars far är f d KGB-agent och inte helt överraskande oligark. Boris som t o m tagit emot personliga gåvor från frun till Putins dåvarande finansminister (Chernikun) å Torys vägnar; partiet som förövrigt badat i oligarkpengar. Med sin egen logik stöder alltså även BJ invasionen. Men han är ju på ”den goda sidan”, då är blodbad okej och sanktioner inte ett alternativ. När man ser klippet med tvåbarnsmamman Anastasiya Erashova vars barn dog, och vars brors barn dog, i en granatattack trots att de var i ett skyddsrum i Mariupol blir man jäkligt illa berörd. Liksom de allra flesta av oss blir. Men det blir inte Putin, och inbilla er inte att Boris Johnson m fl, blir det heller. För dem är människor bara bondeoffer. Kanonmat. 


Roman.

Nåväl, mitt i allt hyckleri har vi Chelseasupportrar aldrig varit de som flyter med strömmen. En röd offerkofta (eller tröjor utan färg) är heller inget för oss kungsblå. Så låt dem kalla oss vad de vill. Låt oss hamna var som helst. Borta i Cardiff eller Crewe eller… Vi kommer vara där. Fredag 18 mars. Sista budet är lagt. Hello, hello, we are the Chelsea boys! 


///Mikael Thesslund


Denna text skrevs den 18/3 men föll tyvärr mellan stolarna och publicerades först nu. Vi tavckar Micke för texten och beklagar fördröjningen. Vill du skriva en gästkrönika? Maila redaktionen!

CSS:Redaktinen2022-04-02 20:30:00
Author

Fler artiklar om Chelsea