Gästkrönika: Vill vi bli som United?
Att sparka Pochettino idag skulle bara vara ännu ett steg i riktning Manchester United. Skulle det ske vore det en tydlig indikation på inkompetens hos de nya ägarna.
Februari, 2024. Chelsea ligger på tionde plats i ligan efter 22 spelade matcher. Idag, efter gårdagens utskåpning av Liverpool, som fick agera starten på Jürgen Klopps tre månader långa avskedskalas, är stämningen inom den så kallade fanbasen inte särskilt hög. Det diskuteras fram och tillbaka om anledningarna till varför det ser så dåligt ut, och vad klubben bör göra.
Börjar i fel ände
Förvånansvärt ofta landar dessa analyser i samma slutpunkt: Sparka Pochettino. Efter inte ens sex månader på posten, fyra av dem under ligans gång, anses det vara dags igen: In med det nya, ut med det (inte alls särskilt) gamla. Och anledningarna hopas. Pochettino är överskattad, han passar inte den truppen vi har, vi bör ta in en riktig vinnare i Mourinho(allvarligt?).
Det är intressant hur så många tillåter sig att landa just där, i en den enklaste av lösningar. Att man på riktigt tror – eller i alla fall anser sig tro – att det, med en helt ny trupp, byggd på unga orutinerade spelare, många av dem utan någon som helst Premier League-erfarenhet, är TRÄNAREN som är problemet. Om vi bara sparkar Pochettino blir allt bra. Om vi bara får in Slot, eller Amorim, eller Nagelsmann.
Så enkelt är det sällan, och definitivt inte i detta fall.
Strukturellt problem
Sedan de nya ägarna kom in sommaren 2022 har det varit tydligt att de vill driva klubben på sitt sätt. Det kan jag respektera. Roman Abramovich hade en väldigt egen ägarstil under sina 19 år i klubben, en stil som från början sågs som aningen chockartad. Galna summor pengar spenderades och klubben värvade osympatiska grisar till tränare, allt för att vinna så snabbt som möjligt. Gjorde laget inte det fick tränaren gå, det fanns inte tid för sentimentalitet eller vidare analys. Att Boehly och Co skulle komma in och direkt försöka replikera den typen av ägarskap (som under Abramovich dessutom generade enorma framgångar) hade varit tämligen osmart. Istället har man valt att gå sin egen väg.
Problemet är att den vägen innehåller väldigt lite som det går att finna någon logik i.
Vad är planen?
Först värvar man ett antal spelare för stora summor pengar till Thomas Tuchel, bara för att sparka honom tre veckor in på säsongen. Sedan går man loss på en ganska vild “shopping spree” under Januari, till synes mest för att visa att man har pengar, eller EVENTUELLT försöka rädda det som räddas kunde en kaosartad säsong. Vad hade egentligen Mykhailo Mudryk visat förutom två bra insatser i Champions League? Hur många av oss hade ens hört talas om Noni Madueke?
Sedan, när sommaren kom tror jag de flesta Chelseafans kunde enas om vilka tre problempositioner som existerade: Målvakt, centralt mittfält, anfallare. Till de tre positionerna behövdes det värvas varsin klass-spelare, och hade klubben prioriterat rätt hade det kunnat bli så. Istället köpte man Nicholas Jackson för 30 miljoner pund, som vid den tidpunkten egentligen bara hade två bra vårmånader i Villareal att stå på. Man valde att stå kvar med Kepa mellan stolparna - en Kepa som egentligen aldrig varit tillräckligt bra - bara för att tre matcher innan säsongsstart släppa honom på lån, och i desperation ta in Brightons andraslips? Man hade i flera månader ett starkt intresse för Moises Caicedo, men försökte på arrogant manér att snåla med följd att man nästan förlorade honom till Liverpool?
Hade bara någon av dessa saker skett hade det varit lättare att förstå. Ägarna har knappt hunnit bli varma i kläderna, och det kanske inte är rimligt att förvänta sig att en fullgod transferstrategi ska sitta direkt. Men det finns en systematik i det, vid varje transfersituation verkar man göra precis tvärtemot vad de flesta utomstående tänker att man bör.
Sedan den överhängande strategin med att bara värva ungt. Det klart, det kan finnas en poäng i att bygga ett lag med pigga, hungriga spelare, som kan jobba ihop långsiktigt och inom några år forma en imponerande enhet. Vissa fördelar kan också komma med den unga åldern: pigga ben, ett driv och en tonårsmässig kaxighet. Men vad hade man att förlora på att fylla ut den ungdomen med lite erfarenhet?
Strategin klubben har implementerat kräver noggrann och övervägd planering, och väldigt lite av det vi sett hittills pekar på att man har det. Vad är planen för Madueke, för Jackson, för Sanchez? Jag gillar alla de spelarna, och grips av en stor frustration när jag ser exempelvis Jackson bli nedskjuten på sociala medier. Han spelar väl precis så bra som någon kunnat förvänta sig? Utifrån hans CV hade det väl varit en överprestation om han från första stund opererat på hög Premier League-nivå?
Men visst. Allt det här låter väldigt negativt, och jag vill vara tydlig: Jag dömer absolut inte ut det här projektet. Jag tror definitivt att vi kan ha ett konkurrenskraftigt lag om två år. Jag tror definitivt att Enzo Fernandez, Moises Caicedo och Cole Palmer kan vara världsstjärnor inom en snar framtid. Jag tror definitivt att Pochettino kan leda det här laget till framgångar.
Problematiken ligger i att dem som styr har satt oss i en position där vi MÅSTE lita på att det blir så. Vi MÅSTE ge projektet tid, för vad annars ska vi göra? Sparkar vi Pochettino kommer en ny tränare komma in, dennes kompetens börja ifrågasättas inom tre månader och en till sparkning vara ett faktum inte långt därefter. Och för varje sparkning kommer vi röra oss närmre det helvete som Man United befunnit sig i de senaste åren.
Om man ger sig in på en stig som kräver tid och tålamod måste man vara beredd att ge det. Jag är beredd att göra det, framförallt för att jag inte ser någon annan väg framåt. Det som verkligen oroar mig är hur länge resten av supporterskaran och spelartruppen är det.
/// Gästkrönikör Andreas Linder
Vill du också skriva en gästkrönika? Kontakta redaktionen.
Olsson om Chelsea
