Lagbanner
Hoist the Blue Flag 17/12 – Reservernas revansch
Tillbaka där han hör hemma.

Hoist the Blue Flag 17/12 – Reservernas revansch

Under årets kanske mest intensiva period, båda för oss vanliga vardagskämpar och för våra blå hjältar, så finns det inte alltid varken tid eller ork. Tack och lov att det då finns reserver. Av: Axel Wendt

Det är alltså December nuförtiden. Inte September, Oktober eller November. December. Och det är inte så att December precis börjat. Inte första advent, inte andra, utan tredje. Tredje advent. Snart fjärde. Snart julafton. En vecka, för att vara exakt. Vad händer med tiden? Senast jag kollade var det slutet Juli, och jag befann mig i London. Precis lagom till sommarens hetaste veckor hemma i Sverige lyckades jag tajma in en resa till London, en resa som till stor del bestod av att bara gå runt, och uppleva. ”Turista, kanske det heter”. Som nybliven 18-åring har det ofta blivit att man lätt fallit under föräldrarnas regi vid varje liten ledighet. Inte den här gången. Under några heta juliveckor trallade jag omkring i London, med fotbollen som stadskarta. 

Medan andra åker London Eye, besöker Big Ben eller tar fotografier framför Buckingham Palace, så gick jag runt och kollade på de fotbollsarenor mitt ”Oyster-card” räckte till. Emirates Stadium, Craven Cottage, och så Stamford Bridge förstås. Jag såg inga matcher, då det som bekant är få lag som spenderar sina försäsonger ”hemma” längre, utan försökte snarare känna in området runtomkring arenan (där jag måste erkänna att parken Craven Cottage ligger vägg-i-vägg med är så oerhört mycket mer charmig än komplexet som utgör området kring Stamford Bridge). Framförallt besökte jag dock Kingsmeadow, eller ”The Cherry Red Records Stadium”, om du så vill. Där upplevde jag för andra gången i mitt än så länge inte alltför långa liv Chelsea på plats. Inför ett fullsatt Kingsmeadow fick jag se en utbuad John Terry göra två mål, och vända ett 2-0 underläge i paus till en 3-2 vinst vid slutsignalen. En betydelselös träningsmatch, visst, men ändå det mest bestående Chelseaminnet jag än så länge lyckats skaffa mig. Och den senaste händelsen som jag på fullt allvar kan gör ett avstamp i rent tidsmässigt under det halvår som annars bara flugit förbi. 

Vi alla skulle nog behöva en reserv. Någon annan som skrev det där extremt omfattande gymnasiearbetet, någon annan som satte sig och räknade det där extremt avgörande matteprovet, någon annan som gick upp och höll det där extremt viktiga talet i Svenska. Någon annan som gjorde allt det där som präglat det senaste halvåret. Någon som fick oss att för en stund byta fokus. Byt ut mina tråkiga skoluppgifter mot dina egna arbetsuppgifter, så ska du allt se vad jag menar med denna floskel. Tur då att det finns vissa som har det. Vissa fotbollsspelare. Vissa fotbollsspelare med en blå tröja. Vissa fotbollsspelare med en blå tröja med en manager så briljant att han givetvis kunde se att det skulle behövas. Vissa fotbollsspelare med en blå tröja med en manager så briljant att han givetvis kunde se att det skulle behövas där i December där egentligen alla skulle behöva en reserv. Vissa fotbollsspelare får i det här fallet vara samtliga i Chelseas startelva, från Thibaut Courtois i mål, till Diego Costa uppe på topp. Alla har en reserv i det här lagbygget. Och en fullt duglig sådan. 

Medan Newcastle tvingas ställa Jak Alnwick i målet vid en skada på Tim Krul så kan Chelsea slänga in Petr Cech när Thibaut Courtois drar på sig en liten muskelskada (jag vet att jag här hoppar över Rob Elliot, men frågan är väl om han hade gjort det bättre än Alnwick). Medan Sporting Lissabons hela offensiv får byggas om inför en avgörande Champions League-match vid en skada på Luis Nani så kan Eden Hazard lugnt sätta sig på bänken för André Schurrle när det så krävs. Medan hela Hulls mittfält fallerar när Tom Huddlestone drar på sig en utvisning, så kan Mourinho enkelt ersätta Nemanja Matic med John Obi Mikel när den tidigare dragit på sig för många gula kort. Parallellerna må vara något överdriva, men återigen, ni förstår vad jag menar: Chelseas reserver saknar i det närmaste motstycke runtom i Europa. Lägg därtill en Didier Drogba som verkar ha återfötts, och poängen bör vara hemma. 

Jag må vara subjektiv när det gäller John Obi Mikel eventuella briljans (jag är så pro-Obi Mikel man kan bli), och jag må utelämna André Schurrles ständiga målsumpande under stora delar av den här säsongen, men jag vill ändå påstå att vi under de senaste veckorna har fått se något av en ”revenge of the reserves”. Efter Mourinhos inprättande av en startelva så given att inte ens Filipe Luis ges en chans när det väl gäller, sina fins prestationer till trots, så vill jag mena att flera av reserverna de senaste veckorna visat upp vilken oerhörd betydelse de faktiskt har. Cech eller Courtois är för mig, rent nivåmässigt idag, hugget som stucket, även ifall jag dels själv alltid kommer känna mig säkrare med hjälmen som sista utpost, dels förstår varför Mourinho prioriterar Courtois. Filipe Luis bombade igår in en fullständigt briljant frispark, och har i övrigt slutat se ut som en vänsterytter, och faktiskt börjat prestera även hemåt. John Obi Mikel har äntligen släppt Daniel Andersson som förebild och har, för första gången på sina åtta år i klubben, faktiskt även börjat sätta passningarna på offensiv planhalva. André Schurrle har fått tillbaka sin målgaranti. Didier Drogba har återfötts, och erbjuder ett bättre anfallsspel än vad vi har haft sedan han slog in den där straffen på Allianz Arena, trots att han i nuläget är tvåa på bollen bakom Diego Costa. 

I slutet av Oktober slog Chelsea ut Straw... Shrewsbury i cupen med 2-1, efter en oinspirerande insats. Mourinho beklagade sig där och då för att avbytarna inte presterade, och att hans val av startelva inför varje match var lite väl okomplicerat. Precis som vanligt fick han precis den reaktionen han sökte, och jag vill tro att det är därför de vanligtvis tuffa månaderna som November och December bara flugit förbi för oss supportrar. Den underhållande nivån på spelet har lyckats bibehållas, och även ifall rollinnehavarna i vissa fall har byts ut, så har föreställningen rullat vidare. Gladfotbollen har fortsatt, och det är därför vi supportrar kunnat fortsätta att glida på moln. ”Top of the League” sen omgång tre. Jag vill tro att, med den nuvarande känslan i åtanke, det här kommer fortsätta, och att vi även kan fira nyår, och på så sätt även kan ta nästa avstamp, som serieledare.  

Axel Wendt2014-12-17 15:40:00
Author

Fler artiklar om Chelsea