Hoist the Blue Flag 17/3
StFranks Day- Lovén
Lampard gör sitt 200e Mål på den klubb som ratade honom, Terry vänder röven mot bortafansen när han vämer upp medans Ba sumpar målchanser i dussinet. Hazard snurrar upp halva West Ham innan han avslutar i mål medans MHL sjunger " The wheels on your home go round and round..round and round" Azpi visar att högerbacks problemet är ett minne blott, Mata serverar den ena delikatessen efter den andra och det är ganska svårt att smälta att han faktiskt är en spelare som spelar för oss.
Vi vinner med 2-0. " We dont care about Rafa" Ljuder från ett Stamford Bridge med mer liv än på länge.
Hela eftermiddagen är perfekt
Det börjar knoppas inom mig. Tjälen har släppt och in kommer ljuset som varit så utestängt från mitt liv den sista tiden. Jag börjar se framtiden nu, efter månader av lit-de parade lever vårt lag igen. Nästa säsong, då skördar vi frukterna av komprimerad talang, under en tränare vi alla vill ha återkommer alla hårt förtryckta förhoppningar och vi kommer att blomma ikapp med laget.
Men. Störst av allt idag.
Lampards 200e Mål. Han hade en plats i min högra kammare brevid Zola redan vid 10e Målet. Det är inte 200 mål som kommer att definiera honom när vi blir äldre och berättar för de yngre om Super Frank. Det är han. Personen, ledaren och den bollskicklige mittfältaren som vi kommer att hylla honom för och givetvis det stora blåa hjärta som han spelade.
Vi som ser honom idag, vi hoppas på några år till. Vi vill inte att det ska ta slut. Inte nu inte imorgon. Vi vill se honom fira sina mål framför oss på bortamatcher och hur han höjer sina armar mot läktarsektioner på Stamford där kärleken till honom har blivit religion.
Jag spolar tillbaka. Ser hans mål en gång till och njuter.