Hoist the Blue Flag 23/10 – A perfect day
Jag hade inte kunnat önska mig någonting mer av en hemmamatch mot slovenska mästare. Postat av: Axel Wendt.
NK Maribor hemma på Stamford Bridge, de slovenska mästarna på besök i London. Ett ovisst möte i den gamla Europacupen, en redan avgjord match i Champions League. Chelsea tuffar vidare som ett av Europas främsta lag, och frågetecknet kring huruvida de blå tåget överhuvudtaget kommer gå att stoppa den här säsongen hålls intakt.
Inte för att det är första gången Chelsea slår ett gäng från en något mer okänd liga övertygande. Inte för att det är någon ovanlighet. 2009/2010 besökte APOEL Nicosia från Cypern, 2010/2011 MSK Zilina från Slovakien, och så sent som förra säsongen Steuaua Bucarest från Rumänien. Därimellan en rad, för oss, mer igenkännliga nordlag av liknande kvalité. Det är sättet det sker på. I samma match, det vill säga hemmamatchen på Stamford Bridge, mot APOEL fick man bara 2-2. Mot MSK Zilina 2-1. Mot Steaua 1-0. Då ett gäng omotiverade stjärnor som gick ut och genomförde sin uppgift knappt. Nu ett ungt, hungrigt, och till vissa delar B-betonat lag som ändå går ut och fullständigt spelar byxorna av de stackars slovenerna.
De gamla visar att de är äldst. De unga visar att de är yngst. Petr Cech och hans älskade hjälm var tillbaka i målet. Folk får säga vad de vill, så länge han är kvar i klubben kommer han alltid vara min ohotade etta. Kurt Zouma får en viktig match under bältet, och liknelserna till Mourinhos projekt med Raphael Varane i Real Madrid får det minst sagt att vattnas i munnen. Didier Drogba gör oss nostalgiska på ett sätt som bara han kan. Samma straff, oändligt mindre betydelsefull, men den där känslan. Igen. Nathan Aké serverar läckert Eden Hazard ett mål, och vad den belgiska trollkarlen sedan gör går inte ens att klä i ord. Magi. John Terry löper de 103 meterna över Stamford Bridge gräsmatta efter en hörna och forcerar ur offsideposition in karriärens kanske härligaste mål (ingen domare i världen vågar för övrigt döma bort det målet där och då). Symbolik. Dominic Solanke debuterar, knappa 17 år gammal. Mål efter mål trillar in. Allt går precis som det ska.
Inte ens att Loic Remy utgår skadad, efter att ha gjort ett både snyggt och välbehövligt mål, och således förvärrar anfallssituationen, kan solka ner denna annars fläckfria prestation. Plötsligt klickade allt. Legenderna respekteras, ynglingarna fick chansen. Jag hade på allvar inte kunnat önska mig någonting mer i en match som denna. Hur kan man sväva så på moln efter säsongens mest väntade seger? Jag vet inte.
Det kanske bara är en sådan säsong när allt känns rätt.