HTBF: Ett Förenande
Vi mot världen.
En säsongsinledning sämre än någonting skådat i mannaminne, och en klubb som i modern tid kanske aldrig har gungat så mycket i Premier Leagues vågiga vatten. En manager i konflikt med doktorspersonalen, och världsklasspelare som sett ut att höra hemma i The Championship. Supporters som kommit nöjda och belåtna till säsongsupptakten, med mättande troféer i kistan, och spelare som i intervjuer gav intrycket av att man ville ta Chelsea FC ännu ett steg längre denna säsong.
Match efter match med dåligt spel, där bollen fick hämtas i det egna nätet gång på gång, där varenda lagdel underpresterade. Medias ständigt cirkulerande gamar kunde nöjt landa och kalasa i vad som såg ut som ett kadaver. Motståndarsupportrar kunde med skinande ögon kritisera allt som har med Chelsea att göra, utan att möta motstånd förutom ett och annat ”det kommer vända…”. Chelsea under Mourinho har alltid varit ett ”Vi mot världen”-lag, med medföljande mentalitet där man kunnat ta allt omvärlden kastat på oss, tuggat på det, och spottat tillbaks det. Omvärlden kunde inte såra oss, varken i med- eller motgång.
Men hur står sig en sådan mentalitet när lagets enda fiende är just laget självt? Perspektiven förvrängs, och plötsligt står man utan något fundament, utan stadig mark, vevandes i luften i försök att hitta förklaringar och syndabockar.
Chelsea behövde någonting att förenas kring, och svaret stavades Diego Costa.
Jag tänker inte gå in i händelseförloppet – alla har redan sin åsikt kring det. Och det är egentligen ganska oväsentligt. Det är resultatet av händelsen som detta handlar om. Och då menar jag inte resultat i den form av att det blev vinst, eller att Costa nu är avstängd, att röda kort flög fram, eller att höstsolen blev lite varmare än vanligt den dagen på Stamford Bridge. Nej, resultatet jag talar om handlar om den återvunna mentaliteten hos Chelsea FC och supportrarna.
Plötsligt kunde vi alla samlas bakom någonting, oavsett om man försvarade eller fördömde Diego. FA kunde äntligen hitta nya saker att klaga på, och Mourinho kunde i vanlig anda säga mer genom att inte säga någonting. Det är inte längre stolpar, förstatouchar och halt gräs som är emot oss. Dåliga resultat och underpresterande spelare har hamnat i skymundan, även om vi alla är medvetna om att de finns kvar. Fokuset förflyttades, och den igenkännbara ”Vi mot världen”-känslan återinfann sig. Den skinande blicken i motståndarsupportrarnas ögon transformerades till röd, blixtrande ilska.
Och kanske kommer det vända nu? Kanske kommer det inte göra det? Oavsett hur återstående säsong kommer se ut kunde tillresta supportrar i West Midlands stå sjunga ”Diego, Diego!” trots att mannen i fråga var avstängd mot Walsall. Att förenas genom kaos är kanske inte något att sträva mot, men det är jäkligt vackert när det sker.
Diego Costa kommer få bära hundhuvudet en lång tid framöver, men han kommer alltid att bli ihågkommen i Chelsea FC. På gott eller på ont lämnar jag till gemene man att själva svara på.
Lämna gärna en kommentar, men håll god ton!