HTBF: Jag har varit tyst
Hopp är att kunna se ljus trots allt mörker. Men om det bara finns mörker då?
Jag har varit tyst på sista tiden. Tyst för att jag inte har någonting att säga. Eller tyst för att jag har en massa att säga men helt enkelt inte orkar. Eller så vill jag inte prata om det, helt enkelt. Chelsea har blivit som en ful hund, som man ansvarar för och älskar, men som man inte är särskilt nöjd över. Som hemorrojder. De är en del av en men det finns ingen idé att stoltsera med dem på sociala medier. Så man är istället tyst.
Men det betyder inte att man inte känner. Tvärt om. Timmarna efter gårdagens förlust är så tuffa att jag helst vill gömma mig, dra nåt gammalt över mig och gå i ide samtidigt. Jag träffar en god vän och han frågar hur det står till. 'Fördjävligt' säger jag. 'Som om jag blivit sparkad i magen så hårt att mina testiklar sakta tagit resan från min pung upp till min hals. Spyfärdig'. Jag kommer snart på att vännen jag pratar med blivit lämnad av sin fru och mist sitt jobb, allt under det senaste året. Jag byter samtalsämne.
Men perspektiv biter inte på mig. Det visar sig att jag skiter i honom. Jag bryr mig tydligen inte om flyktingkrisen eller flickan med svavelstickorna heller. Just nu kommer mina känslor först och de äter upp mig! Mitt Chelsea förlorade mot Liverpool på Stamford Bridge... Och häcklingarna öser in.
Genom sms, facebookinlägg och rena telefonsamtal. Vissa som hör av sig känner jag ens inte särskilt bra. Faktum är att några har jag inte pratat med på flera år. En jävel ringde från skyddat nummer bara för att skratta i tio sekunder. Helt utan finess. Jag tror jag vet vem han är.
Jag må ha varit stolt, vilket kanske kan ha uppfattats som kaxighet, i våras när mitt Chelsea storspelade och vann ligan och cupen men jag sökte fan aldrig aktivt upp folk för att häckla nån. Jävla scousers. Reptilhjärnan går igång. Jag vill skriva #MÖRDARE på min facebookstatus. Det borde få dem att hålla käften! Men jag hejdar mig. Det har varit det slutgiltiga beviset på pinsam desperation. Bättre att räknar till tio. Tio gånger.
Jag försöker tänka på något positivt. Mina barn, mina fantastiska barn (som för övrigt är hur fina som helst). S har hunnit bli fyra och vi upptäckte precis att J fått sin fösta tand... Äsh vem bryr sig. Inte heller denna taktik är framgångsrik. Ungarna klara sig allt men vad händer med mitt Chelsea?
Hopp är att kunna se ljus trots allt mörker. Men om det bara finns mörker då? Och vi pratar inte vilket mörker som helst utan 'vinna två av våra inledande elva ligamatcher'- typ av mörker. 'Att ligga på 15:e plats i ligan med snart en tredjedel spelad'- typ av mörker. 'Sämsta inlednigen sedan 1988'- typ av mörker.
Där någonstans i mitten famlar han, Mourinho, och inte ens en ficklampa stor som en bazooka tycks kunna hjälpa honom. Och det är jobbigt att beskåda. För det är svårt att hitta en lösning på ett problem som inte är identifierat. Var och när började detta? Och vems fel är det? Uteblivna värvningar, Eva Carneiro, Nemanja Matic, domarna, FA eller kanske Harry Kane som gjorde tre mål på oss den första januari?
Själv tror jag att han inte vet.
I intervjun efter matchen mot Liverpool sa han inte så mycket. Han var mest tyst. Tyst för att han inte har någonting att säga? Eller tyst för att han har en massa att säga men helt enkelt inte orkar? Det kanske är lönlöst? Eller så vill han kanske inte prata, helt enkelt.
Så jag förblir tyst jag med. Och hoppas att någon snart kommer och tänder lampan.
Vill du skriva i Chelseabloggen 'Hoist The Blue Flag?' Kontakta redaktionen!
