HTBF: Vem kan visa hjärta?
Den onda spiralen fortsätter, men vem finns det som kan kliva fram och visa hjärta?
För 20 år sedan, säsongen 1995-96 i det fortfarande ganska nystartade ”Premier League”, som bildats endast tre år tidigare, slutade Chelsea FC på en 11:e plats, och senaste säsongerna innan 95-96 såg ut på liknande sätt, där Chelsea höll till mellan en 14:e och en 11:e plats i den engelska högsta divisionen. Säsongen efter detta hände dock något inom klubben, och helt plötsligt klättrade man stadigt uppåt i ligan, med hjälp av kontinentala Supervärvningar som bland andra Roberto Di Matteo, Gianfranco Zola och Gianluca Vialli. Plötsligt var man uppe på en 6:e plats i Premier League, och man vann sin första FA cup på 26 år.
Vindarna hade vänt, och säsongen efter var man uppe på 4:e plats, året efter det slutade man på en 3:e plats, och fram tills dess Roman klev in och blev den nye ägaren för Chelsea slutade klubben som sämst på 6:e plats. Efter Romans inträdde är 6:e platsen fortfarande Chelseas sämsta ligaplacering, men den säsongen (2011-12) passade man på att vinna Champions League i stället, och ligaplaceringen hamnade då i skymundan. Under de 12 senaste säsongerna har laget prenumererat på en topp-3 placering, och missnöjet från andra klubbars supportrar har fortfarande nästintill samma bitterhet, grämelse och hätskhet nu som år 2004.
Så visst är det fullt förståeligt att man som Chelsea-supporter får utså en hel del smädelse i nuläget, och den typen av snikenhet många av ens vänner och bekanta som håller på andra klubbar visar just nu kan jag faktiskt ta med en klackspark. De lömska kommentarerna som flödar på forum och sociala medier likaså.
Vad som är mycket svårare att ta är hur det faktiskt ser ut på planen när mitt Chelsea spelar nu för tiden. Det skär i hjärtat hårdare än några ord. En pungspark oskyddad av någon form av suspensoar. Vad är det som har hänt?
Denna viljelöshet som visas ute på plan från nästintill alla spelare i den kungsblåa tröjan är sorglig att se. Men vem finns det egentligen som kan kliva fram och visa hjärtat?
Chelseas supportrar har varit bortskämda i 2 decennier med riktiga karaktärsspelare, sedan den där rejäla uppsvingen år 1996. Zola, Vialli och Di Matteo var med och vände på laget, och sedan dess har spelare som Leboeuf, Desailly, Makelele, Joe Cole, Essien, Ballack, Carvalho och Ferreira (för att nämna några få) varit giganter både på och utanför planen. Spelare som Drogba, Cech och Lampard både axlade och förde sedan vidare deras arv av en ”Never Surrender”-mentalitet. Och så självklart John Terry, som andats Chelsea näsintill hela sitt liv, och som har varit en av Europas och världens bästa mittbackar, kanske någonsin.
Samme Terry är nu till åren, trots att han så sent som förra säsongen var ett monster i mittlåset. Men när fokus måste läggas på den egna prestationen utan att hitta någon jämn standard försvinner delar av ledarskapet, och framförallt den trygghet som JT tidigare har utstrålat på planen.
Vem finns det då att axla rollen att bära hjärtat i Chelsea? Hos Mourinho tycktes svaret bli Ivanovic, som också varit en bärande pelare i Chelsea sen en lång tid bakåt, som fick bli den nye vice-kaptenen när Lampard och Cech försvunnit. Men även där är formen som bortblåst, och kvar finns då…
Ja, vem..? Kurt Zouma är en gigant i mittlåset, men den unga åldern och bristen på rutin blir ibland för tydlig. Mourinho har under tidigare säsonger varit tydlig med att Hazard inte är en 100 % ”färdig spelare”, och denna säsong verkar det till synes stämma. Costa krigar, och krigar, och krigar, men är knappast någon kapten som leder laget taktiskt på planen. Den brasilianska duon Willian och Ramires är riktiga slithästar, och de kanske bästa spelarna under denna dystra period, men inte heller de några ledare som lyfter laget runt omkring sig. Fabregas är en mästare på att styra ett lag i medvind, men har visat sig långt under isen när vindarna blåser snålt. Azpilicueta är väl kanske den mest stabile spelaren i laget, men inte heller där hittar vi någon som kan ta tag i en match som står och vrider. Lägg till formsvaga spelare som Matic, Oscar, Pedro, Falcao, samt ett gäng ungtuppar som man inte riktigt vet om karriären kommer gå mot toppen eller stanna av, så blir det i slutändan ett ganska fattigt lag.
Tro nu inte att jag menar att detta är några dåliga spelare. Tvärtom. Det är toppspelare vi talar om här. Poängen är snarare att när laget står och trampar i lera finns det i nuläget ingen som kan föra in lite jävlar anamma under matcherna, men som samtidigt har de taktiska egenskaperna att på allvar påverka en match. Det finns inte längre någon Lampard som kan slå den avgörande passningen precis innan halvtid som leder till en turneringsräddande kvittering av Ramires, á la Barcelona 2012, trots att laget i övrigt trampar grus.
Därav fortsätter den onda spiralen neråt, och den enda som visar lite passion och ilska, och som inte bara går och hänger med huvudet, är vår portugisiske tränare, som, om ryktena stämmer, inte kommer vara med oss så länge till. Han lämnar så snart som efter matchen mot Stoke, sägs det av till synes tillförlitliga källor (Dan Levene). Man hoppas helt enkelt på en Quick-Fix, vilket man har gjort många gånger under de senaste tio åren.
Frågan är bara om detta kommer hjälpa nu. Vid tidigare tränarbyten har Chelsea hela tiden haft en kvarvarande stomme i laget, som den nya tränaren kunnat krydda med en egen touch och lite nyförvärv – men vad kommer hända nu om denna stomme är ihålig? Finns det någon (tillgänglig) tränare i världen som kan vända detta då?
Många har klagat på Mourinhos beteende i allmänhet den senaste tiden, men personligen ser jag bara en man som är lika sårad av resultaten som vi supportrar är, och som brinner av kanske lite för mycket passion för sporten vi älskar för att kunna acceptera denna dåliga svit. Detta gör att många hamnar i siktet för hans skottlossning av ord – men böter är ingenting han bryr sig om i nuläget. Vad han bryr sig om är att vända denna negativa trend till varje pris, till och med hans eget yrke.
Jag hoppas bara att någon eller några av spelarna ute på plan kunde kliva fram och visa samma hjärta. Annars står vi kanske där med Fabio Capello om några veckor.
