Inför Chelsea 2022/2023: Levi Colwill
Om du skulle se Levi Colwill spela utan att veta vem det var, hade du förlåtits för att tro att han var 23. Den Cobhamfostrade nittonåringen kan tillsammans med Reece James räknas som den mest talangfulla spelaren att komma från Cobham sedan John Terry, med reservation för att smaken är som baken, och det säger inte lite med tanke på konkurrensen.
Jämförelsen med Terry är inte heller helt obefogad. Colwill bär också nummer 26 på ryggen och är en mittback som spelar på vänster sida, även om Colwill till skillnad från Terry också är vänsterfotad. Båda spelarna kom också till Cobham som barnsben och visade tidigt stor talang samt ledaregenskaper. Colwill intervjuades av Simon Johnson på The Athletic inför den sista omgången av The Championship samt stundande play-off.
Vid frågan om nummer 26 var ett aktivt val att gå i Terrys fotspår svarade Levi: “Alla säger att det var på grund av John, men det beror på att min födelsedag är den 26:e februari. Jag har burit 26:an sedan jag var liten, till och med när jag spelade fotbollsspel på Playstation.”
Terrys 26:a, likt Gianfranco Zolas 25:a, har inte unnats någon spelare sedan de lämnade 2017 respektive 2003, så Colwill lär inte få behålla tröjnummer om han spelar i kungsblå tröja nästa säsong. Men om det är någon som JT-facklan ska föras vidare till på lång sikt, stämmer Colwill kusligt väl in både som spelartyp och symboliskt.
Blir det Colwill som fyller Terrys tomrum?
När någon slår igenom så tidigt är det lätt att bli kaxig utan rätt mentor. Även om hans elegans med bollen och lättsamhet i försvarsspelet kan framstå som arrogans är det inte kongruent med Levis karaktär. I intervjun med Johnson framstår Levi snarare som jordnära, lugn och ödmjuk.
“Vad gör jag när jag inte tränar? Sover för det mesta, jag är alltid trött! Efter en träning, kommer jag laga lite mat, titta på TV och ta en tupplur.”
“Även fast jag vet att många snackar om mig väljer jag att inte lyssna. Jag intalar mig själv att det är struntprat för om jag börjar spela kasst några matcher, kommer samma personer säga att jag inte håller måttet.”
“Mina föräldrar är det bästa av två världar. Min pappa är mer intresserad av vad som händer ute på planen. Han har sett mig spela sen jag började, så om det gäller något fotbollsrelaterat går jag till honom. Utanför planen, går jag till mamma. Hon är den som påminner mig om att det finns en värld utanför fotbollen. När jag är nere och hon kan se det finns hon alltid där för mig och kan ge mig en kram. Det är den perfekta blandningen.”
“De är de viktigaste personerna i min karriär. De vet hur jag är som person. Om jag någonsin blir lite uppblåst, påminner de mig om var jag kom ifrån och hur hårt vi alla fått kämpa för att ta oss hit.”
Förutom att ha fötterna på planen och i sängen, har Colwill dem på jorden.
Blanda inte ihop hans modesti med avsaknad av ambition. Vid frågan om han tror sig vara redo för att ta klivet upp till Premier League svarade han “Jag tror att jag är redo. Jag har lärt mig mycket det här året så nästa steg hoppas jag vara i Premier League för Chelsea, Huddersfield eller vem som helst.”
“Eller vem som helst”, skulle nog få de flesta läsare att förmoda att Colwill menar på ett nytt lån, då Chelsea var kloka nog att säkra ett femårskontrakt innan han lämnade för Huddersfield. Den sista satsen låter nu väldigt olycksbådande i ljuset av ny information. Fabrizio Romano rapporterade den 13:e juli att Chelsea försöker värva tre mittbackar den här sommaren, och att det nu är sannolikt att Colwill lämnar permanent. Crystal Palace, Southampton, Leicester, Arsenal, Brighton och Everton ska alla vara intresserade av Levis signatur. En optimist skulle vilja tro att Chelsea har lärt sig av tidigare försäljningar av akademispelare, inte minst på miitbacksfronten med Fikayo Tomori och Marc Guéhi. Det hade åtminstone varit rimligt att hoppas på att Tuchel ger Colwill en chans att visa sina kvaliteter i träningar och matcher i staterna innan ett sådant radikalt beslut tas.
Som mittback är tre av de viktigaste egenskaperna fysiska färdigheter, defensiv spelförståelse och spelet med bollen. Många spelare kan lyckas ganska bra i rätt förutsättningar med en av de tre färdigheterna. Unga mittbackar kan ofta imponera då de har utvecklat fysiskt före sina jämnåriga. Malang Sarr är ett tydligt exempel på detta i Chelseas trupp som egentligen har sin fysik och aggressivitet som enda tydliga styrka, men ändå fick starta matcher för det tredje bästa laget i Premier League förra säsongen. Men att bära på alla tre förmågorna som tonåring, gör Colwill till ett unikt löfte.
The Terriers snittade endast 47.9 procent i bollinnehav den föregående säsongen, vilket gör att Levis passningsstatistik inte kommer verka särskilt imponerande jämfört med spelare i bollförande lag. Huddersfield valde ofta att gå långt i uppbyggnadsfasen, vilket gjorde att Colwill, likt hans mittbackskollegor, slog bort en relativt hög mängd passningar. Statistiken är missvisande när det gäller Colwills passningsförmåga, för han är, likt de flesta Cobhamskolade spelare, trygg med bollen. Tränarna på Cobham har stort fokus på att alla spelare ska vara bolltrygga och kunna spela på flera positioner. De tränar alltid spelarna att bygga upp spelet från backlinjen, så det är näst intill omöjligt att ha spelat för Chelsea sedan du var åtta, och inte vara en skicklig passningsspelare.
De fysiska färdigheterna hade en stillbild kunnat vidimera, men den bästa parametern på att Colwill har vad som krävts för att mäta sig fysiskt med motståndarna är hans sömlösa övergång från ungdomsfotboll till fysiska The Championship. Trots sin längd på 187 centimeter är han långt från en drasut. Han må inte ha James biffiga kroppsbyggnad men det är tydligt att Levi är en atlet med en imponerande fysik för sin ålder. Dessutom är snabbheten en styrka hos engelsmannen.
Kanske mest imponerande av allt är hur väl Colwill läser spelet, och det är det som utmärker honom till mer än en talang bland andra. Med risk för att låta som någon med jack i hårddisken, kan jag inte nog betona hur exceptionellt det är att starta regelbundet i en av de bästa europeiska ligorna som tonåring, men särskilt som mittback. Det är välkänt att mittbackar peakar senare än spelare på andra positioner, då gynnsamma kvaliteter för den positionen à la klokhet, ledarskap och koncentration, ofta utvecklas senare hos spelare.
Thiago Silva är någon som bemästrar spelklokheten och definitivt någon som Colwill kan ta lärdrom av, och nyanlända Kalidou Koulibaly är inte så dålig att ha som mentor han heller. Silva är en spelare som Colwill har studerat och idoliserat sedan barnsben. Eftersom Colwill flera gånger fått träna med A-laget innan han gick ut på lån har han även fått känna på att träna med sin förebild. “Det kändes surrealistiskt. Jag var inte förskräckt dock, jag försökte bara hålla mitt lugn och inte verka som ett fan. Jag fick inte chansen att prata med honom ordentligt när jag var med A-laget. Vad gillar jag med hans spelstil? Hans lugn och hur han läser spelet. Hur han alltid är steget före alla andra och aldrig på fel position. Han kan känna faran tidigt och det är vad de bästa mittbackarna gör. Det handlar inte om att reagera till faran när en motståndare gör något, det handlar om att läsa situationen och stoppa den. Det är vad jag försöker göra.”
En annan avgörande egenskap är att kunna kartlägga sina svagheter och att slipa på dem. "Jag har förbättrats väldigt mycket i försvarsspelet. Jag vinner mer höjddueller genom att vara aggressivare. När jag spelade för Chelseas U23-lag var jag inget hot i luftrummet. Men nu kan jag vinna nickdueller, jag kan utmana mer. Jag har fortfarande mycket kvar att lära. Jag måste arbeta på defensiven, markeringsspelet och så där. Jag kommer alltid försöka bli bättre.”
Nuförtiden finns det all möjlig avancerad statistik för att mäta spelares förmågor, men den mest underskattade av dem alla må väl vara antal minuter spelade. Det sägs att den största talangen är tillgänglighet, och det ligger verkligen något i det, även om skador kan vara utanför en spelares kontroll. Dessutom kommer tränare allt som oftast sätta sina bästa spelare på planen. Antalet minuter spelade har därmed ett inneboende värde, och berättar en hel del om hur en spelare presterat samt hur tränaren värderar dem.
Genom att använda just antal minuter spelade som mått, kom Tom Worville på The Athletic fram till att mittbackar peakar - eller spelar iallafall mest - vid 27 års ålder. Då har Colwill alltså åtta år kvar tills han når sin teoretiska högsta nivå, vilket nästan är skrämmande att tänka på.
Bland de tio tonåringar som spelade flest ligaminuter för lag i de fem stora ligorna fanns nämnvärt Jude Bellingham, Gavi och Chelseapolaren Tino Livramento. Bara en på listan i Castello Lukeba, var mittback. Endast sex av spelarna spelade fler än Colwills 2423 minuter. Trots det har hela säsongen inte varit en dans på rosor. Efter nyår startade tonåringen bara nio matcher, medan han hade startat 20 matcher på andra sidan årsskiftet. Frånvaron förklaras av att Colwill har brottats med skadeproblem i ankel, knä och höft, samt COVID på det. Allt annat än farthinder på vägen vore märkligt, när en nyligen fyllda - håll i er, jag tänker säga det igen! - nittonåring, som förmodligen inte ens är färdigvuxen, ska göra sin debutsäsong i herrfotboll och kastas in i skärselden som mittback i en fysiskt oförlåtande liga med tätare matchning än någon annanstans i dagens toppfotboll.
Leigh Bromby, före detta Premier League-försvarare som nu är ansvarig för fotbollsoperationer för Huddersfield, hade mycket gott att säga om Colwill, i en intervju med GOAL. "Som människa har han passat in fantastiskt. Det är hans proffesionalism, sättet han uppfört sig som varit exceptionellt. Vissa spelare kommer från större klubbbar och tror att allt kommer vara enkelt. Han är ödmjuk och öppen till att komma hit och slåss om sin plats samt tro på vad vi gör."
"Han har varit fantastisk och det är inte bara han som förtjänar beröm för det, utan även Chelsea, för sättet de jobbar med spelare och förbereder dem."
"Spelarna och staben gillar verkligen honom och älskar att arbeta med honom. Han försöker bli bättre hela tiden. Talangmässigt, för sin ålder, är han den bästa jag har sett, både som spelare och tränare."
Undertecknad anser att det bara är James från Chelseas led som visat den talangen som Levi har som tonåring, under de senaste åren. Just jämförelsen med Reece är relevant med tanke på att han också gjorde en sensationsartad säsong i The Championship vid samma ålder, där även han fick ett på pappret sämre lag att överprestera. Reece räddade kvar Wigan Athletic från nedflyttning, där han även fick plats i årets lag i den engelska andradivisionen. Colwills Huddersfield hade säsongen tidigare säkrat kontraktet med nöd och näppe, där de slutat på en tjugondeplats och släppte in 71 bollar, vilket var sämst i divisionen. Mycket tack vare Levis ankomst, så ryckte Huddersfield upp sig till en osannolik sjätteplats samt play-off final, och släppte endast in 47 mål på 46 matcher, det sjunde bästa facitet i ligan.
Jag såg play-off finalen mot Nottingham Forest, och olyckligt nog gjorde Colwill det avgörande självmålet. Även om målet egentligen inte kan belastas på Levi, han försökte till skillnad från sina försvarskollegor försvara ett svårt inlägg, kan något så ödesdigert som ett självmål knäcka en ung spelare i en viktig match. Men Colwill verkade helt obrydd, och var kanske bäst på plan efter självmålet. Ett så starkt psyke kommer vara oerhört användbart under Levis karriär, och gör mig mindre orolig över att ge Colwill ännu ett elddop genom att ta in honom i Chelseatruppen med mycket speltid direkt.
Chelsea har kanske världens bästa akademi, men de sköter den som en cirkus. Kompromisslösa krav på idel momentan framgång från Abramovitj sida har nog bidragit till tränare som inte vågat satsa ungt. Dessutom har Marina Granovskaia verkat gilla att sälja spelare innan de spelat en minut för Chelsea. Londonlagets stjärnspäckade trupp har sällan lämnat utrymme för akademispelare att få chansen.
Chelsea maximerade inte sin exceptionella talangfabrik under det tidigare ägandeskapet.
Till och med Reece, som nu känns löjligt given i Cheseas startelva, behövde gynnsamma omständigheter för att slå igenom. Efter sin säsong i Wigan bjöd Crystal Palace 25 miljoner pund för högerbackens tjänster, vilket Frank Lampard behövde övertyga Granovskaia om att avvisa. Om inte för en transferembargo som belönade intern rekrytering hade vi idag troligen kollat besviket på hur Chelsea låtit ännu en världsstjärna glida dem ur händerna.
Man kan med fog kritisera Chelsea för avsaknad av planeringsförmåga när det gäller att öppna vägen för sina unga talanger, men faktum är att en chans borde ha öppnat sig, mer på grund av slump än noggrann planläggning, även för Levi. Antonio Rüdiger må ha blockerat Guéhis framfart förra sommaren, men när han nu är en Madridspelare finns det ett gapande hål till vänster i trebackslinjen. Den luckan försökte The Blues fylla med Nathan Aké, även om han nu stannar i City då Manchesterklubbens värdering av spelaren inte mötts. Aké är ingen dålig spelare och kan spela på flera positioner, men han fick knappt en match i City under två säsonger och har våndats med skadeproblem. Oavsett är symbolvärdet av att försöka värva en spelare för dubbla priset av vad Chelsea släppte honom för till Bournemouth fem år sedan, högst komiskt. Oron över att sälja en spelare som aldrig spelat i Premier League må verka överdriven, men fem år framåt, kan Chelseafans mycket väl ångra en försäljning av Colwill lika mycket som tidigare avyttringar av Mohamed Salah, Kevin De Bruyne eller Tammy Abraham.
