Kämparglöden som blev en majbrasa
César Azpilicueta kom till Chelsea som en £7milj. “underdog”. Få trodde nog då att han lite mer än 6 år senare som kapten skulle leda Chelsea till en Europa Cup-vinst.
Chelsea har en väldigt kort lista när det kommer till kaptener som har lett laget i modern tid. Från att noterbara namn som Ron “Chopper” Harris och Dennis Wise stått som kaptener under olika delar av 1900-talet så finns det i modern tid egentligen bara 1 Chelseakapten. Sedan säsongen 2004/05, efter att Desailly lagt skorna på hyllan, så är det ingen annan än John Terry som har prenumererat på kaptensbindeln. Denna bindel behöll han fram till 2017, och han är utan någon som helst tvekan Chelseas mest självklara och mest dekorerade kapten.
Men när det var dags för Terry att säga adjö till Chelsea så blev det istället mittbackskollegan Gary Cahill som fick ta över som kapten. Cahill kändes som ett självklart val som kapten, men tyvärr inte längre som ett självklart val som startspelare för Chelsea. Som kapten förde Cahill vidare arvet från Terry, men förmågan att vara en mittback av absolut världsklass såg tyvärr ut att dala. Därmed behövdes det även en stark vice-kapten som kunde leda laget i matcherna Cahill inte gjorde det.
När det kommer till vice-kaptener så har Chelsea även där ett väldigt fint arv i modern tid. Under Terrys kaptenstid var det allt som oftast Frank Lampard som var vice-kapten, men även spelare som Petr Cech och Didier Drogba kunde någon gång få ta över armbandet. Vinnarmentaliteten präglades av att starka individer ledde laget på planen, i en era när tränaren på bänken byttes ut rätt ofta.
Under de senaste säsongerna har Chelseas största problem varit att ersätta dessa starka individer med ledaregenskaper och vinnarmentalitet. Och det var nog väldigt få som trodde att ingen mindre än den lille spanjoren César Azpilicueta skulle bli en av dem som för traditionen vidare.
Azpilicueta kom till Chelsea inför säsongen 2012/13, tolv dagar efter att Eden Hazard anslutit till klubben. Chelsea, som sanna mästare av Europa, var på väg att bygga upp laget igen med vinstpengarna från Champions League. Men med spelare som Hazard på allas läppar så var knappast Azpilicueta en spelare som tog plats i rampljuset. Värvad för endast £7milj. från Marseille, vilket redan 2012 var ett extremt lågt pris, var det många som såg honom som en rotationsspelare på högerbackspositionen.
Azpilicueta, som fick det kärleksfulla smeknamnet “Dave” av supportrarna, då många engelsmän hade svårt att uttala hans namn, blev dock snabbt lite av en fan-favorit. Han kämparglöd var tydlig från dag ett, och trots att han tidigare i sin karriär i stort sett enbart spelat som högerback tog han i Chelsea istället över som vänsterback, där han i stort sett petade ingen mindre än Ashley Cole som tidigare varit sedd som en av världens bästa vänsterbackar.
Och därifrån har César “Dave” Azpilicueta sedan tågat på. Från att ha varit en underdog blev han ganska snabbt en självklar startspelare, oavsett vem som satt på tränarposten. När laget behövde 3 centrala försvarare under Conte var Azpilicueta det självklara valet, trots att han saknar den längd man oftast associerar med en central mittback. Höger, vänster, mitten, någon enstaka match som offensiv pjäs - Azpilicueta var en självklar spelare i Chelsea.
Och hans kämparglöd brann aldrig ner.
Trots att Cahill var den självklara mannen att ta över kaptensbindeln från John Terry, så var det lika självklart att vice-kaptenen skulle stå som César Azpilicueta. Och när Cahill fick allt mer tid på bänken istället för på planen, så fick Azpilicueta allt mer leda Chelsea.
När Sarri tog över som tränare sommaren 2018 så utnämnde han Gary Cahill som fortsatt kapten för Chelsea, men sanningen är den att Azpilicueta är personen som har lett laget under säsongen. Och Azpilicueta har utan tvekan fört vidare arvet som John Terry och Frank Lampard har lämnat oss med.
Är han på samma nivå som dessa två? Nej, men det är ingen annan människa i världen heller. Vad Azpilicueta däremot är är en bärare av facklan som dessa herrar tänt i klubben, och i en era där ledargestalter lyser med sin frånvaro, så lyser Azpilicueta med sin närvaro på planen. Kämparglöden har aldrig dött ut, den har istället tänts på nytt till en majbrasa.