Krönika: Den där jävla Champions
Imorgon, tisdag, tar Chelsea sina första steg i jakten på evig ära, berömmelse och framgång. Imorgon börjar Champions League
19 Maj 2012
Den sena kvällen har precis blivit natt. Den sena 1-0 ledningen har kvitterats. Den långa förlängningen har genomlidits. Den intensiva straffläggningen är precis avklarad. Didier Drogba har precis skjutit Chelsea till Champions League-mästare och glädjevrålen vill aldrig ta slut. Jag är helt slut, både mentalt och fysiskt.
Natten övergår till morgon. Morgonen övergår till eftermiddag. Eftermiddagen blir en fin kväll. Bilden av när Didier Drogba rullar in bollen bakom en chansande Neuer vägrar försvinna från min näthinna.
2012 var året då Chelsea sparkade sin manager, vände ett 3-1 underläge mot Napoli i den nya managers första match vid rodret, lyckades stå emot Barcelona med en man kort på Nou Camp och slog Bayern München på deras egna hemmaplan i en Champions League-final.
2012 var ett märkligt fotbollsår i mångt och mycket, som kulminerade i den där fantastiska kvällen i München, där Salomon Kalou, José Bosingwa och Ryan Bertrand var startmän och delaktiga i att pokalen till slut hamnade i västra London.
2012 var också det senaste året som jag verkligen intresserade mig för Champions League.
-
11 September 2017
När Chelsea FC efter ett års frånvaro från den stora scenen lottas in i en CL-grupp bestående av Roma, Átletico Madrid och Qarabag FK var det således inget som fick mig att direkt salivera av längtan. Jag kände ingenting.
Champions League har, i takt med fotbollsvärldens ökade segregation, blivit allt mindre intressant för mig. Det är ingen överdrift att säga att gruppspelet i det närmaste är en transportsträcka, där lag som Qarabag FK, BATE Borisov, Club Brügge och Malmö FF bara är fotbollsmässiga parenteser. När Maj 2018 står för dörren är det ingen högoddsare att det är Real Madrid, Juventus, Bayern München och Barcelona som spelar semi-finaler. Historien berättas, med vissa undantag, precis likadant varje år. Qarabag FK? De ska vara glada om de gör mål.
UEFA kommer, med sitt nya regelverk för vilka lag som får och ska delta i Champions League från och med 2018, bara fortsätta kasta bensin på den eld som är det ökade gapet mellan fotbollsklubbar i Europa. Det är således inte otroligt att historien kommer fortsätta berättas på samma sätt inom överskådlig framtid. (Fun fact: De senaste fem åren är det bara 9 unika lag som spelat semi-final i Champions League)
Vidare har Champions League, i takt med UEFA’s jakt på pengar har intensifierats och eskalerats, blivit mer av en intäktsström för klubbarna än en faktisk turnering. Det är ingen överdrift att säga att Tottenham under fjolårssäsongen engagerade sig måttligt för Champions League och allt vad turneringen innebar. Kampen om fjärdeplatsen i Premier League framstår många gånger som viktigare än vad man som klubb faktiskt gör när man väl når ’fotbollens finrum’. Det essentiella är att nå gruppspelet och de där ytterligare hundratals miljonerna som det innebär.
UEFA kommer, med sitt nya regelverk för vilka lag som får och ska delta i Champions League från och med 2018, se till att pengarna som genereras från Champions League inte primärt kommer hamna i händerna på Qarabag FK, BATE Borisov, Club Brügge och Malmö FF utan snarare i nävarna på lag som Tottenham, Napoli, Borussia Dortmund och Átletico Madrid.
Champions League är inte längre en fotbollsturnering. Det är ett sätt att tjäna pengar.
-
När Chelsea imorgon kväll tar emot de Azerbajdzjanska mästarna på Stamford Bridge tar Champions League säsongen 2017-18 sina första stapplande steg. Märkligt nog är det just matcherna mot detta okända Qarabag FK som jag mest ser framemot att se. (Hur bra är egentligen ett lag från Azerbajdzjan? Jag har absolut ingen aning)
Jag har en önskelista på Champions League säsongen ska innehålla:
- Jag hoppas på att få uppleva en sådan där galen fotbollsvår som 2012, när Chelsea gjorde allt och lite till.
- Jag hoppas få uppleva en sådan där gastkramande föreställning som finalen på Allianz Arena (kanske utan Bosingwa den här gången).
- Jag hoppas helt enkelt på att det blir en Champions League-säsong som för tankarna till en fotbollsturnering. Inget annat
Just det; Jag hoppas såklart Chelsea vinner. Men det gör jag alltid.