Krönika: Euforins baksida
En bekymrad supporters bekännelser.
En kär gammal vänt har återvänt. Efter en två årig vistelse på kontinenten är den där udda, men ack så omtyckta, galne gamle vännen tillbaka. Byn som är Chelseas supportersbas firar runtom i världen som den aldrig vetat bättre. Det dröjde några knappa minuter efter det officiella avslöjandet innan huvudpersonen själv utsmyckat både sin Facebook- och Twitterprofil med diverse photoshopskapelser med brassen klädd i den kungsblå tröjan poserandes i alla möjliga mindre genanta poseringar. Näven höjd i luften, fötterna högt ovanför marken. Uppdateringar som genast genererade reaktioner i tiotusentals, och som förmodligen kommer landa på hundratusentals innan kvällen är slut. David Luiz i en Chelseatröja igen. Vem hade kunnat tro det?
Mitt i all pompa och ståt kan jag dock inte undvika att tänka på morgondagen. Den oundvikliga bakfyllan. För även om det är fantastiskt roligt att David Luiz återigen är en Chelseaspelare så finns det anledningar till att han en gång såldes. Efter flera framgångsrika år i klubben lämnade han slutligen som 27 år gammal, och vi fick en halv miljard svenska riksdaler betalat för honom, Playstationspelaren. En halv miljard för en försvarare som inte försvarar. En halv miljard för en mittback vars främsta egenskaper kommer till hands på offensiv planhalva. Där och då var det ett farväl med blandade känslor. Å ena sidan förlusten av en älskad vän, å andra sidan bort med en dysfunktionell försvarsspelare. När känslosvallet lagt sig var dock alla överens; Chelsea hade lyckats avlasta en säkerhetsrisk för rekordsummor. Nu är han plötsligt tillbaka, två år äldre och om än för inte en halv miljard så för en summa inte allt för långt därifrån.
Trots glädjeyran kan jag inte heller undvika att försöka utläsa vad denna värvning symboliserar. Det är även någonting annat som stinker med återkomsten. En frän lukt av en hysteri och desperation som bara blir värre och värre för varje övergångsperiod som går. En lukt som nu personifieras i ännu ett återköp. Vi har varit här förut, och nu är vi här igen. Det är dryga två år sedan Nemanja Matic värvades för andra gången. Under sommaren har vi förutom David Luiz försökt värva Romelu Lukaku för summor som hade varit historiskt höga till och med för Chelsea. Romelu Lukaku, ni vet han som tillhörde Chelsea så sent som 2014. David Luiz återkomst är inte bara en kul engångsföreteelse, det är ytterligare en aktion i en systematiskt bristande affärsmodell.
Under kvällen har jag genom mitt twitterflöde förstått att Chelsea lånat ut sin trettionde… nej vänta trettio… tredje… fjärde… femte spelare! Lånearmén har utvidgats ungefär en gång i halvtimmen sen klockan 18.00. Vad jag förstått är antalet utlånade spelare i skrivande stund… *kollar Twitter*… 36 (Lucas Piazon har sen jag började skriva hunnit bli utlånad till Fulham). Frågan jag ställer mig är hur många av dessa som kommer säljas för inledningsvis helt acceptabla summor, bara för att sedan återigen ryktas tillbaka för fantasisummor några månader eller år senare. Kevin De Bryune såldes såldes 2014 för 18 miljoner pund. Ett år senare köptes han av Manchester City för det tredubbla. Ytterligare ett år senare och han anses vara en av världens främsta offensiva mittfältare.
Kevin De Bruyne kommer för alltid vara symbolen för ett Chelsea som i nuläget försöker förvalta mer talang än vad som uppenbarligen är möjligt. Konsekvensen blir ett fullständigt hysterisk aktivitet under varje transferfönster. Fantasisummor för spelare in, fantasiantal för spelare ut. Investeringar för flera hundratals miljoner som lyckas gå från idé till verklighet på bara några få dygn. Talanger som skeppas iväg huvudlöst till världens alla hörn. Till slut spricker bubblan, tillslut kan det här inte vara möjligt längre. Jag vet inte när, jag vet inte hur, men det kan omöjligt vara hållbart i längden att agera som den här klubben tillsammans med flera andra just nu gör. Det är inte bara Chelsea, det är en hel liga, ett helt land, som håller på med någonting som fördärvar det vi älskar allra mest. Det gör mig bekymrad att behöva följa det på så nära håll.
