Krönika: "fight, flight or freeze"

Vad händer när när det mentala spelet sätter käppar i hjulet? Hur ska vi värva spelare in för nästa säsong? Frågorna är många och min hjärna går på högvarv.

”Men för i helvete! HUR kunde han missa den där? Kom igen nu gubbar! JAAAAAA!!!!”
suckar glädjerop och livliga kommentar hör fotbollen till. Det är en sport som berör, väcker känslor. Min katt tycker jag är dum i huvudet där jag hoppar upp och ner i soffan, lever mig in i skådespelet som spelas upp på min TV.

Där i tv-soffan är det så lätt att döma spelarnas och tränarnas insatser. Vi ser det individuella misstaget och stämplar syndabock i pannan. Men vem gav mig den rätten, var det verkligen den spelaren som var orsak till att målet blev till, eller hamna han i det läget på grund av en rad händelser som skett högre upp i plan?

En tränare sa till mig för många år sedan att om en forward gör ett misstag finns den det ett mittfält som kan rädda situationen. Om mittfältarna slarvar med bollen finns det alltid en backlinje som kan rädda upp deras miss och om backarna skulle göra ett misstag eller felpassning finns det en målvakt.
Men bakom målvakten finns det bara ett nät och den bollen hamnar där räknas det som ett misstag. Alltså, om en forward gör är lika stort misstag som målvakten, kommer forwarden lindrigare undan. Målvaktens felbedömning blir tydligare, synligare och får större konsekvenser. Det är alltså mycket lättare att skylla på en målvakt eller en back när de gör en tabbe än när en anfallare det gör det.

Varför är vi så snabba med att döma ut en individuell spelare för dennes miss, när det finns tio andra spelare på plan som borde täcka upp?

Jag har funderat och grubblat ganska mycket de senaste dagarna. Jag tycker inte om att döma ut en spelare eller att säga att de inte platsar etc. Men Kepas agerande, eller bristen på agerande startade en tankespiral.

Det finns inom psykologin tre olika lägen vi kan hamna i om vi utsätts för mycket stress och ångest, fight, flight or freeze. Låt mig leka hobbypsykolog. Om jag kollar på Kepas agerande i onsdagens match så såg det ut som han frös fast i gräsmattan väldigt ofta. När han väl reagerade såg det ut som att han inte trodde på att han skulle lyckas med räddningen. Som gammal målvakt har jag alltid fått inpräntat i mig att det viktigaste är att jag gör mig stor och agerar med stort självförtroende. Jag måste tro på det jag gör.

Jag ska inte på något sätt försvara Kepas agerande och låga räddningsprocent, men om jag får säga vad jag såg, så var det en målvakt som inte tror på sig själv och kanske är han under så mycket inre stress att han i viktiga avgörande ögonblick fryser fast och inte kan agera.

Vi närmar oss silly season och det pratas och skrivs mycket om att vi behöver stärka upp med ny målvakt, vänsterback och mittback. Ett bra försvar handlar om god kommunikation och framför allt tillit. Vår backlinjes ibland svaga agerande tror jag har att göra med att just detta felar. Kepa och backarna litar inte riktigt på varandra, vilket skapar en osäkerhet som leder till ett svajigt försvar.

Vad vi behöver är en målvakt med självförtroende, någon som agerar lugnt och tryggt, så att vi får en trygg punkt i vårt försvar och kan spela mer avslappnat och mindre stressat. Kepa måste därför ersättas, han och Chelsea är ingen bra kombination i dagens läge. Det är en dålig relation, kanske på gränsen till giftig? Han behöver ett miljöbyte för att ha en möjlighet att visa att han är ”värd” att vara så dyr och hos oss får han inte det. För vi ser en produkt värd en viss summa och att produkten inte lever upp till det värdet.

Så hur ska vi tänka när vi ska hitta en ersättare för att undvika att hamna i den här situationen igen?

Här är mina tankar:
Att värva en spelare är mer än att köpa en produkt. Vi har en förväntning på produkten vi köper, men vi glömmer att det finns en människa bakom prestationerna. Vi förväntar oss en viss standardklass när betalar för en produkt. Enligt Gary Kielhofner, proffesor och forskare inom arbeterapi, samt författare till boken Model of Human Occupation, så är det viktigt hur en person mår, hur individen påverkas av milljön, vikten av balans mellan aktivitet, arbete, återhämtning och sömn. Han pratar även om vikten av delaktighet. Jag tror att alla i en trupp måste få känna sig delaktiga för att nå framgång. När vi tar in en ny individ i en befintlig konstellation så som ett lag kommer de roller som vi tagit på oss ändras.

En förändring behöver inte vara negativ men det gäller att den inte bli för stor för det kommer att påverka dynamiken i laget.

Vad jag försöker säga är att pengar inte betyder att spelaren kommer prestera, personen måste passa in i den befintliga gruppen alla måste acceptera sina nya roller. Det syns så tydligt när ett lag mår bra, det går inte att fejka.

Med det sagt så tycker jag fortfarande att vi ska värva. Jag tror att det bästa är att satsa på en stabil målvakt. Det gäller att hitta en relativt ung målvakt som har erfarenhet skicklighet men framför allt är trygg i sitt agerande. Om vi får en trygghet i vårt målvaktsspel kan mittbackarna bli tryggare och spela mer avslappnat. Då tror jag att vi inte behöver värva en ny mittback (om vi inte tappar någon), utan de vi har kan få spela mer avslappnat och fokusera på sitt spel. De är bra och de har visat i matcher att de kan.
Beroende på vilket spelsystem Lampard väljer att spela kanske vi behöver kolla på en vänsterback som är bra i defensiven. Våra värvningar ska lyfta oss inte sänka oss.

Vi måste ha en bred trupp och samtidigt se till att alla får speltid. Spelare som inte får spela kan bli bittra och sprida dålig stämning runt omkring sig omedvetet. Om det börjar pyra kan en osäkerhet, som följd, spridas i laget och det gynnar ingen. Det är viktigt att se alla spelare i laget. Det kräver en hel del av ledarstaben i förmåga att förmedla att alla spelare, även de utanför startelvan. Det är professionell fotboll de håller på med, spelarna ska vara proffs och acceptera en petning. Det krävs så lite för att alla ska känna sig delaktiga men det är så lätt hänt att tappa de som inte spelar kontinuerligt.

Under mina 23 år, som aktiv spelare och del i en matchorganisation, finns en gemensam nämnare. Oavsett division (alltifrån ungdomsfotboll upp till allsvenskan)har framgångsreceptet varit den goda kamratskapen och sammanhållningen.

Med det sagt så behöver vi ersätta de spelare som försvinner med nya, hitta en säker målvakt som kan sprida lugn och en trupp som tror på det de gör.

De är proffs som lever på sin ”hobby”, men de är precis som vi bara människor med känslor.