Krönika: Hur kunde FA acceptera det här?
Här är jag allra, allra sist på bollen - men vi kör ändå. För det är helt uppåt väggarna att FA accepterade att damsäsongen ställdes in.
“The FA has made huge strides in creating opportunities for women and girls to play our national sport”.
Det går att läsa i det första stycken på FA:s hemsida där de berättar om deras jämställdhetsarbete inom den engelska fotbollen. De klappar sig själva på bröstet - med all rätt. Sedan de tog över ligan 1993 har de målmedvetet och strukturerat arbetat för att göra damfotbollen mer attraktiv, för både spelare och supportrar.
Idag spelar över en miljon flickor mellan åldrarna 5 till 15 år fotboll i England. Publiksnittet har successivt ökat för varje säsong och tagit explosionartade kliv senaste året efter det lyckosamma världsmästerskapet i Frankrike.
Men när ligorna runt om europa drog igång stod FA och kollade på. Utåt hette det att klubbarna själva ska stå för de ökade kostnaderna de nya säkerhetsrestriktionerna krävde.
Det blev alldeles för dyrt.
Vissa kunde överleva med hjälp av herrverksamheten som erbjöd sig att gå in och täcka utgifterna. Andra hade inte den lyxen och deras framtida existens hotades ifall ligan tvingades igång.
Det krävdes ett gemensamt beslut från klubbarnas håll att inte spela färdigt. Med all rätt. Trots att man var eniga om att slutföra ligan ska inte konsekvenserna av det bli större.
Precis som för samtliga elitidrottare kantades hela våren av en ovisshet. Vad Jonna Andersson själv säger när jag talade med henne fanns det hopp om en återstart av ligan - ett hopp makthavare på det engelska fotbollsförbundet knöglade ihop och kastade i papperskorgen.
För visst borde FA gått in och löst det finansiella?
Det om något hade sänt ut en signal till den miljon fotbollsspelande flickor i England och utvecklat idrotten vidare. Att damfotbollen, trots coronapandemin, står starka. Låta dessa flickor fortsätta följa sina idoler under sommaren.
Det handlar givetvis om pengar. Och hade FA, som vill sälja ligan, viljan att skjuta in det som krävdes för klubbarna att klara kostnaderna? Med facit i hand blev svaret nej. Ville de lösa det på annat sätt? Nej.
Hur mycket hade det kostat för att på ett säkert sätt dra igång damfotbollen i England? Det vet vi inte. Men alldeles för mycket för damklubbarna, men inte nödvändigtvis för FA som årligen pumpar in miljardbelopp i den engelska fotbollen. Det ska även tilläggas att säkerhetsarbetet med dam- kontra herrfotbollen är betydligt mindre med faciliteter som knappt går att jämföra med herrarnas.
I Tyskland valde flera Bundesligaklubbar att donera en andel av tv-pengarna i en solidaritetsfond för klubbar som kunde ställas inför ekonomiska bekymmer under pandemin. Det möjliggjorde att Frauen-Bundesliga kunde spelas färdigt. I USA var damfotbollen den första idrotten, av samtliga, som återupptogs. Där ordnade den nya NWSL-bossen, Lisa Baird, sponsor- och tv-avtal för att finansiera återstarten.
De två största fotbollsländerna, på damsidan, såg till att lösa en återstart medan FA, som har ambitioner att vara med i toppen, la ödet i klubbarnas händer. Det måste vara pinsamt.
Här missade förbundet öppet mål att förbättra något man redan gjort bra. Framför allt när man som förbund betonar vikten av att fotbollen i England ska vara jämställd.
