Krönika: Kontinuitet
Vad betraktas som kontinuitet och äro all kontinuitet av positivt utfall? Vem har egentligen suttit längst på sin post i Chelsea?
Kontinuitet innebär enligt NE något som är sammanhängande och ständigt, det är även något som symboliseras som något positivt och eftersträvansvärt.
Jag skulle längre ner vilja kategorisera 5 olika typer av supportrar och syner på kontinuitet.
Chelseas första tränare var skotte och hette John Tait Robertson – att påstå att han var framgångsrik med klubben vore felaktigt. Sedan Robertson har de kungsblå haft 27 permanenta tränare (varav 4 spelande) och nio interim/kortvariga tränarsejourer enligt ChelseaFC.
David Calderheads period som manager är än idag den längsta och pågick mellan 1907-33 (26 år) och 966 matcher. Kortast? Danny Blanchflower med sina 32 matcher och en vinstprocent på osannolika 16%.
För 30 år sedan föddes jag. Under den perioden har Chelsea förbrukat 19 managers vilket ger oss ett genomsnitt på ungefär 1,5 år på sin post. Räknar vi samtliga 36, sedan 1905, får varje tränare ungefär 3 år i snitt (tacka bland annat Calderhead för detta).
Den som sedan 1988 suttit längst på sin post är osannolikt nog Claudio Ranieri med sina 44 månader.
Anmärkningsvärt med Ranieri var att han inte tog titlar med Chelsea men ändock fick sitta kvar - eller ville sitta kvar. Det är han unik med under de senaste 20 åren.
Frågan vi får ställa oss är vad vi egentligen vill ha. Vad betraktas som kontinuitet och när övergår den till något negativt? Nedan listar jag 5 olika kategorier:
1. De långvariga. De allra flesta av oss vill ha långvarig positiv kontinuitet (exempelvis Ferguson, ej Wenger). En kontinuitet som leder till harmoni, balans och optimism där undermåliga spelare kan formas till världsklass då de fostras uti fingerspetsarna av en kompetent, bestående tränare - eller för den delen – ägare.
2. De kortvariga. Många vill inte förbruka tränare likt Palermo (se Förbrukade tränare för statistik) utan någon kontinuitet. Förvånansvärt många landar där utefter titelmisslyckanden, försämrat rykte, felplacerad och oförstående ägare etc men alla med en förhoppning om att det skall leda till något positivt för klubben.
3. De aktuella. Sedan har vi titeljagarna som vill ha framgång oberoende av manager, taktik och rykte – infinner sig säkerligen även i Chelsealeden.
4. De tålmodiga. De som följer lag som varken lyckas något vidare och har stor avsaknad av titlar, men som är sin klubb lojal till slutet och som alltid vill föreningens bästa. De fördömer de som har dåliga avsikter med föreningen och en supporter som ofta är nöjd med klubbens existens.
5. De hoppfulla/dumdristiga. Det går fel men hoppet finns där, att det skall vända. Mycket emotionellt. Du bevarar något du än gång trott på i hopp om att det skall vända till slut. Du vill egentligen inte se det men slutresultatet är egentligen oundvikligt (säg Mourinho del 2).
*Skall poängteras att den ena nödvändigtvis inte utesluter den andre.
Min åsikt är att det känns ambivalent. Jag grundar mycket utefter engagemang, strävan och lojalitet mot klubben och är en tålmodig supporter. Dock är jag ej dumdristig och kan se om någonting passar vår förening eller inte. Vi har en situation där många tränare vill komma till Chelsea men som alltför ofta hamnar i konflikt med ledningen – det kan inte vara en chock för tränaren med de senaste 20 åren i bakhuvudet. Problemet upplevs inte som titelbrist utan snarare att tränaren inte anses vara ett bra ansikte utåt för föreningen i stort då en tränare får mycket uppmärksamhet i ett lag som Chelsea. Conte har ofta varit stenhård mot sina klubbar och har ett sammanhängande tänk i hur han vill ha det. Detta kan inte ha undgått Chelsea – att han skulle ställa enorma motkrav.
Avslutande fråga: Vad vill Chelsea som förening egentligen ha?
