Krönika: Myten om den tunna truppen
Erik Belfrage är tillbaka i en krönika där han slår hål på myten om Chelseas tunna trupp säsongen 2017/18.
15 Augusti 2017
”Vad håller styrelsen på med?”, ”Varför har ingen värvats?”, ”GE MIG DANNY DRINKWATER!”. Det är dagarna efter en smärtsam premiärförlust och dagarna före ett derby på Wembley. Med mindre än två veckor kvar till transferfönstrets stängning råder det kaos och en uppgivenhet hos Chelsea-fansen. Säsongen är över. Körd. Förbi. Livet är slut.
En högintressant transfersommar, där rekord efter rekord slås, är på väg mot sitt slut. Där Manchester-lagen har plöjt ner fyra miljarder i sina spelartrupper har Chelsea stått för en lugnare Juni-Juli-Augusti, till många fans och tyckares förtret och kritik.
”Chelsea saknar bredden”, ”Chelsea saknar spetsen”. Krisrubrikerna och domedagsprofetiorna har blivit allt fler och allt hårdare ju kortare dagarna har blivit. Förlusten mot Burnley accentuerade detta. Kalle Karlsson förutspådde en säsong 2015-2016 all over again.
Men. SAKNAR verkligen Chelsea bredden? SAKNAR verkligen Chelsea spetsen? Jag är inte beredd att hålla med. I en värld där alla spelare är friska, inte avstängda och har huvudet på rätt plats (jag behöver väl inte poängtera vem jag åsyftar...) har Chelsea en bredd och spets som inte på något sätt är dålig, snarare tvärtom – på egentligen alla positioner.
- Chelsea har förra Premier League-säsongens bästa målvakt och har förra Premier League-säsongens bästa Manchester City-målvakt (må så vara att konkurrensen inte var skyhög). The double C’s (kan det smeknamnet snälla catch on!?) kommer inte stå för några dåliga insatser.
- Chelsea har förra Premier League-säsongens kanske bästa backlinje intakt – och har dessutom adderat ytterligare klass i två, unga och spelsugna, backar. Fem mittbackar av absolut toppklass, som slåss om tre platser, är i min värld en bredd som det är få lag förunnat.
- Chelsea har förra Premier League-säsongens två största utropstecken till ytterbackar (Wingbackar? Ytterwingar? Wingyttrar? Backwingar? Äh…). Askungesagan Moses och målsprutan-och-Tottenham-dödaren Alonso är kanske inte de två namnen som attraherar resten av fotbollsvärlden speciellt nämnvärt, men faktum är att duons fjolårssäsong är något extraordinärt. Vid eventuella skador finns evighetsmaskinen Azpilicueta redo att vikariera (undrar om det finns någon position spanjoren INTE klarar av) och den underskattade Kennedy, som med sin offensiva uppsida kanske inte är helt dum att använda sig av.
- Chelsea har förra Premier League-säsongens bästa spelare. N’Golo Kanté har det skrivits spaltmetrar om och det kommer garanterat fortsätta skrivas spaltmetrar om honom. Arbetsmyran gjorde förra årets Chelsea till vad förra årets Chelsea var. Till sin hjälp har han Bakayoko och Cesc Fábregas. Kanté har den där, speciella, egenskapen som få spelare har – han gör andra bättre. Bredvid honom hade Alexei Smertin, Jiri Jarosík och hopplöse Steve Sidwell (som tydligen är tillbaka i Premier League – sjukt!) kunnat se ut som världsspelare– det är jag övertygad om. Ensamt gjorde N’golo Kanté den gamle United-talangen Danny Drinkwater till en 400-miljonersspelare. Jag vet inte hur det ens är möjligt. De här tre spelarna, med en vikarierande Sideshow Bob vid behov, fyller ut innermittfältspositionerna bättre än hos många andra konkurrenter.
- Chelsea har förra Premier League-säsongens kanske giftigaste offensiva trio. Om 2015-2016 säsongen var en besvikelse för Chelsea i allmänhet och Eden Hazard i synnerhet – var 2016-2017 års upplaga av Eden Hazard den bästa vi sett. Here-min-gud. Det var som en trimmad Ferrari på uppåttjack. Om Kanté var bäst, var Hazard hans största utmanare. Att det finns Willian och Pedro som lekkamrater (och Boga. Och Musonda Jr – ska vi verkligen ge upp på dem redan?) är mer eller mindre bara en, högst välkommen, bonus.
- Chelsea har förra Premier League-säsongens titelmålskytt (och 1 ½ spanjor av hyfsad klass). Oavsett vad som händer i Costa-gate, så har Chelsea två anfallare av spetskvalitet. Morata och Batshuayi har både hittat nätet (nätkänning som nätkänning i min bok…) och det finns ingenting som tyder på att det inte kommer fortsätta.
Chelsea har en trupp som är bred nog att slåss på flera fronter. Chelsea har både kvalitet och kvantitet på samtliga positioner.
”Ja, jo nog finns det kanske spelare på varje position – men visst har Chelsea blivit sämre ändå”. Förståsigpåare, Bojan Djordjic och andra som kallar sig fotbollskunniga har varit eniga – utan Nemanja Matic och Diego Costa har Chelsea inte bara tappat i kvantitet, utan också kvalitet. Hyllman förutspådde att tappet av Matic kommer leda till en säsong 2015-2016 all over again.
Men. Har verkligen Chelsea blivit SÄMRE? Jag är inte beredd att hålla med.
- Nemanja Matic var ett monster under sin första säsong i Chelsea. Jag vill påminna mig om att Redaktör Joannou var lyrisk, som ett barn på julafton eller en 20-åring på systemet, efter hans inledande insatser. Något om ”monster på två ben” och ”jäääävlar” var nog den spontana reaktionen. Serben är en BRA fotbollsspelare och värd sina 400 miljoner (det är inte Danny Drinkwatervi pratar om här – utan en faktiskt fotbollsspelare) – men jag är inte så säker på att Bakayoko nödvändigtvis är en försvagning.
- Diego Costa är egentligen en krönika helt i sig och jag har varken tid, ork eller tillräckligt med objektivitet för att ens börja ta tag i det där. Jag nöjer mig (för närvarande, I’m not done with you, Diego) att konstatera följande: Han kan göra mål, men FUCK OFF. I min bok är en spelare utan vilja, framförallt en Diego Costa, en spelare utan nytta. Försvinn – ju snabbare dess bättre. Död i min bok.
Jag är inte dummare än att jag förstår att Chelsea saknar en given ersättare till Moses (om han får för sig att bli utvisad i en FA-cupfinal igen eller göra några andra dumheter) och att det inte hade varit helt fel med ännu mer offensiva ingredienser till Kock Contes blåa soppa (en gnutta Draxler hade ju passat perfekt som krydda). Men, med det sagt: Chelseas trupp är inte sämre än föregående år. Chelsea har ersatt de flyktade spelarna – och det med bravur.
När jag granskar Chelseas trupp och jämför med konkurrenter finns det beståndsdelar som 2017-års Chelsea saknar – det är det inte tu tal om. Men det finns det i 2017-års Manchester City, Manchester United, Tottenham, Liverpool och Arsenal också. Myten om att Chelsea har en trupp tunnare än sina konkurrenter stannar vid att vara just precis det - en myt.
21 Augusti 2017
”Vem ska egentligen lira när alla är friska?”, ”Vi behöver ju inte van Dijk”, ”LÄGG ABSOLUT INTE PENGARNA PÅ DANNY DRINKWATER!!”. Det är dagen efter en fantastisk derbyvinst signerat Alonso och dagarna före en revansch-chans på Stamford Bridge. Med mindre än två veckor kvar till transferfönstrets stängning är stämningen harmonisk och tillförliten stor till Chelseas nuvarande trupp. Det krävdes bara en vinst. Säsongen är igång. Den lever. Chelsea är med. Livet är underbart.
Chelsea heaven and Chelsea hell – säsongen 2017-2018 kommer inte vara annorlunda.
