Krönika: Pojkar mot män
Chelsea mot Arsenal, Arsenal mot Chelsea. Det brukade heta pojkar mot män. På lördagen var det män mot pojkar.
Essien skruvade in världsmål, Lampard borrade in straffar, Drogba var sådär omöjlig som bara han kunde. Chelsea mot Arsenal brukade vara ett möte med ett färdigt manus; de röda rullade runt, medan de blå genom sin fysik alltid stod som vinnare när slutsignalen ljöd. Pojkar mot män, brukade det heta. Det är numera längesedan Chelsea var det lag som förknippades med en ”bulldozer”, men genom åren har styrkeförhållandet mot just Arsenal bibehållits. Det spelade exempelvis ingen roll att Chelsea gjorde sin sämsta säsong i modern tid, Kurt Zouma nickade ändå in matchens enda mål när Chelsea besökte Emirates förra säsongen. Pojkar mot män. Kanske då, men inte nu längre.
Lördagens match innebar ett paradigmskifte. Det är inte första gången Arsenal slår Chelsea övertygande, vi alla minns den där hemska eftermiddagen när Robin Van Persie prickade tre bakom Cech i en alldeles bedrövlig insats på Stamford Bridge, men den gången kändes det som en tillfällighet. Chelsea hade vaknat på fel sida, Chelsea var inte sig själva. Så är inte känslan den här gången. Den här gången har Arsenal kontroll på allt. Den gången var det en match som inte följde någon logik överhuvudtaget, det var bara en sådan där galen match som händer i Premier League ibland. Den här gången gör både Arsenal och Chelsea precis vad de ska, skillnaden är att Arsenal gör det så otroligt mycket bättre.
”Chelsea gör ingen dålig första halvlek”, menade kommentatorerna på Viasat. Även ifall det går att diskutera så fanns det stoff bakom det uttalandet. I slutet av första halvleken plingades passningsstatistiken förbi i TV-rutan. 272 mot 258 passningar. Så långt hade alltså Arsenal enbart slagit 14 passningar fler än Chelsea, men ändå ledde man med tre mål. Matchen hade så långt varit en uppvisning i Arsenals anfallsspel när allting fungerar som det ska, två av tre mål föranleds av fullständiga drömanfall. Men Chelsea hade alltså bara slagit 14 passningar mindre. På pappret var skillnaden inte så stor. Hur kunde den då vara det i praktiken?
För att Chelsea fortsatt är ett vilset lag. Det råder delade meningar om hur länge det har pågått, men efter vad vi såg idag är går det bara återigen att konstatera. Chelsea spelar en formation som har dominerat ligor tidigare. Bayern München har tidigare joggat hem Bundesliga med sin 4-1-4-1. Att Chelsea ska kunna göra detsamma är en illusion. Taktisk naivitet eller skev självbild, jag vet inte, men klart är efter två raka förluster mot Liverpool och Arsenal är att det är en formation Chelsea inte kan ställa upp med i de stora matcherna. Det har fungerat mot Burnley, det har fungerat knappt mot West Ham, Watford och Swansea, det har inte fungerat mot Liverpool och Arsenal.
Här måste Conte agera, och det fort. Utrymmet för tålamod är som bekant minimalt. Frågan är hur mycket han kan göra. Han har fått ärva en trupp som består av, just det, pojkar. Det är en trupp byggd för att dominera matcher, någonting som just nu är smärtsamt tydligt att den inte kan. När Cesc Fabregas skulle lämna Barcelona 2014 tackade Arsenal nej, medan Chelsea tog emot med öppna armar. Där någonstans las grunden för lördagens förlust. Medan Chelsea fyllt på truppen med mer och mer teknisk kvalité har Arsenal gått åt andra hålllet; Cech, Mustafi, Xhaka. Det är alla karaktärsspelare, spelare som inte accepterar vad som helst. Spelare som sätter krav på sina lagkamrater. Spelare som i ärlighetens namn saknas i dagens Chelsea. Män, helt enkelt.
Så vad ska Conte göra? Den han gör bäst, enligt undertecknad. Sätt trebackslinjen som han försökt nudda vid ett flertal gånger nu redan från början, och få in Alonso och tryck upp honom och Azpilicueta på kanterna. Dumpa tremannamittfältet, och få fram Willian och Hazard i banan. Det är en formation som går att anpassa mycket bättre efter en matchbild, och dessutom en formation som inte alls kräver samma dominans av bollinnehavet som 4-1-4-1. Bättre täckning ger förhoppningsvis bättre defensiv stabilitet, någonting som saknas fullständigt i nuläget.
På så sätt kanske Chelsea så småningom kan börja närma sig det man en gång var; ett tungt, jävligt jobbigt lag att möta. Fram till dess får vi nöja oss med att konstatera det oundvikliga: Arsenal mot Chelsea är inte längre pojkar mot män. Det är män mot pojkar.
