Krönika: Sommarplågan 2017
"Upp som en sol, ned som en pannkaka" - sällan har en relation mellan en supporter och en fotbollsspelare kunnat beskrivas bättre. Diego Costa är snart historia i Chelsea och det kunde inte ske snabbt nog.
”DIEGO, DIEGO, DIEGO” Det är nyårsafton 2016 och Chelsea har precis besegrat Stoke med 4-2 hemma på Stamford Bridge och utökat sin segerrad till 13 raka segrar. En av de stora organisatörerna är, återigen, Diego Costa. Hans 9:e mål på 13 matcher innebär 4-2 i 85:e minuten och stänger året för serieledande Chelsea. Hans ramsa rullar på läktaren och tillsammans med Antonio Conte tackar han fansen. Allt är frid och fröjd.
Två veckor senare är inte den egensinniga spanjoren med i vinstmatchen mot Leicester och rykten gör gällande att han vill till Kina och tjäna de stora pengarna. Han är klar med Chelsea. Det blir ingen flytt från de engelska öarna i januari. På de sista 18 matcherna gör Diego Costa ’bara’ 6 mål och stämningen mellan honom och Conte rapporteras vara av den sämre skalan. Allt är inte längre frid och fröjd.
Två veckor in på sommaren går Costa ut i medierna och konstaterar att han inte längre är önskvärd (av Conte) i Chelsea och att han därför inte har någon som helst åstundan att återvända till västra London när säsongen börjar. Istället drar han till Brasilien - där han fortfarande hänger runt. Det som sedan följer kan bara beskrivas som det mest bisarra triangeldrama som någonsin utspelat sig.
I huvudrollerna?
- Atlético Madrid, med en köpvilja (så länge det är billigt) och ett transferförbud.
- Diego Costa, på semester och beväpnad med ett instagramkonto.
- Chelsea FC, med ett skrivet kontrakt med anfallaren i fråga och en envis italienare vid rodret.
Hur det började? Det vet vi däremot.
Vi backar bandet hela vägen tillbaka till 2014 och när Diego Costa anlände, som en bufflig striker med en hel kappsäck full med fulknep, till Chelsea.
Under 2014-15 är han elementär i Chelsea FC’s första ligatitel sedan 2009/10. Genom att reta gallfeber på var och varenda försvarare i ligan (och på samtliga supportrar, undertecknad har ett gäng United-vänner som inte direkt är förälskade i spanjoren) är han med och skriver in sig i Chelseas historia. Hans kantiga personlighet och spelstil, hans lite opolerade yttre och hans ’jag-mot-världen’-mentalitet omfamnas direkt av Chelsea-fansen (undertecknad är en av dem, har något att göra med hans United-vänner...). Han blir genast den referenspunkt Chelseas anfall saknat sedan Drogbas glansdagar. Det hela kändes helt rätt.
Om 2014-15 var en enda lång fest, blir 2015-16 en enda lång pest (förlåt…). I Mourinhos golgatavandring spelar Diego Costa en bi-roll i en av de spelare som inte presterar och sägs ha varit en av de ledande myteristerna i det omklädningsrum som svek sin, visserligen handfallne, kapten. I en säsong som bara kan beskrivas som dyster är Costa en av de största besvikelserna. Det hela började kännas lite mindre rätt.
Från 2015-16 säsongens totala mörker till fjolårssäsongens rekordsättande säsong. Det ÄR ofrånkomligt att Diego Costa är en stor anledning till ligatiteln. Han gör 20 mål. Han är 2014-15 års Diego Costa igen, med allt vad det innebär. Men allt snack om att lämna Chelsea och hans oinspirerade avslutning lämnade varje supporter med en fadd smak. Det hela började kännas allt mer fel.
De tre första (enda, det kan vi slå fast) säsongerna i Chelsea kan summeras så här: Två succéartade säsonger. Många mål. Många bra matcher. Många speciella ögonblick.
Ett dålig formulerat SMS senare (Conte måste verkligen kritiseras för det här, superpuckat!) och en ’utgrining’ till pressen senare och 2017 års stora sommarplåga är ett faktum. Här är vi nu.
Alla mål. Alla matcher. Alla speciella ögonblick. Allt detta har Diego Costa raserat genom sitt barnsliga beteende, hans sätt att hålla Chelsea gisslan genom att inte dyka upp på träningsanläggning och hans tjurskalliga ’jag-mot-världen’-mentalitet.
Diego Costa har målat in Chelsea i ett hörn och har skadat klubbens anseende, begränsat klubbens möjligheter på transferfönstret och minimerar Chelseas förhandlingsposition gentemot Atlético. Som spelare har han gjort vad han kan för att skada Chelsea FC, både på ett finansiellt plan och på ett medialt plan. Hans, milt sagt, onyttiga leverne har dessutom gjort att värdet på honom som tillgång deprecierat markant sedan sommarmånadernas start, vilket ytterligare försämrar Chelseas situation. Som extra lök på laxen? Diego Costa kan BARA tänka sig att spela för den enda klubb som INTE kan köpa honom.
Allt gör mig så otroligt förbannad. Vem tror egentligen Diego Costa att han är? Varför tror han att han kan ställa krav på klubben han har kontrakt med?
Ingen spelare är större än klubben och ingen spelare ska få för sig att han är större än klubben.
I flera veckor har min irritation legat och pyrt. För varje dag som den här soppan (herregud, det är verkligen en soppa) inte har löst sig, har irritationen ökat. När jag nu tänker på Diego Costa gör jag det med en avsmak värdig mina United-vänner.
För min skull hade Chelsea FC gott kunnat låta Diego Costa sitta ut sitt kontrakt och se sina chanser till att spela VM (eller ens spela fotboll på hög igen – han kommer vara 31 när kontraktet med Chelsea går ut) minimeras. Låta Costa sitta och sura i Brasilien (ständigt uppdaterandes av sitt löjeväckande Instagram-konto) och sakta tyna bort till fotbollens periferi. Bli bortglömd. Försvinna. Inte bli ihågkommen (i folkmun; att göra en reversed-Winston Bogarde, helt enkelt).
Det hade varit, för mig, ett ställningstagande och ett bra sätt att visa att ingen spelare är större än Chelsea och ingen spelare ska någonsin få för sig att han är större än klubben.
Jag vet att detta inte kommer hända – Chelsea kan inte bara sitta still och se en tillgång med det här värdet försvinna ut i ingenting. Men Chelsea måste kapitalisera. Klubben kommer sälja och man kommer sälja till Atlético (på något sätt med någon annan form av mellanstation eller hur man nu löser det – FFP är ju så jäkla effektivt…) Diego kommer lämna klubben – och det kunde inte ske snabbt nog.
”DIEGO, DIEGO, DIEGO” kommer inte rulla mer på Stamford Bridge. Det är han inte värdig. I retroaspekt har han aldrig varit värdig.
Kommentera gärna men håll det på en bra och städad nivå
Vill du skriva en gästkrönika för oss? Kontakta redaktionen!
