Krönika: Vad f-n hände mot City igår???

Antonio Contes dödgrävartaktik mot Man City igår gjorde att jag tappade förtroendet för vår tränare. Att inte våga riskera något. Att inte gå för seger i ett läge där vi är i stort poängbehov.

Igår bevittnade jag när Manchester City besegrade Chelsea med 1-0. Jag fick genomlida en match där lagets tidigare så hyllade tränare beordrat sina spelare att hålla siffrorna nere mot årets seriesuveräner.

Visst saknades Kanté som var sjuk igår. Men vi är ju Chelsea. Vi har ju spelare med väldigt hög kvalitet. Hög nog för att kunna utmana City på deras hemmaplan. Kunna hota deras backlinje. Ge det ett försök. Det handlar om risk and reward. Om man inte vågar riskera något så kan man heller inte vinna något. Vågar man riskera att förlora och försöka framåt, då finns ju åtminstone möjligheten att belönas med en seger.

Antonio Conte vågade inte riskera att förlora. Det skulle inte få bli 0-3 eller 0-4. Här skulle det försvaras. Låt City spela fotboll. Vi ska bara försvara oss, Krympa ytorna runt eget straffområde och kommer bollen in där så bara skyffla undan den så långt det går.

Den officiella formationen från start var 3-4-3. Men i verkligheten var det sällan våra wingbacks lämnade ytterbacksplatserna. Det var en ren fembackslinje. Framför dem, bara några meter framför dem låg våra två centrala mittfältare flankerade av våra två ytterforwards. Längst fram, isolerad och avskuren, låg Eden Hazard. En frustrerad Eden Hazard som måhända längtade längre söderut, och då tänker jag inte på London.

Det var alltså snarare 5-4-1. Stundtals låg försvar och mittfält så nära varandra att de flöt ihop, och då var det 9-0-1 eller 9-1-0 om Hazard backade ner.

Vi pratar alltså inte om West Bromwich, Huddersfield, Swansea eller något annat bottenlag. Det är Chelsea! Regerande mästarna!

När jag vaknade idag ställde jag mig frågan: Vad f-n var det som hände mot City igår? Eller var det bara en mardröm? Nej, jag var tvungen att se matchen i sin helhet igen och göra en klarare analys än den jag gjorde igår.

Förutsättningarna inför matchen var att vi låg 5 poäng från topp 4 och CL-platser. Seger mot City skulle krympa avståndet till 2 poäng. Conte försvarade sin taktik med att om man öppnade sig mot City så skulle man riskera att förlora med många mål.

So what? Om vi tittar på tabelläget så var det ju 3 poäng vi behövde. Extremt svårt att åstadkomma borta mot City. Absolut! Men det måste ju vara målsättningen ändå. Visst skulle man kunna gneta till sig en poäng i bästa fall med Contes taktik. Men även det skulle göra väldigt lite skillnad. Nej, vi måste gå för seger i ett sådant här läge. Och vad skulle vi då riskera? Jo, att få lite sämre målskillnad i värsta fall. Det är inte så att vi riskerade poängavdrag om vi skulle förlora med 4-0. Så varför inte känna på dem, gå framåt och sätta press på deras backlinje?

Jag kan förstå taktiken, åtminstone delvis, om vi hade fått ledningen och därmed riskerade att förlora den. Men här handlade det ju om att från start värna 0-0 så länge det gick. Det skulle kanske kunna fungera i 90 minuter med mycket flyt och att City kanske skulle ha en lite sämre dag. City hade ju ändå en match 3 dagar innan medan Chelsea varit matchlediga hela veckan. Men om det mot förmodan skulle lyckas, skulle det bara ge en enda poäng. I bottenstriden är enpoängare viktiga. Men i toppenstriden är det trepoängare som gör skillnad.

Andra halvlek hann knappt starta innan City gjorde 1-0. Chelsea var inte vakna i starten och ett par misstag i försvaret blev ödesdigra. Conte sa i intervjun efteråt att målet gjorde det väldigt svårt för oss. Svårt ja! Men knappast omöjligt! Eller?

Det som gjorde mig mest upprörd under matchen var att när målet kom och vi behövde satsa framåt. Ja, då hände ingenting. Det gick upp för mig att Contes taktik var att försöka få 0-0. Och om City skulle få ett mål, då skulle man inte ändra sitt spel överhuvudtaget. Då skulle man bara med alla medel försöka hålla siffrorna nere.

Återigen, risk and reward. Man måste värdera. Om vi satsar framåt och lyckas. Vad får vi då? Svar: Poäng! Om vi satsar framåt och misslyckas. Vad riskerar vi då? Svar: Lite sämre målskillnad!

För mig blir det då självklart. Gå framåt och satsa på kvittering med risken att åka på 0-2. Byt ut Pedro som varit helt misslyckad. In med Giroud på topp och ner med Hazard, som knappt fick röra bollen i första halvlek, till sin normala position. Och detta snarast efter målet!

Men inget hände Varför? City var nöjda med sin ledning och behövde inte trycka på. Conte, jag säger inte Chelsea, var också nöjd med bara 0-1. Så vad hände? City spelade runt bollen i backlinjen så till den milda grad att de satte nytt rekord i antal passningar under en match.

Det påminde faktiskt om Västtyskland – Österrike i VM – 82 för er som är gamla nog att minnas den matchen. 1-0 till tyskarna skulle leda till att båda lagen gick vidare från gruppspelet på Algeriets bekostnad. Horst Hrubesch gjorde 1-0 och efter det var inget av lagen intresserade av att anfalla. Lite så såg det ut igår, även om City i viss grad försökte gå framåt.

Förändringen kom så småningom. Men först när det endast återstod 12 minuter. Och då var det Willian och inte Pedro som byttes ut. Vid det laget hade Hazard ledsnat för länge sen. I 82:a byttes så Pedro ut…mot Emerson. Morata stod också redo att komma in. Han fick dock klä på sig igen. När det var dags för övertid, ja då skulle Morata in. Ut med Fábregas eller Rüdiger kanske? Nej, det var Hazard som skulle ut när vi skulle jaga kvittering!

Vad ville Conte med sina byten? Och varför dröjde det till matchens absoluta slutskede? Jag vet inte. Men det kan bara handla om Contes feghet. Han ville inte bli förnedrad. Att inte bli förnedrad var tydligen viktigare än att försöka förbättra tabelläget. Men han försökte ju ändå i slutet att göra något kan man hävda. Kan det ha varit när det var för lite tid kvar för City att göra mer än högst ett mål till?

Jag har varit en stor beundrare av Conte. Ända sedan innan han kom till Chelsea. När han tränade Juventus och därefter Italien. Han tog oss till ligaseger första säsongen. Det blev nästan en dubbel.

Sedan har det kärvat lite med missnöje mot ledningen och lite sämre resultat. Jag har ändå stått fast vid Conte. Inte för att han bryr sig, eller ens vet om det, men han har hela tiden haft mitt stöd. Det har dock växlat gradvis från stor beundran och vidare till ett visst tvivel.

Men nu känner jag att det kanske ändå är bäst för båda parter att avsluta samarbetet. Det var gårdagens dödgrävartaktik som fick mig att komma till den insikten.
Efter förlusterna mot Bournemouth och Watford började jag tvivla. Men sedan när vi vann mot Hull och WBA samt gjorde starka insatser mot både Barca och Man U så hoppades jag igen. Men nu…nej, jag säger tränarbyte. Han verkar ju så missnöjd. Man ser ingen glädje längre i hans kroppsspråk.

Man kan kanske tycka att jag är en kappvändare och att jag har sämre tålamod än Roman Abramovitj. Men det är så jag känner just nu.

Om vi krossar Palace, slår ut Barca och därefter slår ut Leicester så kanske jag ändrar mig igen. Om Antonio Conte fortfarande är kvar då.