Krönikan: Chelsea mot Leeds - en klassiker
En rivalitet som sträcker sig över femtio år tillbaka återupplivas ikväll på bästa sändningstid när Chelsea får besök från de vita laget från Yorkshire.
Det är norr mot söder. Klassiska matcher och ont blod. En rivalitet som sträcker sig över femtio år tillbaka och som kanske gått under radarn för den nyare generationen supportrar. Nu pratar vi varken stora Champions League-möten mot Liverpool inför fullsatta läktare eller 4-0-segrar mot Tottenham. Detta handlar inte om publikfrieri och fyrverkerier. Detta är långt mycket grisigare än så.
Slitningarna fanns där redan innan de stora matcherna. Yorkshires inte allt för smickrande attityd mot England södra delar generellt och London i synnerhet. Uppklädda människor med fina frisyrer i storstadens flärd var något man såg ner på. Det var i norr de riktiga männen fostrades. I söder var föraktet ömsesidigt. Där hånade man istället det primitiva, på gränsen till smutsiga, i norr. Det är inget fel på att duscha då och då och det går att livnära sig på annat än ulliga djur.
Yorkshire mot Cockney.
Sofistikerat mot primitivt.
Rentboys mot sheepshaggers.
Rivaliteten förkroppsligades på fotbollsplanen under 60-talet när Chelsea och Leeds möttes i en rad matcher både i cup- och ligasammanhang. Det började redan i division two där båda jagade uppflyttning till högstadivisionen. Leeds hade Billy Bremmer och Jack Charlton. Chelsea Bobby Tambling och Ron Harris. Den sistnämnde bar smeknamnet "Chopper".
Bobby Tambling och Ron "Chopper Harris" var mycket tongivande i Chelsea under 60- och 70-talet. Här med Joel Wiktorsson och undertecknat från CSS.
En avgörande match 1963 slutade oavgjort vilket innebar avancemang till högstadivisionen för Chelsea men lagen försatte att söta på varandra. Leeds skulle säkra uppflyttning året efter och 1965 möttes de i division one. Från det året fram till slutet av deceniummet hann laget söta på varandra hela 14 gånger. Förhållandena var ofta usla, på gränsen till katastrofala. Väder, vind och undermåliga planer. Polisonger och läderdubbar. Hårda grabbar och tuffa tag.
Kulmen kom 1970 när de gjorde de upp i själva FA Cup-finalen. 2-2 innebar omspel och när matchen spelades om två veckor senare stod Chelsea som vinnare efter mål av Osgood och Webb. Den matchen har gått till historien som en av de mest brutala bataljerna någonsin och det faktum att domaren bara visade upp ett gult kort är fullständigt ofattbart. En reporter beskrev det som att domare Eric Jennings endast blåste frispark vid uppenbara mordförsök och när en Premier League-domare blev satt på att döma matchen i efterhand några år senare kom han fram till att det borde ha visats sex röda kort och 20 gula. Av alla fruktansvärda påhopp tar Chelseas Eddie McCreadies attack - en kung fu spark i ansiktet på Billy Bremmer - priset. Påföljden? Ett "spela vidare" från domaren.
Peter Bonetti och Ron Harris med medlemmar från CSS-redaktionen på en Chelseaträff i Sverige.
Tiden efter kom inte att handla lika mycket om intensiva matchande lagen emellan utan mer om stöket kring dem. Fighterna flyttades ut från planen och eskalerade mellan de båda supportergrupperingarna.
Även om det inte blev 14 matcher på fyra år så möttes lagen sporadisk fram till 2004 då de vita föll ur högstadivisionen och likt en liksäck i medelhavet sjönk genom tabellplaceringarna och divisionerna. Vid ett tillfälle var det närmre 50 lag emellan de bittra rivalerna där de blå tampades om titeln i Premier League och de vita harvade i tredjedivisionen.
Hösten 2012 hade lagen inte mötts på över åtta år. Nu skulle ligacupen lottas. Chelsea hade chans att få Leeds.
Och det fick man.
Borta.
"Vi åker va?" skickade jag på sms till Oscar Karlström. "Jag har redan börjat reka" fick jag till svar en minut senare.
Promenaden från centralstationentog tog oss mellan röda tegelbyggnader och nedslängda varv. Industrialismens kvarlevor viskade i gångar mellan ullindustrins omgjorda lokaler, pampiga byggnader och nya hotell. Likt många städer i norr möter det nya det gamla på ett påtagligt sätt även i Leeds vilket har sin tydliga charm.
Oscar hade i en smskedja till oss som åkt från Sverige understrukit att vi inte skulle bära "färger" men det var ändå uppenbart vilka vi vad och vad vi gjorde där. Vart man än gick var känslan av att vara iaktagen påtaglig. Om jag går såhär, går jag normalt då? Några engelsmän i vårt följe sackade efter och när de till slut nådde hotellet var det med andan i halsgropen. De var tvungna att springa, förklarade de. En saknades och när han väl dök upp var det med bruten näsa och igenkloggat öga. De var så många fler, sa han. Han hade ingen chans.
Matchen slutade 5-1 på ett regnigt Elland Road med restricted view. "Five one, even Torres scored".
Elland Road. Restricted view och fantastiskt bortastöd.
Ytterligare åtta år har gått när nu lagen ska mötas för blott andra gången på 16 år. De bittra rivalerna sedan över 50 år ska ännu en gång göra upp när norr möter söder. Sist de möttes var Frank Lampard lagkapten. Nu är han tränare och visst har han på den posten tillfört viss krydda till dagens möte. I spygate-skandalen som uppdagades i januari 2019 beskrev Lampard Bielsas agerande som "över gränsen" och sa att "han tidigare hade respekt" för tränaren. Sedan överfirade han med sitt Derby när man slagit ut Leeds i playoff semifinalerna. Som om man vunnit Champions League. Trots att han inför kvällens match försökt tona ned tjaffset med Bielsa står det klart att de inte heller kommer knyta vänskapsband vid sidlinjen.
Och när Bielsa fick frågan om hur hans relation med Lampard var sa han kort och gott:
"Den är inte dålig..."
Om det blir ännu en klassiker får vi se. Ikväll vet vi.
....
Övriga lästips:
- Tidigare under dagen la min kollega Thomas Lovén upp en fantastisk krönika med liknande utgångspunkt som går att läsas här.
- Vår resa till Leeds 2012 skildrades i två briljanta reseberättelser från Oscar Kalrström och Niklas Isaksson som är mycket läsvärda. Klicka här och här.