Krönikan: När glädje kryddas med vemod
Min son springer på gräset i vår trädgård. Hans blå ögon glittrar i solen och lockarna i nacken krullar sig allt mer ju svettigare han blir.
John blir två år nästa vecka. Han äter själv, har lärt sig sina första ord och har till och med lyckats kissa på pottan några gånger. Han stannar upp, tittar mot skyn och pekar. "Pygpan" konstaterar han och refererar till flygplanet som passerar. Sedan springer han vidare. Han har livet framför sig och är obrydd, Carefree.
Solen går ner, det är läggdags och skuggor faller över skåneland.
I en annan del av Europa befinner sig hans namne i en annan skede i livet. För två år sedan, ganska exakt när min son föddes, hade John Terry precis gjort vad många menar var hans bästa säsong. Han spelade varje minut i det Chelsea som spikade igen bakåt och vann ligan. I min värld satt han inte en fot fel. Nu har han snörat av sig skorna, kramat familjen och tackat fansen. Två år går fort.
Säsongen 16/17 har varit en virvelvind av känslor. Förväntningarna och den knackiga inledningen. Bytet till 3-4-3. Vinstsviten. 4-0 mot Man United. Kanté, Hazard och Azpilicueta. Laget. Kanske framför allt Conte. Och så Bucklan i slutet. Vackert regisserat. Kvar finns glädje.
Men jag tänker också tillbaka på en säsongen där ödets ironi på ett personligt plan grinat mig i ansiktet. För i en säsong där Chelsea slog rekord i antal vinster reste jag till England fyra gånger för att se mitt lag, och fick uppleva tre(!) förluster. 0-3 mot Arsenal var det absoluta lågvattensmärket, men medlemsresan mot Crystal Palace hemma sved den med (1-2). Och så var jag i Manchester och fick se Mourinho slå sig för emblemet på bröstet efter 2-0.
Jag är glad ändå, välsignad över att ha fått uppleva nya arenor och städer och träffat nya och gamla vänner. Fotboll, som livet, är ofta lika oförutsägbart som vädret i maj och det gick ju trots allt bra för mitt lag till slut, vilket är huvudsaken.
"Åk inte på FA Cup-finalen". Vi har precis skålat i Guinnes, jag och far som kommit över för att se vårt lag säkra ligan mot WBA. Jag har dukat upp med ölkorv och nötter men den trevliga stämningen pausas tillfälligt. Far ser ut som jag, fast 26 år äldre, så blicken känner jag såväl igen. Seriös som kronofogden. "Då förlorar vi garanterat."
Far har tydligen blivit skrockfull på äldre dagar och jag konstaterar att säsongen som gått gett mig värme och glädje, varvat med kortsiktig frustration på nära håll. Och det kan jag ta. Men också lite vemod.
För vad som varit svårare att smälta har varit att få bevittna vad som kom att bli John Terrys sista vers i den vackra låt som ju skulle spelas i evigheters evighet. För även om han avtackades med huvudet högt så har vägen fram dit gjort ont. Att ha fått se på när han marginaliserats och tynat bort. Varje gång hans namn till och med saknats från bänken. Jag förstår att det är oundvikligt. Att det förr eller senare skulle ta slut. Ändå är det svårt att acceptera och jag tampas med paradoxala känslor av glädje över en vunnen PL-titel och vemod över en fantastisk epok som går i graven. John Terry har varit där i iprincip hela mitt supporterskap och hans betydelse för mig och många andra i min sits, i min generation, går inte att sätta ord på. Med hans uttåg dör en liten del av klubben. En liten del av mig.
Solen går upp igen, som den gjort varje dag i mitt drygt 32-åriga liv. Jag häller upp en kopp kaffe och i lurarna har min skånska playlist satts igång där Mikael sjunger om 'Stjärnor som faller och stjärnor som föds' och om 'Mäniskor som skiljs och mänskor som möts.'
'Molnen kommer och ger sej av
mot nya segrar - och nederlag.'
Min son springer längst gräsmattan iklädd sin Chelseatröja med "John 1" på ryggen. Han stannar upp, tittar ut mot gräset och pekar. "Pippin" konstaterar han och syftar på fågeln som tar sats och flyger iväg. Om en vecka får han en ny, likadan, blå tröja, fast med en korrigering. Det kommer nu stå nr 2 på ryggen.
Själv trotsar jag vemod och fars skrockfulla uppmaningar och packar väskan.