Krönikan: Passar det inte?
"If you don't want to be here, you can leave. Leave now."
Orden skär genom den något stressiga men ändå harmoniska arbetsplats jag spenderade en sommar på för många herrans år sedan. "And if Daniel doesn't want to be here, he can leave too. I will handel service my self."
Restaurangchefen, till lika ägaren, Mark stirrar unge Ben i ögonen. Bredvid står jag och med skrämd uppsyn och torkar händerna på förklädet. Vi var tre som skulle jobba i köket denna dag, men Ben skulle egentligen inte jobba. Han blev inringd då en annan anställd fick förhinder. Då han själv bytt bort många pass och stod i skuld gillade han läget och kom in. Fast med fel attityd. På frågan "How are you" ställd av vår överordnade svarade han otaktiskt "What do you think? Getting draged in here on a Sunday..." Det skulle han inte gjort.
Budskapet var klart som korvspad. Förmedlat direkt, utan krusiduller. 'Passar det inte så stick'. Och Mark hade en poäng. Han älskade sin restaurang. Det var hans levebröd och passion, hans kärlek och lycka. Gick det bra var han glad. När det gick sämre blev han nedstämd. Hans mentalitet hade format gruppen och han gav sitt arbetslag kärlek och uppmuntran. Hans passion präglade oss och tillsammans klarade vi av vilken service som helst, men han tog ingen skit. Framför allt inte från någon som med hela sitt sätt att agera signalerade att han inte ville jobba.
Att han inte ville vara där.
Att han inte ville vara med.
I onsdags åkte Chelsea ur Champions League genom att totalt förlora med 4-1 mot Barcelona. Resultatet var föga oväntat och även om just det framträdandet i sig inte var genomuselt (vi förtjänade faktiskt bättre) så kommer det i en period av idel dåliga resultat.
Av 17 spelade matcher detta år har Chelsea bara vunnit fem. Sex om man är på det givmilda humöret och räknar in att vi tråcklade oss förbi Norwich på straffar. Men då är de två FA Cup-matcherna mot Championshiplaget Hull (4-0) och Newcastle (3-0) inräknade. Fem av 17, ett föga smickrande facit för ligamästarna.
Vi har åkt ur Ligacupen och Champions League, och vi har rasat från en andraplats i ligaspelet till en femteplats.
Vi har förlorat mot Arsenal, Manchester City och Manchester United. Mot Watford och mot Bournemouth. Och det är okay, för jag tänker inte räta in mig i klagokören som kräver succé i varje match i veckan, varje vecka i månaden för att vara tillfredsställd.
Hetsen på omedelbar framgång har tagit groteska proportioner denna säsong och nästan hälften av alla lag i Premier League (nio stycken) har sparkat sina tränare. Man kan inte vinna varje match och alla lag måste få lov att underprestera i perioder utan att man ska ropa på bödeln. Huvudsaken är att man vinner ihop och förlorar ihop. Att alla gör sitt bästa och drar åt samma håll.
Men att inte vilja vara med. Det är en annan sak.
På söndag väntar Leicester i FA Cupen. Ett möte vars dignitet innan säsongen drog igång kanske kanske hade kunnat ifrågasättas, men som i skrivande stund känns viktigare än någonsin. Därefter väntar åtta omgångar i Premier League.
Åtta viktiga matcher.
Det är dags att bekänna färg. Passar det inte så stick.
-----
/DJ.
>>Independent: Courtois admits "heart is in Madrid"
>>Mirror: Harzard hints he could leave Chelsea
>>Guardian: Conte refuses to rule out leaving Chelsea in the summer
