Låt oss ta hand om våra egna nu
“There is nothing wrong with change, if it is in the right direction” - Winston Churchill. Inte nog med att Chelsea skeppar spelare till Saudiarabien i samma takt som tepåsar och billiga turistprylar säljs på loppmarknader i London. När dessutom den egna leden rubbas och egna produkter säljs utan att blinka till inhemska rivaler är alla barriärer brutna. Finns det något kvar på andra sidan?
I skrivande stund är det drygt en vecka sedan Ruben Loftus-Cheek skrev på för Milan. Kul med en ny utmaning för en spelare som aldrig riktigt fick det att lossna över en längre tid i Chelsea. Jag minns en fantastisk talang som likt Paul Pogba eller Mousa Dembélé kunde driva bollen från egen planhalva till motståndarnas straffområde men med halvtaskig slutprodukt. Säsongen 2018/19 blev hans bästa (hittills) i karriären under den italienska skorstenen Maurizio Sarris ledning. Det svider att se honom lämna men samtidigt som man förstår hans beslut. Dessutom gör han en annan av våra egna, Fikayo Tomori sällskap i den röda delen av Milano.
En annan transfer som lämnar klubben och som från en början sved betydligt mer är Mason Mount. Han lämnar inte för Italien eller följer strömmen och åker över medelhavet till Saudiarabien. Det är Manchester United som är hans nästa klubbadress. Mount kommunicerade själv övergången via sociala medier som mer kändes påtvingat än att det var genuint tråkigt att tacka hejdå till klubben han spenderat sedan han var sex år gammal. Jag ska helt ärligt säga att det inte kändes så mycket i hjärtat som jag trodde innan övergången var ett faktum och jag såg hans farväl. Det som känns mer är att Chelsea väljer att förstärka en direkt konkurrent med en spelare som klubben format i sin egna akademi. På ett sätt är jag heller inte förvånad att Mount väljer att gå till en rivaliserande klubb.
Vi som följt fotbollens utveckling de senaste åren visste var det bar iväg. Den “moderna fotbollen” är ett fenomen många av oss fotbollsälskare föraktar. Under de senaste veckorna har vi sett spelare lämna sina europeiska klubbar på löpande band för att bli en del av den nya stora spelpjäsen inom fotbollen, Saudiarabien. Chelsea är en av de klubbar som bidragit till den marknaden mest av alla med försäljningar som Kalidou Koulibaly, Edouard Mendy och N`Golo Kanté. Men kan vi acceptera att vi låter inhemska rivaler ta del av våra egna spelare som klubben själva producerat?
2019 - starten på något nytt
Den fjärde juli 2019 bekräftade Chelsea att en ny tränare hade blivit anställd. Ingen mindre än en av klubbens största genom tiderna, Frank Lampard. Ett värvningsförbud redan första sommaren tvingade Lampard och hela klubben att tänka nytt och framförallt på det som redan fanns i klubben. Fikayo Tomori, Reece James, Andreas Christensen, Mason Mount, Ruben Loftus-Cheek, Tammy Abraham var bara några av de exceptionella talangerna som den egna akademin producerat. De med flera andra från de egna leden skulle få chansen att bära det nya Chelsea. Drygt ett och halvt år fick Lampard på tränarposten innan Thomas Tuchel tog över. Det bästa som Lampard gjorde under den tiden som tränare var att få fram de egna produkter som han fick och ge de tid att etablera sig till a-lagsspelare. Flera av dem var sedan framträdande i den Champions League seger som klubben och nya tränaren Thomas Tuchel bärgade 2021. Reece James och Mason Mount startade finalen medan andra egna produkter fanns med från bänken.
Det har gått två år sedan den finalen och i truppen just nu hittar vi Reece James som den enda spelaren som är en självklar startspelare från den egna leden. Visserligen finns det några bakom honom som fortfarande finns kvar. Callum Hudson-Odoi har återvänt från en knackig lånesejour i Leverkusen och nu kommer rykten att även han vill lämna. Trevoh Chalobah ryktas vara påväg bort. Conor Gallagher har ännu inte tagit det steget vi hoppats på. Vi har dock en intressant spelare som återvänt från lån. Levi Colwill som under föregående säsong blev skolad utav en av världens bästa tränare, Roberto De Zerbi. Men lika snabbt som han återvänt ryktas han vara påväg bort. Återigen för Chelsea inte är villiga att ge honom chansen. Ska vi kasta bort ytterligare en egen produkt?
Ge James ett livstidskontrakt
Men allt är inte negativt. Vi har en ny tränare och en ny säsong att se fram emot. Januarivärvningar, likt Mykailo Mudryk, Enzo Fernandez, Benoit Badiashile har fått ett halvår under Chelseavästen och kan förhoppningsvis vara en del av den nya ryggraden i klubben. En som är kvar i klubben är Reece James. En egen produkt som dessvärre har en jobbig säsong bakom sig kantad med skador. Men det är där vi ska lägga hoppet. Hoppet på att den fotboll vi alla (de flesta av oss) lärde oss att älska en gång i tiden. En fotbollsvärld som visar att kärlek för klubben är viktigare än bättre chanser till titlar och mer perngar. Låt James bli vår Francesco Totti. Låt han bli den nya John Terry. Ge James ett livstidskontrakt. Låt oss aldrig igen släppa våra egna produkter till inhemska rivaler. Jag hoppas att James aldrig går till en rivaliserande klubb i framtiden och jag väljer att tro att han stannar hos oss för alltid.
Just nu förändras väldigt mycket i vår klubb. Mängder av försäljningar och en ny tränare i Mauricio Pochettino som ska applicera sin syn på fotboll i klubben som förhoppningsvis ger honom mer förtroende än hans föregångare. Winston Churchill myntade en gång “There is nothing wrong with change, if it is in the right direction”. Nu återstår det att se om Chelseas nya riktining och förändring kommer innebära framgång. Det ska bli kul att se hur mycket Enzo Fernandez kan axla mittfältsrollen, hur många mål Nicolas Jackson kan göra och hur Pochettinos ledarstil kan leda klubben till framgång. Nu får vi finna oss i att flera egna produkter lämnat klubben och att vi kommer att se Mount i en Manchester United-tröja istället. En sak står säkert. Jag kommer vara otroligt stolt och njuta varje gång Reece James och våra andra egna produkter kliver ut på planen som Chelseaspelare, så länge det varar.
