Lovén Calling
Turf Moor var ett mästerverk i sovjetisk design med sina järnräcken och plaststolar fastgjutna i betong.
Så omodern att det vore fullt logiskt att tända ett ljus för den en dag som denna.
Så var det innan.
Jag har alltid gillat att åka hit, staden med de stukade men älskvärda människorna som vårdar sitt kulturarv på ett föredömligt sätt.
Vi kom med nyvunnet självförtroende.
Med ett försvar som anstår ett topplag och framför allt med den flygande fästningen Mendy som med sin självklarhet och auktoritet ger den stadga och lugn längst bak som det ska vara i ett topplag.
Idag spelade vi som det anstår ett topplag som möter ett bottenlag som inte gjort ett enda mål på hemmaplan. Det var lugnt och kontrollerande när situationen krävde det. Det var snabbt och direkt när det behövdes och i boxen fanns alltid en hungrig spelare i blått.
Samspelet mellan de nya talangerna och de gamla talangerna gjorde att flödet i spelet var precis bra att jag kände att jag kunde luta mig tillbaka och uppskatta det jag såg.
När slutsignalen ljöd och det stod 0-3 på tavlan kom min andra tanke: vart är de somfortfarande tvivlar på Lampard?
Han visar att får han tid så kommer han att prestera. Han kommer att få detta lag att spela den fotboll han vill att de ska spela.
Att det hackar ibland är en del av processen. Att det ser håglöst ibland, idéfattigt ibland är alla detaljer som tillhör ett lag som inte är färdigt.
Allt detta har vi som varit trygga med Super-Frank vetat om. Vi har börjat få avbetalning på det förtroende vi gett honom.
Nu när vi ser vad detta lag kan efter det att Lampard fått de spelare han velat ha och inte släppt in ett mål på fyra matcher så vet vi att med Mendy i mål, Thiago, Chilwell, Zouma,
James längst bak med en Kanté som används på rätt sätt och ett kreativ, fartfyllt mittfält och forwards som sätter sina chanser och som arbetar hårt för laget är tendensen om vi kan prata om någon att detta lag kommer att bli en svårslagen motståndare framöver och visar vi ännu mer tålamod så kommer vi att se titlar i slutet av regnbågen.
Matcher likt denna är sköna på så sätt att de kräver ingen djupanalys eller fundering. Det var inte vi-spelade-bra-men, det var inte knappt-vi-förtjänade-att-vinna utan vi-vann-för-att-vi-var-det-bättre-laget-punkt.
Det här blev ett ultrakort LC men jag nöjer mig med detta eftersom det finns inget som motiverar en längre text. Kanske jag ser om matchen lite senare ikväll bara för att åter konstatera att Chelsea med Lampard i spetsen är på rätt väg.