Lovén Calling " From North stand to my sofa ( i be there) "
Det var en såndär förlust. Centimetrar i offsidesituationer. Målkamerors exakthet till vår nackdel. En tränare på läktaren. Hånad och ifrågasatt medans laget nedanför vadade motströms i något som har blivit ”Murphys lag” Chelseastyle.
Allt som fungerade förra säsongen har plötsligt slutat fungera. Laget har blivit lättläst, svårmobilliserad, trögt och den kreativa ådran sinat i sin källa. 15e platsen signalerar kris med stora bokstäver och inget som Mourinho gör tycks hjälpa.
Han. Den ensammaste mannen i England. Rusar framåt som en sårad tjur. Riktar sina horn mot allt som rör sig i tron att skadan självläker. Han som var den specielle. Som skulle leda Chelsea framåt får nu finna sig i att ha ett lag i fritt fall och där precis allt som kunnat gå fel, går fel.
Han lugnar sig inte. Han sätter sig inte ner för att titta upp och överblicka situationen och analysera vad som går fel. Han fortsätter rusa med hornen nedfällda och oförminskad kamplust.
Frågan är om det hjälper denna gång. JM är inte en tränare van att plocka upp lag från botten. Speciellt inte om det är han som stått vid rodret och är delvis skyldig till att de befinner sig där de är.
Jag fruktade detta när han kom men jag är inte speciellt glad över att ha rätt angående JM´s lämplighet som tränare när laget hamnar i en kris. Hans aura är byggd runt det faktum att han är den specielle, den som tar lag till den nivå de hör hemma. Den som serverar titlar till kräsna ägare och den som skämmer bort sin publik.
Det här är en ny situation för José. En ny utmaning. Ser man till hans reaktion så är det en prövning för hela hans person eftersom belackarna nu med rätta har en poäng i sin kritik.
Men kritik är inget José verkar bry sig om ,den höga svansföringen är kvar. Arrogansen mot det som går emot likaså. I hans ögon är han fortfarande den bästa tränaren. Den bäst lämpade- Det är omvärlden det är fel på. Om de bara förstod honom skulle de ligga överst i tabellen och hundarna i det engelska pressdrevet skulle hylla honom igen.
Så huvudet i sanden och en signal till spelarna att VI:et bara existerar i medvind istället för att ransaka sig själv och erkänna de fel som begåtts. Som det är nu verkar avståndet mellan honom och spelarna bara bli större och större och känslan av att det finns ett nytt lager under denna botten växer sig starkare för varje vecka.
Jag lämnar frågan om JM är tränaren som ska leda Chelsea ur krisen till den som verkligen har makten att göra något åt det.
Att det är en intressant period kan vi väl alla blå enas om. Det var längesen det krisade i vår klubb på detta sätt. Det kan nog vara så att det är första gången för en del fans och de inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till den nya situationen. Till dem har jag bara ett budskap. Sitt still i båten.!!
Det är en prövningens tid för alla blå. Men då pratar jag endast om det som sker på plan. Kärleken till klubben är varken i behov av segrar eller titlar för att hitta ett alibi att fortsätta följa Chelsea. Vi är här när vi spelar som skit och har en tränare som tappat fotfästet. Vi kommer följa klubben till blue square leauge om det så behövs och vi kommer vara här när allt vänder (nedåt som uppåt) .När bussar parkeras. När Hazard springer på vatten igen, När Costa retar motståndare till vansinne. När Terry leder manskapet framåt. Kommer detta bara varit en av många prövningar man utsätts för som fotbollssupporter.
