Lovén Calling " I Vulkanens skugga"
När ryktet om att Sarri skulle ta över Chelsea befann jag mig i Avellino, trött efter att ha vandrat i bergen några dagar. Jag haslagit mig ner i en restaurang för äta innan jag skulle lägga mig. På väggarna fanns det foton på traktens stora män och bland dem så jag bilden på Sarri. Han stod lutande mot en vägg och hade en ciggarett i munnen, med andra handen pekade han åt Higuain. Under fotot stod det ” Napoli-Inter 2017”.
Jag var ju tvungen att fråga personalen om historien bakom detta foto. Servitrisen bad mig vänta en stund så skulle hon hämta någon som kanske skulle ha info om historien bakom. Jag nämnde att han kanske var på väg till Chelsea. Hon mottog informationen med en axelryckning sen pös hon iväg med min beställning.
När maten kom så var det en man med fläckigt förkläde. Mina pugliakorvar hängde över den djupa tallriken som om grisen precis blivit avrättad ,sprättad och blivit nedtryckt i ett för trångt skinn. Han såg ut som han påbörjat sitt arbetspass förra veckan och ännu inte fått tillåtelse att gå hem föränn han serverat hela grisen.
När hans yviga skägg öppnade sig och sträckte björnmustachen gissade jag på att det var ett leende. Jag repeterade min frågan om historian bakom fotot.
-Ah , det fotot. Hans korta tjocka fingrar pekade på fotot som satt på väggen bredvid mig. Han drog ut en stol och satte sig ner. Visste du att Signori Sarri var tränare för Avellino 2007?
Jag skakade på huvudet och sa ärligt att jag inte visste det.
-Jodå. Han var här några matcher. Men en del spelare gillade inte hans korta intensiva träningspass och Avellino är en liten klubb så klubbdirektören är bara några dörrar ifrån så de la sig i hans träningsmetoder. Sarri svarade med att bänka de tre spelare som klagat och dessutom kallat dem för veka och inte värdiga att bli kallade för fotbollsspelare. Det blev givetvis ohållbart. Han fick sparken efter 8 matcher.
-Och historien bakom fotot. Frågade jag.
-Just det. Han kom sig själv att drivit från ämnet. Under den korta tid han var tränare för Avellino så åt han här. Nästan alltid Amatricana eller Pasta provolone med spenat. Han satt där. Kocken pekade på ett avskilt bord längst inne i hörnet. Vi blev lite kompisar så han ordnade biljetter till mig och min brorson. Fotot är taget på hans födelsedag. Vi fick alltid bra platser och han skickade alltid biljtterna hit till resturangen med mitt namn.
Jag var ganska nöjd med svaret men kunde inte låta bli att fråga om hur han var.
-Napoletansk! Sa kocken med en självklarhet som inte gick att ta miste på. Dramatisk.Full av liv och död. Förklarade kocken för mig som om han vore skyldig mig det.
En äldre kvinna dök upp från ingenstans och bad kocken göra iordning en beställning. Han var snabbt borta från rummet. Kom tillbaka med en flaska lokalt vin. Sedan var han borta igen. Utan att jag ens fått reda på hans namn.
Tre dagar senare befann jag mig i Viqo Equense, inte långt ifrån Sarris fars hemby Bonea Jag bestämde mig för att ta mig dit ditt fots. Vilket inebar 3.4 km uppförsbacke och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja men som alltid är barer och restauranger ett säkert kort när man söker efter information. Även om jag visste att Familjen Sarri flyttat norrut när Mauizio var ganska ung så var det återvändadet som det skulle finnas historier om. Jag chansade när jag steg in på Momenti di gusto, den enda restaurangen på berget med gastronomiska ambitioner.
Det tog inte lång tid från det att jag nämnt Sarris namn och till det ännu en kock ställt fram lokalt vin och grappa med historier i bagaget som bara väntade på en lyssnare-Jag hade tur. Det verkade som om jag var den personen.
Kocken. utan en brådskande beställning hette Fabrizio, Napolifan sedan barnsben och som aldrig missade en hemmamatch. Hans assistent som också satt sig ner för att prata med främlingen från norr med de blå ögonen och den underliga Romadialekten om Sarri eller kanske han bara satt där för att dricka grappa på arbetstid. Han nickade instämmande åt chefskockens monolog. Och innan han sa något av värde för mitt sökande hade vi återvänt till Maradona och guldet som folk i trakten fortfarande firade.
Ur ett skåp bakom baren tog han fram ett tidningsklipp där en annan gudsförklarade tränare Arrigo Sacchi uttalat sig om Maurizio Sarri efter att Napolis president Aurelio Laurentius fått svidande kritik för att ha anställt honom som tränare.
” I Sarri har Napoli fått en tränare som vet vikten av bollinnehav och ständig rörelse. En man som inspirerar sina spelare både som yrkesmän och som människor”
Inget dåligt betyg om jag får inflika en reflektion. I detta läge visste jag inte mycket om våran tränare annat än att han stod ut i landet där defensiven blivit en stadsreligion bland tränare och offensivt tänk anses som barnsligt och oansvarigt ( Fritt citat från Ciro Virelli, la stampa)
Fabrizio berättade vidare om den skepsis som napolitanarna kände inför Sarri när han kom. En banktjänsteman som spelat fotboll och tränat lag vid sidan om sitt arbete. De ifrågasatte hans passion
-Men. Fortsatte Frabrizio efter det tredje glaset Grappa. Han var en återvändare. Han hade levt i det rika norr men valt att komma tillbaka till södern med allt vad det innebär och det säger något om hans karaktär. Så vi var inte helt övertygade om att han var fel person avslutar Fabrizio innan han fyller mitt glas till bredden och vände tillbaka till köket.
Fabrizio kom tillbaka en stund senare med en liten handskriven lapp. Han rekomenderade mig att besöka ” Broto bar” I Neapel och prata med ägaren Toni. Han var fortfarande aktiv i ultras och skrev sporadisk i deras magasin. Han skulle kunna ge mig mer information om Sarri försäkrade han mig.
Jag tackade för grappan och begav mig neråt Vico igen. Avsaknaden av internet begränsade mig. Men skulle fortuna fortsätta le som den gjort mot kanske det inte skulle vara en alltför stor förlust.
Några dagar förflöt. Min dotter och jag gjorde Pompeji,Capri och Amalfi innan jag kände att det var dags att ringa Toni.
En raspig, rökskadad röst svarade när jag ringde och när jag nämnde anledningen till varför jag ringde så lät han mellan hostningarna uppriktig glad att jag tagit mig tid för att ringa honom. Vi bestämde att jag skulle komma ner vid 18.00-tiden dagen därpå. Han skulle bjuda in några vänner och sedan skulle vi ha trevligt försäkrade han mig.
Neapel har beskrivits som Italiens kittel, där allt möts. Ett ställe där man kan vara sig själv , där hjärtat kan slå snabbt för att plötsligt upphöra. Döden är hyllad här. Den enkla människans lott att inget kunna göra åt sitt öde förutom att acceptera att leva i fattigdom omgiven av stadens skönhet.Både tillgänglig och avlägsen
Men Neapels hjärta är en patient med arytmi. Den slår dubbelslag ibland, andra gånger för sakta. Men den slutar aldrig slå. Neapel är smuts och dåliga vägar. Den är högljudd och påträngande. Den är varm och inbjudande och den är lika kall som döden. Hjärtat slår i väntan på nästa utbrott, I skuggan av den väntande katastrofen med en lust i varje hjärtslag som säger att man levde så länge man kunde tills den dag man inte längre kan.
Jag hittade Broto bar i Materdeikvarteren mer förfallna delar. På gatan stod tre rangliga bord med lika rangliga stolar uppställda bredvid. En krittavla med namnet var den enda ledtråden att jag var rätt. Ingången var smal och när jag kom in så upptog bardisken det största utrymmet och gjorde att passagen inte bredare är en meter. Trots så det var det där folk ville sitta så efter ett dussin squsi som nådde jag fram till bartendern. Jag frågade om det var Toni, men han skakade på huvudet utan pekade längre in i baren mot en vägg där en soffa löpte längts vid ett bord satt tre män med en varsin tallrik pasta.
Jag frågade igen om någon om herrarna hette Toni. En storväxt man med vildvuxet skägg ställde sig upp och innan jag hann att sträcka fram handen så var jag i ett björngrepp och kramad.
Toni presenterade de andra två som satt vid bordet. Gio, som var i 30-årsåldern och reporter på den lokala tvkanalen och Umberto som var kusin till Toni.
När jag hade lämnat hotellet tidigare under dagen så hade någon lagt en Napoletansk-Italiensk lexikon i matsalen. Jag tog det som ett skämt men nu när jag började prata med de tre så förstod jag varför.
Den napoletanska varianten av det Italienska språket talades med en del lokala uttryck, en del spanska låmeord, en del med kroppen, en del med grimascher och resten med gester. Det tog en stund innan jag kom med i matchen och börja kunna kommunicera med dem.
Det första Toni sa om Sarri var att han var glad för att han varit deras tränare och att fansen förstår att han ville pröva sin skicklighet på en högre nivå. Hans vision av fotboll är att bollen ska spelas, att motståndare ska pressas och att spelarna ständigt ska röra sig.
Han berättade att Sarri efter första säsongen fått av en journalist från Rom frågan varför han inte spenderade mer pengar på att värva spelare trots att Laurentius givit honom en i Italienska mått stor kappsäck att köpa spelare för.
-Ge mig ett lag och jag ska träna dem. Blev svaret. Transfermarknaden har blivit de medelmåttiga tränarnas tillflyktsort.
Toni. Sa det sista med stor stolthet.
-Och fortstte han. I tre säsonger var Napoli som spelade den finaste fotbollen. Som drev utvecklingen framåt. När Higuain kom var han en dyr , ganska lat och ganska bekväm spelare. Sarri kallade honom för lat och överbetald och som den banktjänsteman han är gav han en uträkning på vad staden istället skulle kunna köpa för hans transfersumma och årslön. En del skulle nog ha brytit ihop eller krävt att få bli såld. Men HIguain bet ihop och gjorde sitt livs bästa säsong.
Jag frågade om det är så att Sarri kräver mycket av sina spelare.
-Självklart! När vi kom för att se träningarna så såg man skillnaden. Träningarna var på lite mer än en timme men alltid med boll. Oavsett vad de gjorde så var bollen alltid med. Där Italienska tränare övade positionsspel tränade Sarri spelarna att snabbt byta kant med bollen. Inga långbollar eller höga inlägg. För de skulle slås hårt och den som inlägget var menat för skulle offra sin hand för att nå.
Jag log för mg själv, Det här var betydligt bättre information än internet.
- Det var egentligen inget lag som klarade av Napolis press en bra dag, inflikade Gio,
Umberto som fram till nu hade varit tyst.
-En annan sida av Sarris Napoli var glädjen man såg i spelarna. Insigne, Hamsik och Jorginho alla spelade som om de älskade spelet så mycket att de glömde bort att det var deras arbete. Det kommer jag sakna mest nästa säsong.
Mer vin kom till bordet. Och samtalet började handla om den sista säsongen som blev den bästa. Ibland räcker det att vara nära för fansen ska bli lyckliga. Mitt sällskap var eniga om att arvet efter Sarri skulle bli svårt att förvalta. Även om nästa tränare skulle vinna scudetton skulle det vara i skuga av Sarri som la grunden.
-Vad tror ni han kan tillföra till Chelsea om han blir tränare? Frågade jag till sist.
Umberto såg först ner i bordet och satt tyst en stund innan han svarade.
-Vackert spel! Svarade han till sist.Ni kommer att bli stolta över honom och de spelare som stanna kvar kommer att få spelglädjen tillbaka.
Sedan gav han ett omdöme om Conte som inte lämpar sig för publicering och menade att Sarri och Chelsea kommer att bli en kärleksaffär med lyckligt slut.
Medans vinet började påverkade mig så började jag ifrågasätta varför jag la ner så mycket tid på en person som ändå kanske bara stannar i två säsonger. Mönstret i Chelsea har varit tydligt de sista åren med en otålig ägare och en Granoskaia som tänker mer på marknadsandelar än på stabilitet och harmoni bland spelarna.
Man kan krasst säga att efter DiMatteo har man undvikit att fästa sig vid tränare alltför mycket eftersom man innerst inne vet att giljotinen aldrig är mer än några meter från tränaren.
Om det är Sarri som blir den personen som ändrar allt detta. Som får genomföra sin idé och tid att bygga ett lag återstår att se. Resan från Avellino till Broto bar har i alla fall gett mig en bild av en tränare med tydlig idé och förmågan att få med sina spelare på tåget.
För en gångs skull hoppas jag inte på ett ligaguld under hans första säsong. Förbannelsen i det är stark och undergången är så gott som huggen i sten för de tränare som gör det.
Så jag nöjer mig med resan hit. Glad över alla passionerade människor som jag träffat på vägen och hoppas på att Chelsea tar de nödvändiga stegen för att utvecklas utan att vinna ligatiteln första säsongen.
Jag tar farväl av Toni, Gio och Umberto. Vi kramas och hoppas att Napoli och Chelsea möts någongång i framtiden. Sen går jag sakta fram mot Garribaldistationen och i vulkanens skugga njuter av en lyckad resa
Välkommen Maurizio!