Lovén Calling " The last of his kind "( And the first of the next)
The last of his kind
När Terry avtackades i den 26e spelminuten tidigare i år så var det inte bara en legend eller trofast tjänare som gick av planen. Hans uttåg markerade att något föralltid gått i graven. Att detta var slutet på en epok.
Generationen ,den första efter Romans intåg hade vunnit 4 PL titlar och 1 Champions leauge , 1 Eurocup och 4 FA Cupvinster. De, den gyllene generationen i ett hjälteland befolkad av världens bäste Cech. Desaillys arvtagare Terry och hans sidekick Carvalho, med evighetsmaskinen Makelele. Med hjärtat(Super Frank) Lampard. Med bollkonstnärer som Robben och Cole. Med tunga pjäser som Ballack, Essien och Drogba och en evigt leende Geremi. Det var de som utgjorde navet i det Chelsea som varvade titlar med platta fall och vi älskade dem utan förbehåll. De ristade sina namn i våra hjärtan redan när de spelade för oss och de kommer att stanna kvar så länge vi har puls.
Denna grupp av individer med sin förmåga att både lyfta och stjälpa tränare fick tillsammans erfarenheten av fotbollen, lagsammanhållningens alla djup och vinklar.
Det är klart att jag sörjer dem. Det är klart att vi alla sörjer dem. Vi ville aldrig att de skulle lämna. Vi ville att vetenskapen skulle hitta ett sätt att konservera dem i sitt bästa skick så att de kunde fortsätta fylla våra liv med nya fantastiska ögonblick och sjunga deras namn om och om igen.
Nu fungerar inte livet så. Inget fungerar så. Det förut så onämnbara slutet är här. Vi lever ändå. Fast en aning mindre än förut. Vi lever i tiden efter de stora legenderna och vi letar febrilt efter de som ska ta deras plats. Det här är tiden efter. Det här är den nya tiden.
I Väntans tider
Conte kom. Conte vann. Han vann titel och han vann striden mot de element som blockerade hans synfält.
Nu lever han med vidvinkelperspektiv. Chelsea är hans, i alla fall så länge han levererar. Han kommer att forma sitt lag för att spela den fotboll han anser vara bäst. Han kommer att fylla på med namn. Stora namn. Små namn som blir stora med tiden. Han kommer att få lugn och ro en liten tid innan Roman lägger facit på pappret och jämför styrelsens krav mot resultatet.
Själv går jag i väntans tider. Jag vill så gärna öppna mitt hjärta och släppa in någon av de blå som spelar i dagens Chelsea. Men det är inte lätt.
De matcher vi förlorat denna säsong är inte p ga vilja. För varje professionell fotbollspelare vill alltid göra sitt bästa och framförallt de vill alltid vinna.
Det som saknas i detta lag är en Lampard eller Terry som tar tag i situationen. Pekar med hela handen och tar befälet över lagets sammanlagda talang och får dem att sträva åt samma håll. Säga vad man vill om Drogba men när du inte skötte passningarna korrekt så fick du veta det.
Idag finns en Kanté som offrar sig för laget. Som springer, täcker, blockar. Han gör det med ett stort hjärta och det är han som ligger bäst till att bli en legend. Morata gör det han blev värvad för att göra. Han är mediatränad till den grad att jag börjar misstänka att han har ett USB uttag någonstans på huvudet där alla svarsalternativ finns förprogrammerade . Jag har läst ett dussintal intervjuer och kan fortfarande inte säga att jag fått ett grepp om honom. Cesc är i mina ögon fortfarande kapten i ett annat Londonlag.
Sen har vi Hazard. Vi älskar honom för hans tekniska briljans och hans förmåga att avgöra matcher. Han är den spelare som andas världsklass i detta lag. Men det finns en hake.
Han har aldrig känts som en av oss. När han kom till oss som följde det med en känsla att vi inte var hans slutstation. Chelsea kommer inte vara det lag där han avslutar karriären.Med åren har denna känsla vuxit sig starkare i takt med att hans stjärna stigit men det finns ett galacticosken som växer i samma takt och som påminner om det som lyste runt Robben när han lämnade oss.
( Jag vet. Att spelare går från en mindre klubb till en större och stannar där resten av karriären är en sällsynthet. Det hindrar mig inte från att drömma om den saken)
Det här låter pessimistisk. Kanske lite grinigt t o m. Men jag ser en del ljuspunkter.
Azpi känns som en modernare LeSaux om man ser till det hjärta han lägger i sitt arbete. Han uppmuntrar sina lagkamrater när de missar, han manar på men aldrig med hela handen. Han är Kamraten i laget.
Insatserna från Christiansen lovar gott och han är förmodligen en bättre spelare än vad Terry var i samma ålder. Dessutom kommer han från den egna akademin och har 2 bra säsonger på lån innanför rocken. Han är framtiden och det största löftet att bli en legend.
Rudiger , Zappacosta och Drinkwater är alla bra värvningar vars namn ser bra ut på ryggen av en fantröja. Jag tycker om dem. Men jag älskar dem inte än.
Kanske borde jag låta allting ha sin gång istället. Jag älskade generationen innan Terry&Lampard. De hade Zola, Hassebaink.LeSaux.Babayaro,Wilkins,Desailly,Wise,Flo. Och följer jag växlingarna bakåt i tiden så hamnar jag till sist hos Micky Droy och hans sideburns from hell. Själva anledningen till att jag blev en Chelseafan.
Det är en del av livet. En del av supporterlivet att saker faktisk förändras.Chelsea med Conte vid rodret går en spännande framtid till mötes. Jag är glad. Nej jag är faktiskt ganska lycklig att befinna mig där jag är nu även om laget och dess spelare inte lever upp till mina förväntningar just nu.
Jag närmar mig 80 bortamatcher. Jag vet att jag kommer att träffa människor som lärde känna mig de första 10 och som alltid kommer att vara kvar. Vi förändras inte. Inte synbart i alla fall. Vi sjunger våra sånger innan, under och efter match. Vi dricker våra pints. Vi skrattar , retas och upplever saker som blir till legendariska historier. Vi kommer att vara kvar tills vi inte orkar att åka längre.
När det händer har redan en ny generation av Chelseafans tagit över våra platser.
Carefree
