Michael Mancienne reflekterar över sin Chelsea-karriär
I en lång intervju med The Athletic minns Chelseaprodukten Michael Mancienne tillbaka på karriären i kungsblått och berättar om sin nya vardag tillsammans med Jimmy Floyd Hasselbaink i Burton Albion.
Den nu 33-årige mittbacken har alltså hamnat i sällskap av Chelsea royalty igen. Den gamle centertanken Jimmy Floyd Hasselbaink har nyligen tagit över rodret i League One-laget Burton Albion för andra gången, holländaren plockade in Mancienne på fri transfer så sent som den 9:e februari. Detta är inte första gången deras vägar korsas. Mancienne berättar om ett tidigt minne med sin nya tränare:
”Jag kommer aldrig glömma dagen han gjorde Chelseas reservlag sällskap på träning. Jag vet inte varför han var där, för han var en av A-lagets främsta spelare, men han sköt bollen så hårt att han nästan bröt handen på en grabb.”
Den hårdskjutande och mycket populära forwarden(87 mål på fyra år i Chelsea) verkar dock vara trogen sitt holländska arv sedan han blev tränare. Något som förvånar Mancienne:
”Tränaren säger till spelarna att de ska passa in bollen i målet när chansen dyker upp. Jag blev så förvånad, och tänkte för mig själv; ’Passa in den? Du brukade ta i allt vad du hade!’
Om jag är allvarlig för en stund så är han väldigt disciplinerad. Han har sin stil som han försöker implementera. Han har inte varit i klubben särskilt länge sedan han kom tillbaka. Det är tidigt att säga nåt ännu men jag är nöjd. Han har vart på toppnivå, han vet vad han pratar om och vad han vill åstadkomma.
Han förklarade sina planer för mig, vilka hans mål är. Klubben sitter illa till i ligan, vilket inte är en ny situation för egen del. Jag såg vilka förändringar han åstadkom och tror att jag kan vara med och bidra. Detta är den lägsta nivå i det engelska seriesystemet jag spelat i, jag vill tro att jag kan göra skillnad. Jag har mycket erfarenhet att erbjuda laget.”
Chelseas nya struktur på truppen, där väldigt många spelminuter ges till egna produkter, står i stark kontrast till den miljö Mancienne kom fram i. Mittbacken hålls säkert av många supportrar som en av de bästa spelare klubben fått fram, men aldrig riktigt fått den chans som råämnet såg ut att motivera. Kapten John Terry var en av många beundrare när Mancienne utöver prestationerna i Chelseas akademi började hävda sig i Englands U21-landslag. Den unge mittbacken blev dock vittne till en klubb som förändrades snabbt i och med att Roman Abramovitj köpte klubben 2003, då han själv var 15 år och inne på sitt fjärde år i Chelsea:
”Jag trodde att jag inte skulle ha en chans då”, erkänner Mancienne. ”Det var tydligt att det skulle bli väldigt svårt för de yngre att slå sig in i laget, med alla spelare de köpte in. De värvade spelare som spelat på högsta nivå, som vunnit titlar. När Abramovitj spenderade sådana summor så förväntade han sig såklart resultat. Klubben kommer inte förlita sig på ungdomar som mig, som knappt hunnit debutera. Jag kommer ihåg att det var lite skrämmande, men att jag skulle göra det bästa av situationen och ta tillvara på att träna och vara bland sådana spelare.”
Någon bitterhet finns dock inte att hitta hos den nu väldigt rutinerade försvararen. Det är väldigt soliga minnen han har att dela med sig av från sin långa tid i SW6, särskilt vad gäller nyss nämnde JT:
”Jag kommer ihåg när jag skrev på mitt första proffskontrakt och var en färsking. Jag klev in på Harlington(träningsanläggningen, som sedan dess ersatts av Cobham) och väntade sig inte att någon ens skulle veta vad jag hette. John Terry klev fram och sade ’Hej Michael, hur mår du?’ och fortsatte prata med mig - det förvånade mig. Det visade mig vilken fin kille han var, en verklig kapten. Han fick mig att känna mig som hemma direkt. När jag började träna med A-laget så fortsatte han ta hand om mig. När han klev in i rummet så märktes det. Han hade den närvaron.
En gång så betalade han för alla akademispelares körkortslektioner. Tyvärr så hade jag redan klarat provet, så det hade jag inget för. Surt!”
”Han(Terry) var kapten för Englands landslag när jag kallades upp till truppen för första och enda gången, till en match mot Tyskland 2008. När jag sitter på planet på vägen hem så är jag omringad av alla stjärnor i laget. Terry säger, ’Ge mig din tröja’. Han gick genom hela planet och fick alla att signera tröjan åt mig. Det var absolut inget han behövt göra, men han tog sig tid och gjorde det. Det är ett verkligt fint minne, och tröjan hänger inramad på mitt kontor. Det är en av mina käraste ägodelar.”
Likt många av Chelseas akademispelare under 2000-talet så han Michael Mancienne spendera flertalet säsonger på lån, däribland hos QPR och Wolverhampton. Men han har dessutom hunnit se en hel del stora tränare och spelare komma och gå i moderklubben. José Mourinho var den första Chelseatränare som tog ut Mancienne till en matchtrupp, detta till säsongsavslutningen mot Newcastle 2006.
”Jag var mer nervös över kvällen inför och att behöva sjunga inför laget på hotellet, än att ingå i matchtruppen”, berättar Mancienne. ”Det är något som alla ’nya’ spelare behöver göra. Jag minns att det var ett ganska litet rum, jag var hungrig men kunde inte äta förrän jag sjungit. Jag minns inte vad jag sjöng, jag bara slöt ögonen och körde. Rätt var det var så fick jag en servett i ansiktet. Vad det än var jag sjöng så uppskattades det inte!
Mina erfarenheter med Mourinho var positiva. Han var på de unga killarna med en gång. Han såg till att du jobbade hårdare än A-laget på träning, så att du pressade dem till att höja sig. Men om du gjorde något bra, så lät han dig veta det. Han gav dig den injektionen med självförtroende. Där och då trodde jag att jag hade en chans. Jag följde med på försäsongsturnén och satt på bänken i Community Shield på Wembley, mot Liverpool. Är du med då, så ser du nåt slags ljus i tunneln.”
Som sagt, John Terry var långt ifrån den enda storheten en ung försvarare stötte på under Roman Abramovitj-eran. Mancienne har en hel del att säga om de världsklasspelare han delade omklädningsrum med:
”När Deco kom från Barcelona(sommaren 2008) så var jag exalterad. Varför? Allt med honom. Hur han spelade, vilka klubbar han representerat, vad han uppnått. Han var allt jag hoppades på att han skulle vara. Han var löjligt bra tekniskt. Han hittade passningar som ingen annan såg. Han hade hunnit bli lite äldre(Deco kom till Chelsea strax innan han skulle fylla 31) men var fortfarande klass.
Han var en av de bästa spelare jag sett, men Frank(Lampard) var ändå den som stack ut. Han var fantastisk. Han var vidrig! Han jobbade så hårt. Jag såg honom träna på sitt skott efter träning medan jag stretchade på sidan av. Det såg ut som att han inte kunde missa. Varje skott gick in. Frank satte ett exempel för mig. Du insåg att det är därför han är där han är. Spelare som honom lättar aldrig på gaspedalen, det är full fart hela tiden. Vilket jobb han lade ned.”
”Det var ett lag fullt av kaptener. Ashley Cole var också en av dem. Han var väldigt ödmjuk, väldigt lätt att prata med. Han kom förbi en och skämtade, en väldigt schysst kille. Han är missförstådd, och till viss del har media porträtterat honom felaktigt. Han är en hårt arbetande och bra kille. När det var spelövning på träning, särskilt när du var i samma lag som (John)Terry och Ashley(Cole), så var det bäst för din skull att du spelade som att det vore riktig match.
De spelade alltid som att det var match, och ville alltid vinna. De slet som djur och du var tvungen att anstränga dig lika mycket som dem. De sa det aldrig direkt till dig, men du förstod ändå. De satte standarden, du kunde se deras passion. Det spelade ingen roll vad det var för tävling, de ville alltid vinna. De var inte ensamma heller, det var en trupp full av vinnare.”
Michael Mancienne fick till slut göra debut för Chelseas A-lag som 21-åring vintern 2009. Det var en av Chelseas största trotjänare, den numer tragiskt bortgångne Ray Wilkins, som under sin period som interimtränare startade Mancienne i FA-cupens femte runda mot Watford. Mancienne började sin Chelseakarriär på bästa sätt, segern skrevs till 3-1 efter hattrick av Nicolas Anelka.
Guus Hiddink tog över tyglarna för återstoden av säsongen 2008-09 och fortsatte att nyttja Manciennes tjänster. Elva dagar efter debuten fick han hoppa in i Champions League-åttondelen mot Juventus. Detta i en pressad situation, laget ledde med 1-0 och tio minuter återstod av dubbelmötets första halva. Mancienne återger situationen:
”Ray(då assisterande tränare under Hiddink) kallade på mig och sa bara ’Gå ut, gör din grej. Vinn dina tacklingar, vinn dina nickar. Följ dina löpare.’ Jag ersatte Michael Ballack. Det var galet.
De hade spelare som Alessandro del Piero och Pavel Nedved i laget, men vi höll ut. Det var en dröm. Jag glömde att byta tröja med någon av dem i slutet. Det borde jag ha gjort. Men, jag fick behålla min första och enda tröja jag bar i Champions League-spel.
Hiddink är den Chelsea-tränare som sticker ut för mig. Han var bra med alla spelare. Du visste var du befann dig – han var inte tränaren som inte pratade med laget, utan han pratade med alla. Han fick mig att känna mig som en del av familjen även fast jag var en ung grabb. Han hade en väldigt välkomnande aura och alla respekterade honom. Han fick alla att känna sig likvärdiga, ingen kände att det inte hörde hemma där.”
"Ray var en sann gentleman, en väldigt fin man. Han gjorde så mycket bra för spelarna, hade en fantastisk förmåga att lyfta humöret i gruppen. Han hade spelat på högsta nivå, levt det livet, och visste vad han skulle säga vid rätt tillfälle. Han var en fantastisk person att ha i sin omgivning och är väldigt saknad.”
Hiddinks sejour i klubben var som ni vet inte permanent, och Carlo Ancelotti tog över inför säsongen 2009-10. Succé direkt för Chelsea och Ancelotti som vann dubbeln i stor stil, men Mancienne var inte en del av de framgångarna. Från och med hösten 2009 var han på lån hos Wolves och förblev där tills han köptes ut från Chelsea av Hamburger SV sommaren 2011.
”Det var inte ett svårt beslut för mig att lämna Chelsea. Jag insåg att jag behövde komma iväg och göra mig ett namn. Spelarna runt mig hade gjort det, jag hade inte gjort det ännu. Jag var tvungen att spela varje vecka, istället för att varva bänken med läktaren. Det var inte många engelska spelare i Bundesliga då, men jag behövde inte övertalas. När jag var ung så hade jag alltid tankar om att spela utomlands, att skaffa mig den erfarenheten.”
”Jag lärde mig en del tyska, men hade kunnat lära mig ännu mer. Jag hade en lärare som var Hamburg-supporter. Våra lektioner var 60-90 minuter, men hon ville bara fråga mig om laget hela tiden, så det var nog bara en kvart per lektion som vi fick något pluggande gjort. Jag var inte den bästa på språket, men kunde åtminstone beställa mat när jag gick på restaurang.”
Michael Mancienne återvände till de brittiska öarna 2014, då bar flyttlasset till Nottingham Forest. Efter fyra år i den så anrika Championship-klubben så testade dock Mancienne vingarna utomlands för en sista(?) gång, och prövade lyckan på andra sidan Atlanten. Ny klubbadress blev New England Revolution. Även MLS innebär glada minnen för Mancienne:
”Nivån där är mycket bättre än många i England tror. Innan jag gick dit så trodde jag att det skulle vara bekvämt, men det var riktigt tufft. Det finns många bra spelare där, men det jobbigaste var alla resor. Du kunde flyga i sex timmar för vissa bortamatcher. Du spelar i samma land, men vädret varierar kraftigt. Det kanske snöar hemma, men du reser till en bortamatch där det är stekande sol.
Jag mötte Wayne Rooney i min första match för New England, i Washington D.C. Det var tufft, väldigt hög luftfuktighet. Jag var inte van vid den sortens hetta, men Rooney var pigg. Jag hade bara tränat med laget i ett par veckor och ställdes direkt mot honom. Vi förlorade med 2-0.”
Slutligen blickar mittbacken framåt mot vårsäsongen som ligger framför honom:
”Det viktigaste är att slå lagen som ligger nära oss i tabellen. Med den bredd och erfarenhet truppen besitter, så tror jag att vi kan hålla oss kvar och bli ännu bättre.”
A blast from the past, som man säger! Undertecknad önskar det gamla storlöftet Mancienne och hans tränare JFH all lycka med säsongsavslutningen.