Lagbanner
Några ord om Mason Mount
Är lite tid vid sidlinjen vad som behövs för Mason?

Några ord om Mason Mount

Få spelare väcker känslor på samma sätt som Mason Mount gör just nu i Chelseas supporterskara. Målet med artikeln är att sortera ut dessa och förhoppningsvis landa i någonting vettigt och begripligt.

Sällan känns det relevant vad någon tolvårig tangentbordskrigare eller diverse oinitierad Twitteranvändare skriver om Chelseaspelare. Det är det egentligen inte heller, men en tweet från CFCRaf2 satte igång tankarna. Den var i jämförelse med allt det rena hat som skrivs på denna Musk-styrda plattform ganska harmlös; användaren hade quote-tweetat en gammal tweet från Chelseas officiella konto angående planstormare som löd “Two idiots have stopped play by running on the pitch” med en bild på Mason Mount och Conor Gallagher. Tweeten fick över 100 000 likes och nådde även personen i fråga, då Twitteranvändaren senare lade ut ett nytt inlägg för att “skryta” om att ha blockerats av Mount. En intetsägande anekdot må hända, men den säger trots allt något om att spelare berörs av det som skrivs om dem i medier.
  
En prima parallell stavas Marcus Rashford. Likt Mount är han en egenfostrad, engelsk spelare som vid en tidig ålder fick sitt genombrott i Premier League med flera starka säsonger som en av ligans främsta talanger. Efter en längre period av skadeproblem och formsvacka väcktes de kritiska rösterna. Rashfords hedervärda samhällsarbete för fattiga barn i England vändes om till något negativt, då han istället borde “fokusera på fotbollen.” Med straffmissen i EM-finalen mot Italien 2021 följde rasistiska angrepp på sociala medier och mot slutet av föregående säsong verkade majoritetsuppfattningen bland Unitedfans vara att Rashford borde lämna klubben. Här är vi i februari 2023, då Rashford har varit en av de bästa spelarna i Premier League sedan VM. Efter matchen mot Iran var Rashford öppen med hur viktig hans mentala hälsa hade varit för att hitta tillbaka sin form. 

Sedan Mount debuterade 2020 har det funnits en betydande - sett till antal, inte intelligens - skara supportrar som valt honom som hackkyckling. Först hette det att han var Lampards gullegris, vilket förklarade varför han spelade så mycket. Dessa “supportrar” har sedermera tvingats till en skadlig mängd kognitiv dissonans när Tuchel, Potter och Southgate också sett Mason som en avgörande spelare i sina lag. Kan det nämligen vara så att det inte handlar om någon komplex konspiration som gör att allsköns topptränare tvingas spela Mount, utan att det bara är en jäkligt skicklig och nyttig spelare? Han är trots allt bland ett exklusivt sällskap som har gjort mål eller assist i en kvartsfinal, semifinal och final av Champions League. Han tog ansvar och bar laget på sina axlar när det gick på knäna under slutskedet av Lampards sejour. Han har blivit utnämnd till Chelseas bästa spelare två säsonger i rad. Han är en av bara fem Chelseaspelare att göra tvåsiffrigt i både mål - och assistkolumnen under en Premier Leaguesäsong, och ingen spelare har gjort fler mål för Chelsea än Mason sedan Hazards utträde. Allt detta har uträttats av en nybliven 24-åring från egna led som aldrig gjort något annat än att hålla fötterna på jorden, visa osviklig professionalism - han har fortfarande aldrig druckit en pint - och spela för klubbmärket på bröstet.

Supporterminnen tenderar att vara korta.

Det råder inget tvivel om att Mount går igenom en formsvacka. Det har varit tydligt med blotta ögon att Portsmouth-grabben inte har nått upp till fornstora dagars prestationer denna säsong, och statistiken backar även upp det. I jämförelse med genomsnittet för hans senaste fem säsonger tar Mount sig till betydligt färre högkvalitativa chanser. Förväntade mål per 90 minuter har nästan halverats från 0.21 till 0,12. I stort sett all statistik med boll har gått ner markant, där exempelvis antalet bolltouch och passningar har sjunkit från  59.2 till 53.9 respektive 37.4 till 32,7 per 90 minuter. Det som har förbättrats dock, vilket visar att det inte är inställningen det är fel på, är den defensiva statistiken. För både tacklingar och höjddueller är antalet och andelen vunna betydligt högre. (Statistiken är hämtad från fbref)

Det går att använda flera förklaringsmodeller till Mounts nedåtgående formkurva. Är det helt enkelt en effekt av att vara en del av en dysfunktionell offensiv? Vad som är hönan och ägget är inte helt enkelt att utröna, när resterande offensiva spelare också har underpresterat. Lägg därtill till ett långt från harmoniskt lag med mycket turbulens bakom kulisserna med både ägar-, tränar och personalrockader det senaste året så kan det nog ligga en del i den förklaringen.

En annan faktor värd att lägga vikt på är att Mason helt enkelt spelat för mycket: de senaste 3.5 säsongerna (sedan början av Lampards sejour) har Mount spelat 214 matcher för klubb och landslag. En klar majoritet av de matcherna har varit från start, där flertalet har varit viktiga möten i Champions League eller EM/VM. Chelsea har genomgående gått långt i cupspel de senaste åren och har de senaste två säsongerna spelat fler matcher än något lag i Europa (122). Pikant nog, med tanke på båda lagens underprestation denna säsong, var Liverpool tvåa med 117. Med tanke på att England har gått långt de senaste mästerskapen och att Southgate kallar upp Mason till varenda gudsförgätna Nations League-samling får man gräva djupt för att hitta någon spelare i de europeiska toppligorna som spelat fler tävlingsmatcher de senaste åren. Under samma tidsperiod har Bukayo Saka, Martin Ødegaard och James Maddison - några jämförbara offensiva Premier League-spelare i bra form - spelat 178, 154 respektive 151 matcher, mellan en och drygt en och en halv ligasäsonger färre. Om Chelsea hade haft ett kompetent medicinskt team borde väl Mount vara i den röda zonen så att det skriker om det?

Rimligtvis finns det bara två utvägar härifrån: antingen får Mount en längre period vid sidlinjen för att vila upp sig mentalt och fysiskt för att kunna återvända till att vara en spelare av högsta rang, eller så fortsätter han spelas med risken att kritiken växer och att självförtroendet förtvinar till en oförbätterlig nivå. Med alla offensiva förstärkningar finns det faktiskt utrymme för att vila Mount på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. För att försvåra saker ytterligare finns det en kontraktssituation att ta ställning till också. Vid slutet av säsongen kommer det vara 12 månader kvar på Masons kontrakt. Det har sedan flera månader tillbaka rapporterats om att bland annat Liverpool skulle vara intresserade i en affär. 

Mount har sedan han skrev på ett femårskontrakt 2019 uppskattats tjäna 80 000 pund i veckan. Det gör honom till Chelseas tjugonde bäst betalda spelare. Sett till hans betydelse för Chelsea de senaste åren har Mount gått miste om miljoner. I och med att “Mase” är från Cobham betalas ingen amortering för någon transfersumma, vilket gör att den årliga kostnaden för att anställa Mount är ca 4 miljoner pund om året - ungefär hälften av kostnaden för Kepa, Pulisic och Havertz, samt en fjärdedel av vad klubben betalar för Koulibaly och Sterling årligen. Uppgifterna om att Mount begärde 240 000 pund i veckan kom från Daily Mail och kan därmed ges ungefär lika mycket kredibilitet som den genomsnittlige pubskrävlaren, men om Mounts entourage inte hade yrkat på en markant löneförhöjning hade de misskött sitt ämbete. Det har rapporterats flitigt om att Boehly-Clearlake är måna om att sänka de långsiktiga lönenivåerna och istället erbjuda finansiell säkerhet genom långa kontrakt, där Mudryks 7.5-årskontrakt med baslön på 97 000 pund i veckan är ett tydligt exempel. Samtidigt har Sterling, Kouilbaly, James, Fofana och Cucurella erbjudits löner på 325, 295, 250, 200, och 180-000 pund i veckan. 

Det finns många rationella anledningar att ge Mount nytt kontrakt, men att vara en supporter är trots allt i grund och botten något emotionellt. Jag minns fortfarande euforin från när Mount snodde bollen från Wilfred Ndidi för att näta för första gången i kungsblå tröja, extasen från målet mot Madrid eller passningen i Porto, eller stoltheten från de otaliga gånger han varit en av de få spelare som klappat bortaföljet efter en bister förlust. Det är tydligt för alla att det den här killen blöder blått. Han genomsyrar och förkroppsligar Chelsea och det tydliggjordes häromdagen när han firade Havertz mål mot Crystal Palace. Om det inte var ett Liverpool-mantra hade man kunnat säga att “This means more.” 

I en era som präglas av hyperindustrialisering, miljardsummor och smutsigt agentspel är det adekvat att fråga sig om huruvida det ens finns plats för sentimentalitet längre i dagens fotboll. Men när 18 spelare har plockats in på två fönster av ägare utan koppling till fotboll, London eller brittisk kultur, blir det viktigare än någonsin att behålla egenfostrade spelare. Inte bara är de ekonomiska fördelarna enorma, utan dessutom fyller de en oersättlig roll som kulturbärare samtidigt som de i de allra flesta fall besitter en inneboende motivation att lyckas just i Chelsea som andra spelare saknar.

CfcUK Fanzine meddelade idag att en Mount-banderoll ska placeras ut igen inför nästa hemmamatch mot Southampton. Oavsett om Mount får se plakatet spelandes på Stamford Bridge eller sittandes bredvid kommer han uppskatta den backningen från matchgående fans ofantligt mycket mer än något nonsens på sociala medier.

UR ARKIVET: Mason Mount i form sätter dit en läcker volley

Olle Lange@_ollelange2023-02-07 21:48:00
Author

Fler artiklar om Chelsea