Resan: A Chelsea Christmas
Del 2 av en serie resereportage från mitt smått galna December. 5 matcher, 4 arenor, 3 resor, 2 länder, 1 klubb Chelsea FC
Jag lämnade er senast på Pitchers i Linköping, Chelsea hade precis slagit Man City och jag firade segern med blå vänner. Vi spolar fram 3 dagar och Onsdagen den 12/12 stod inför dörren, en flygbuss till Arlanda och ett Norwegianflyg till Budapest. Denna gång reste jag dock ej själv utan hade lurat med mig min gode vän Martin till den Ungerska huvudstaden. Martin som inte har något stort intresse för Premier league eller fotboll utanför allsvenskan valde helt enkelt att följa med då han kunde tänka sig att det skulle bli bra partaj. Man kan ju tro att han är synsk. Martin hade inte ens bemödat sig med att skaffa en biljett till matchen utan tänkte att det spelade mindre roll utöver sällskapet och festen. Som sagt, han är nog synsk.
Jag och Martin anlände till Arlanda tidigt på morgonen, checkade in via nån incheckningsmaskin och så var det bara tralla igenom säkerhetskontrollen. Smidigt.
Det var inga lätta sinnen som traskade runt där på Arlanda, kvällen innan hade spenderats på Charles Dickens på Folkungagatan. Det besöket motiverades med “Alltid Charles Dickens kvällen innan bortamatch”, en devis vi helt enkelt fick betala ett litet, men kännbart pris för.
Väl i Budapest köptes det biljetter till en buss som skulle ta oss till innerstan för en spottstyver. Under mina dagar i Budapest fick jag lära mig att Budapest är många saker men att dyrt är inte ett av dom. Bussresan var krängig, bussen var, låt oss säga, av Ungersk kvalité.
Jag beklagade mig högt till Martin över vad det var för jävla idiot som inte kan stapla sina resväskor korrekt då vi var tvungna att hindra dem från att flyga bort vid varje krängning. Efter 10 minuter kommer en skamsen kvinna, staplar om sina väskor och ber om ursäkt. På Svenska.
Av någon anledning hade min hjärna bestämt sig för att alla på en flygbuss i Budapest var Ungrare, så var inte fallet och 2 barn fick bevittna när jag ljudligt beklagade mig över deras “jävla mupp” till mor innan hon gav sig tillkänna.
Snyggt Vincent, bra start.
Väl i Budapest hade jag bokat ett AirBnB relativt centralt i staden. Min värd Gyorgi kunde tyvärr inte möta upp oss vid lägenheten utan meddelade att han lämnat nycklarna bakom kassan i en akvariebutik i närheten, spännande. Vi tog oss till porten och såg en trasig neonskylt med ordet “AQUARIUM” på, en liten trappa ner så var vi i denna Ungerska akvariumkällare. Belysningen i lokalen var begränsad till ljuset från akvarierna och en tydlig doft av pellets trängde in i näsborrarna. Akvariebutiken hade sett sina bästa dagar och om man ska vara ärlig hade nog gubben i kassan det också. Jag fick fram ett tveksamt: “Keys?”
Gubben svarade tvärt och surt: “What keys?”
Men på riktigt, vad är det du driver här? Akvariebutik/lägenhetsförmedling eller? Hur många utlänningar kommer in här varje dag och ber dig om nycklar?
Det var frågor jag spontant ville ställa men jag höll mig till ett än mer försiktigt: “AirBnb, Gyorgi?”
Gubben sträckte sig under disken och kom upp med en nyckel som han lade på disken utan att yttra ett ord. För att minimera risken för att hamna i en Ungersk källarmordsdokumentär tog jag snabbt nycklarna och evakuerade lokalen. Lägenheten var fräsch och allt kändes ändå tryggt om man bortsåg från den potentiella Ungerska källarakvariemördaren i källaren.
Mot kvällen sökte vi oss till en av Budapests kända “ruin bars” som etablerades efter kommunismens fall i övergivna fabriker/lagerlokaler, i detta fall Szimpla Kert. En av de mer speciella barerna man någonsin besökt. Fullsmattrat med stickers och klotter på väggarna, möbler bestående av allt från bildäck till TV-apparater och öl för 20 spänn. Det kändes som en bra början. Anthony anlände först av våra Brittiska vänner och Ryan trillade in senare mot tolvslaget. Stället hade långsamt fyllts på av Engelsmän och Chelseafansen hade insett att detta var ett av de behagligare vattenhålen i närområdet. Eller vi trodde det fram till att folk började sjunga. Vi besökte Szimpla kert flera gånger under vår vistelse och varje gång en sång startades stängdes musiken av och en rabiat kvinnlig bartender ställde sig på baren och gormade om att de minsann ska kasta ut varenda jävel som sjunger ramsor. En enorm bar med 3 våningar som hade öppet till 05 hade inga problem med att man klottrade eller satte upp klistermärken, men stämde man upp i ett “Carefree”, då jävlar.
Matchdag
På matchdagen valde vi därför nytt vattenhål, en mer modern Amerikansk sportbar fick bli valet, döpt efter American Pie-profilen Steve Stifler. Ölen gick på 15 och shotsen för 20 Svenska riksdaler, annalkande katastrof eller superdynamiskt, beror på vem du frågar.
Vi hade en oerhört trevlig eftermiddag på Stiflers och det uppstod någon slags märklig jargong hos alla olika grabbgäng som satt inne i lokalen. Jag minns inte vilken ramsa som startade det men helt plötsligt var det ett medley på gång med ramsor om gamla spelare. Allt från Bosingwa, Mikel, Hasselbaink och Geremi avhandlades. Självklart fick sig också Riise en fin släng av sleven när Stiflers dundrade ut sin kärlek till Salomon Kalou.
När det sen var dags att röra sig mot matchen ville ingen åka dit, en meningslös match i minusgrader kändes inte så lockande när ölen flödade tillsammans med ramsorna på Stiflers. Vi insåg dock att vi trots allt var i Ungern för matchen och tog oss iväg. Martin, som saknade biljett, drog hem och tog en tupplur.
En Uber till Groupama Arena strax utanför Budapest var både billigt och smidigt, väl på plats fick vi ta en promenad runt arenan för att komma till bortasektionen. Säkerhetskontrollen vid bortasektionen var bland det sjukare jag varit med om på fotbollsarenor som aktiv supporter. Vid första grinden var det passkontroll som korsrefererades till din matchbiljett. Sen vidare till nästa grind där stora svartklädda män som snarare såg ut som Ungersk insatsstyrka än publikvärdar med bandanas över ansiktet gjorde en minst sagt handfast säkerhetskontroll för att sedan bokstavligen knuffa mig vidare. Gå 10 meter, sen var det dags för nästa, precis likadana säkerhetskontroll av ny Ungersk SWAT-bjässe för att sedan återigen knuffas vidare. 50 meter senare, framme vid entrén blev det ytterligare en genomsökning, denna gång av en “vanlig” publikvärd för att sen vänligt hänvisas till entrén där jag fick scanna min biljett.
Snacka om att ta säkerheten på allvar, precis som när jag bussades till arenan i Thessaloniki kändes det som att det var jag och övriga bortasupportrar som behandlades som de eventuella hoten mot säkerheten. Lustigt.
Matchen gick som den gick, 2-2. En helt sjuk volley från en Vidi-spelare och en galen frispark från Giroud var det man tog med sig från kvällen, utöver sina stelfrusna tår. Efter matchen fanns det varken telefonbatteri eller utrymme för en Uber så vi ryckte en av många bilar utifrån och begav oss tillbaka mot Stiflers. När vi var framme vid baren stod taxametern på 7500 forinter, snäppet dyrare än vår Uber var men inte så farligt. Anthony betalar med en 10 000-lapp och väntar på växeln, chauffören blir då helt plötsligt aggressiv och hävdar att han bara fått en 2000-lapp och att han ska ha 5500 till. Det hela ledde till en hetsig diskussion där chauffören ökade i tonläge och där handgemäng kändes annalkande. När jag för 3:e gången förklarade att jag minsann sett att sedeln Anthony gav chauffören var grön, medan den han viftade och hävdade att vi givit var gul så gav han sig. Vi fick vår växel och en önskan om att dra åt helvete, han fick liknande hälsningar och smällda dörrar på sin taxi innan vi äntligen kunde öppna dörrarna till Stiflers igen.
Martin mötte oss tillbaka på Stiflers och vi spenderade några timmar där innan vi rullade till en av de största nattklubbarna i Budapest. Väl där insåg vi att hela klubben var fylld av Chelseafans såväl som Rangersfans som övernattat i Budapest för sin match i Wien. Det blev en intressant kväll som slutade på Mcdonalds kl 06.00 och det känns som tillräcklig information som behöver delas i denna text för att få en bild av hur kvällen utvecklades.
Dagen efter matchen hade den Brittiska brigaden rullat hem medan jag och Martin hängde kvar i staden. Det blev ytterligare nattklubbsbesök, några promenader och ett besök på Budapests termalbad över helgen och vi kunde lätt konstatera att termalbadet på Szechenyi var resans höjdpunkt för två bakfulla unga män som desperat sökte botgöring.
Budapestresan var kul och händelserik, ölen var billig och festen var bra. Däremot var jag väldigt besviken på bemötandet från den lokala befolkningen som i 90% av interaktionerna vid restaurangbesök, barer och affärer var genuint otrevliga. Maten var inte särskilt bra någonstans och jag blev liksom inte förälskad i Budapest som stad överlag. Det är första gången i mitt liv som jag besökt en plats och vid hemresan tänkt: “Hit kommer jag nog inte tillbaka”.
Det är fullt möjligt att jag missat delar av Budapest och haft otur med mina interaktioner med diverse personal och taxichaufförer men mitt intryck av Budapest kunde i princip sammanfattas som: “Prag, fast lite billigare och mycket sämre”.
På Torsdag nästa vecka åker jag till Kiev för returmötet mot Dynamo Kiev och hoppas på en fantastisk Euro away där jag även ska passa på att besöka Tjernobyl. Det känns som att det kommer bli en dynamisk resa oavsett vad som sker och jag hoppas kunna dela den med er i framtiden.
Min tredje och sista del på “A Chelsea christmas” lovar jag skall komma snarast och jag ber om ursäkt till alla mina fina läsare för uppehållet i skrivandet. Jag uppskattar alla era fina ord och lovar bättring gentemot er, det förtjänar ni. Ibland kommer livet emellan, men nu gasar vi in i våren!
Up the Chels!
