Krönika: Stoltheten är tillbaka
Jag har lidit, våndats och tvivlat. Men Antonio Conte väckte liv i min kärlek. Nu står vi här, som mästare.
Sommaren 2016 började jag som Chelseaskribent på SvenskaFans. Jag föddes in i Chelseafamiljen, min pappa fastnade för klubben på 70-talet och kärleken fördes över från far till son. Som 4-åring skuttade jag runt i Hyde Park iklädd en blå tröja med Desailly på ryggen och Autoglass på magen. Den där händelserika våren 2003, då vi kämpade om Champions League-plats såväl som mot kronofogden, besökte jag Stamford Bridge för första gången. Fulham stod för motståndet och tog också ledningen tidigt, innan Alain Goma sköt bolien i egen kasse och ordnade en viktig poäng åt oss. Veckor senare öppnade Jesper Grönkjaer dörren till den europeiska fotbollens finrum och i samma veva köptes klubben av Roman Abramovitj.
Chelseas framgångsera inleddes precis då mitt fotbollsintresse tog fart på riktigt. 2004 var jag 8 år, och på barns vis fullständigt otröstlig när Monaco skickade ut oss ur semifinalen. Men än större blev glädjen när vi säkrade Premier League-titeln borta mot Bolton valborgsmässoafton 2005. På kvällen gick jag i vanlig ordning till brasan nere vid hamnen och försökte förgäves förklara det makalösa i att Chelsea för första gången sedan 1955 vunnit engelska ligan för mina lågstadiekamrater. De var mer intresserade av att kasta pinnar i elden.
Hela min barndom var blå. Vi spelade in matcherna vi inte såg på VHS och någonstans på vinden ligger ett band med den sista hemmamatchen 2004/05 och skräpar, den mot Charlton då Lenny Pidgeley vaktade kassen och Claude Makélélé dunkade in returen från sin miserabla straff på övertid. 2006 vann vi ligan igen, liksom 2010. 2012 vann vi mirakelfinalen i Champions League och 2013 återvände min hjälte José Mourinho. Med ”The Happy One” vann vi återigen Premier League 2014/15 på överlägset manér.
Sedan blev allt nattsvart.
För knappt ett år sedan var fiaskot fullbordat. Vi hade genomlidit en fasansfull säsong som bara verkade bli värre och värre, men brandmannen Hiddink lotsade oss slutligen fram till tiondeplatsen, tryggt mellan Stoke och Everton. Stjärnorna som bara månader tidigare var herrar på täppan spelade plötsligt som ett gäng medelmåttor.
Under mitt 21-åriga supporterskap har jag aldrig varit så desillusionerad som under förra säsongen, likt många andra. Men det fanns ytterligare en dimension: i ärlighetens namn hade jag alltmer börjat ifrågasätta det rättmätiga i min kärlek till Chelsea, i takt med att ett slags socialt samvete växer kändes det mindre och mindre försvarbart att heja på en klubb som backas upp av en rysk oligark med tveksamt förflutet, en så kallad köpeklubb som nu dessutom spelade värdelös fotboll. Jag började snegla åt andra ligor, platser där fotboll inte bara var business utan hade kvar sin charm, sin glädje och autenticitet. En mer offsidesk världsbild, för att referera till magasinet, om man så vill.
Men när jag så började som Chelseaskribent på SvenskaFans hade entusiasmen börjat komma tillbaka, dels tack vare själva tanken på en fräsch nystart, men mest för att det var Antonio Conte som skulle rodda den. För mig har Conte alltid personifierat den äkta glädjen till sporten, i Contes värld har passionen aldrig kommit till korta mot businessen. Sedan visste jag att vi plockat in en taktiker av guds nåde.
Glädjen över Chelsea säsongen 2016/17 har funnits där från min sida från start till mål. Det Antonio Conte har gjort med vår klubb saknar motstycke. Spelarna som gick från att vara mästare till medelmåttor har blivit mästare igen. N’Golo Kanté har visat sig vara den perfekta arvtagaren till såväl Makélélé som Michael Essien, i en person. Den omåttligt charmige David Luiz återvände med tveksamt mottagande men blev försvarschefen Contes trebackslinje behövde. Låneturnerande Victor Moses som det aldrig verkade bli något vettigt av växte ut till en gigant på sin högerkant. Cesc Fàbregas har smekt fram assist på assist utan att vara ordinarie. Eden Hazard ser mer och mer ut som Cristiano Ronaldos tronföljare. Till råga på allt fick floppstämplade Michy Batshuayi avgöra hela spektaklet.
Antonio Conte har blåst liv i det här laget på ett sätt jag inte sett sedan glansdagarna i mitten av 00-talet. Men framförallt har han hela tiden betonat kärleken, passionen, engagemanget. När spelarna hyllar sin tränare är det inte bara med resultaten och de taktiska triumferna i åtanke.
Tack, Antonio Conte. Inte bara för den fantastiska säsongen, ligatiteln och framgångarna, men också för att du fått mig som Chelseasupporter att känna mig stolt igen. Chelsea idag är framgång, men också glädje, kärlek och passion. De viktigaste beståndsdelarna i en fotboll som alltmer liknar något annat.
Jag har lidit, jag har våndats, jag har tvivlat. Men nu står vi här som mästare. Antonio Contes mästare. Jag har aldrig varit så stolt över mitt lag sedan mina lågstadiekompisar kastade pinnar i Valborgselden.
