The(Chelsea)love of my life
He’s back home. Frankie fucking Lampard. Känner att jag redan nu måste förvarna för många svärord i denna text, förvarna för att den är skriven i affekt, och att vissa saker därför kanske kommer framstå som lite löjliga om några veckor. Men hur kan jag inte skriva den i affekt? Frankie fucking Lampard is back home.
För mig är han det största. Är, och kommer alltid vara. Enda sedan den där dagen för 15 år sedan, när mina 6-åriga ben trippade in i en sunkig tröjaffär på Teneriffa. Precis nere vid stranden, en sådan där turistaffär vars USP är att ha så många tröjor som finns, vartenda lag, varenda spelare, så att ALLA turister ska kunna bli nöjda. En sådan där affär som bara LUKTAR fake av hur icke-officiella alla tröjor är, men som ändå kränger dem för 700 spänn.
Jag hade redan då börjat utveckla ett starkt intresse för fotboll. Suttit uppe och kollat EM 2004 dem kvällar jag fick, försökt utnyttja varje minut av dem få matcher som sändes på tv 4 varje lördag, spelade med mina kompisar i trädgården eller vid klubbstugan så fort det fanns tillfälle.
Men jag hade ännu inte hittat min idol. När jag sprang runt där men mina små fötter i några halvkassa gympaskor och försökte överlista mina vänner på gräset visste jag fortfarande inte vem jag ville efterlikna. Jag visste inte hur jag ville skjuta, var jag skulle placera mina straffar, vilken målgest jag ville göra.
Efter den solstänkta dagen i en urturistig tröjbutik vid Teneriffas strand så visste jag det. Pappa sade att jag fick välja vilken tröja som helst, och jag pekade på den klarblåa med nummer 8 på ryggen. I stora vita bokstäver stod det LAMPARD.
Och efter det var jag, som man säger, fast. Chelsea och Lampard var det enda som spelade någon roll. Vi hade inte dem rätta kanalerna, men jag letade upp speltiderna i tidningen och lyssnade på kommentering på radion i den mån det gick. Bad om att få använda datorn, bönade till min mor om att få sitta vid den, bara en halvtimme, SNÄLLA! Trots att det var sommar och sol ute och det inte fanns någonting gynnsamt i att som unge sitta och stirra sig blind på en skärm.
Mina kompisar använde datorerna för att spela spel på spela.se. Jag använde vår för att kolla på klipp med Chelsea, och Lampard. Snygga mål han gjort, perfekta glidtacklingar, utsökta krossbollar. Kollade frisparken mot Fulham borta hösten 2004, hans fullkomligt galna brösttouch, vändning och halvvolleymål mot Bayern hemma i Champions League, hans två fullträffar mot Bolton som säkrade vår första ligatitel på 50 år.
Och detta fortsatte självklart. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Mitt liv som Chelseafan hade börjat. Med åren har den klubben gett mig mer lycka än vad många andra saker i livet nog kan. Och Frank Lampard har varit en viktig kugge i så många av dem. Han har varit en fanbärare, en ledare, en länk mellan klubben och fansen under den tid där fotbollen mer och mer glidit mot att bli en mer känslokall kommersialiserad kultur.
Inte bara har han hela tiden varit delaktig, utan han var även den som introducerade mig för Chelsea, som ju idag är kanske min största passion i livet.
Av alla minnen med Lamps så har jag ett som är finare, större, som står ut mer än alla andra. CL-finalen 2012. Det viktigaste ögonblicket i vår historia. Drogba stegar upp för att ta den avgörande straffen. Som vi alla minns så oerhört väl så sätter han dit den i Neuers högra hörn. Extas. Nästan samtliga spelare som har väntat nervöst vid mittcirkeln springer framåt för att krama om Drogba, eller Cech som stått för viktiga räddningar.
Inte Frank. Han vänder sig direkt om, och med armarna upp i skyn rushar han bort mot fansen. I den video som man sett så många gånger springer lyckliga, överkroppsnakna, och troligtvis rejält fulla Chelseasupportrar ut på planen. Han omfamnar den första som att det vore det mest naturliga i världen. Nästa, som ser ut att vara i ett sådant rus att han inte ens vet var han springer, tar han sig specifikt bort till för att krama om.
Så gör en spelare som bryr sig om klubben. En spelare som blöder blått. Så gör min tränare.
Vi står nu inför en utmanande tid. Vi har en trupp som ser sämre ut än på många år, ett transfer ban som löper över två fönster, och stora ungdomshopp som dragit på sig oroväckande skador. I ljuset av detta så hörs många fans uttrycka sin oro. ”Tänk om det går jättedåligt!” ”Han är inte redo än!” ”Hans legacy kommer förstöras om det går dåligt.” Och till dem vill jag vara tydlig med detta: He’s Frankie fucking Lampard. Han har varit en bidragande faktor till några av dem största ögonblick i våra supporterliv, och för vissa, deras liv överlag. Han kan göra vad fan han vill, hur länge han vill.
Jag skulle gladeligen bli nedflyttad till League 2 sjungandes ”Oh Frankie Lampard scored two hundred against the Pikeys!” Så stor är han för mig. The(Chelsea) love of my life.
