Vad Chelsea kan lära sig från katastrof-transferfönstret sommaren 2017
Tiemoue Bakayoko har nyligen släppts av Chelsea. Det innebär att alla spelare som värvades sommaren 2017 nu lämnat klubben.
Det var aningen överraskande förra veckan att Tiemoue Bakayokos försenade avgång från Chelsea ledde till så många som tre stycken i en text på klubbens officiella hemsida.
Chelseas erkännande slutade med ett standard ‘’tack för bidraget’’ för den ena säsongen av hans första femårskontrakt som Bakayoko faktiskt spelade på Stamford Bridge, men all tacksamhet som Todd Boerhly och Clearlake Capital känner kommer att ha mer att göra med fransmannens vilja att säga upp sitt nuvarande avtal ett år i förtid och söka sig vidare.
Att Bakayoko lämnar innebär även att Chelsea sex år senare blivit av med alla spelare som värvades under katastrof-transferfönstret sommaren 2017. Förutom Bakayoko värvades också Alvaro Morata, Danny Drinkwater, Antonio Rudiger och David Zappacosta in för att ‘’förstärka’’ Contes nyblivna PL-mästare.
De fem spelarna skrev alla på fyra- eller femårsavtal för transfersummor som nådde upp till närmare 190 miljoner pund. Tillsammans stod de för 126 PL-framträdanden i Chelsea-tröjan efter säsongen 2017/18. Av alla framträdanden stod Rudiger för 106.
Sommaren 2017 skiljer sig åt som en rysande varnande berättelse om hur man inte ställer upp en trupp med beprövade vinnare för en mer ihållande dominans.
Men vad är de bästa lärdomarna för Boehly och Clearlake, samt någon annan ambitiös ägare i PL att ta med sig? The Athletic beskriver dem nedan.
Spendera ALDRIG stort på truppspelare
Detta var den verkliga urpsungssynden för Chelseas värsta affärer sommaren 2017, speciellt under fönstrets sista dagar när uppmärksamheten vändes mot Drinkwater och Zappacosta.
Varkendera befann sig högst upp på Contes önskelista. Drinkwater kom in i bilden först efter att klubben misslyckades med att värva Arturo Vidal från Bayern Munchen. Zappacosta var en sen värvning efter att Alex Oxlade-Chamberlain beslutit sig för att hellre spela som mittfältare i Liverpool än att bli nästa Victor Moses som höger wingback i Chelsea.
Inte heller, trots vad efterföljande händelser kan antyda, var ingen av dem helt enkelt dåliga spelare. Drinkwater var 27 och hade vunnit PL-titeln med Leicester ett år tidigare och hade god kemi med N’golo Kanté på mittfältet. Zappacosta var 25 och hade spelat för det italienska landslaget under Contes ledning ett år tidigare och hade gjort väl ifrån sig i Torino.
Båda var dock dåliga värvningar, även utan efterklokhet. Välskötta elitklubbar lägger inga betydande resurser när det gäller övergångsavgifter och löneåtaganden, till spelare som inte har några realistiska utsikter att någonsin bli ordinarie startspelare.
Det är inte svårt att fylla i en trupp med billigare förvärv, värvningar av kontraktslösa spelare (som WIlly Caballero, som också anlände sommaren 2017) och akademispelare, vilket lämnar huvuddelen av transferbudgeten fri för att jaga verkligt toppspelare som kan höja startelvan.
Ett exempel: Några veckor innan Chelsea spenderade 35 miljoner pund på Drinkwater lånades en 21-årig akademispelare ut till Crystal Palace, Ruben Loftus-Cheek. Conte verkade konstigt nog bara lita på honom som anfallare men han fortsatte att spela så bra på Selhurst Park att han belönades med en plats i Gareth Southgates trupp till VM 2018.
Trots vad som så småningom hände med dem i Chelsea var riskerna inte det främsta skälet att avråda från att värva Drinkwater och Zappacosta. Det större problemet var den totala bristen på uppåtpotential. Boehly och Clearlake gjorde ett mycket liknande misstag förra sommaren med Marc Cucurella, och gick med på att betala 60 miljoner pund för en bra men inte tillräckligt bra spelare för vänsterbackspositionen.
Cucurella hade en svår första säsong i Chelsea. Det kan dock diskuteras att Lewis Hall, en akademimittfältare som fortfarande håller på att lära sig spela som vänsterback eller vänster wingback, redan gått förbi honom i rangordningen bakom Ben Chilwell.
Kontinuitet i coachningen är viktig
Konsten att rekrytera är mycket mer komplicerad än att bara värva bra fotbollsspelare. När det kommer till målen för europeiska elitklubbar är de alla bra. Huruvida dessa spelare fortsätter att lyckas eller misslyckas är produkten av en mycket större ekvation. Talang är en av många variabler, av vilka ett betydande antal ligger utanför spelarens kontroll.
En stor är coaching. Vilken fotbollspelare som helst kan se mycket sämre ut än de faktiskt är i ett system och en roll som inte passar dem. En spelares karrirä kan förändras radikalt genom att ersätta en tränare som tror på och maximerar dem med en tränare som inte gör det.
Den sista spiken i kistan för Chelseas transferverksamhet sommaren 2017 var när Conte fick sparken och Maurizio Sarri anställdes ett år senare. Inom några veckor efter Sarris ankomst lånades Bakayoko, som precis hade överträffats av Jorginho som klubbens rekordvärvning på mittfältet, ut till AC Milan, medan Drinkwater inte representerade Chelsea i PL igen.
Bakayoko var med om många svåra stunder under sin första säsong i Chelsea. Den mest minnesvärda var 30 katastrof fyllda minuter som slutade med ett rött kort borta mot Watford. Han hade också stått för några bättre prestationer bredvid Kante på mittfältet, inklusive en 2-1 bortaseger mot Atletico Madrid i CL-gruppspelet hösten 2017 och i FA Cup-finalsegern över Manchester United våren 2018.
Problemet var att Bakayoko och Drinkwater värvades in specifikt för att spela i Contes 3-4-3 system och Sarri var snabb med att bestämma sig för att de inte hade någon plats i det nya 4-3-3-mittfältet med Jorginho som ankare. Zappacosta var också mer en naturlig wingback än ytterback och fick inte mycket speltid säsongen 2018/19 förutom i Europa League.
Ingen kan skylla på att Conte och Sarri ville ha spelare som var anpassade till deras taktiska instruktioner och spelstilar, men den största skadan av den där särskilt skakande övergången underströk hur svårt det kan vara att ersätta en tränare med en radikalt annorlunda en. Det bästa exemplet är Moses, som gick från kontinuerlig utlåning till nyckelspelare i ett PL-vinnande lag och sedan återigen en lånespelare under en period på tre år.
Chelsea stötte på denna typ av situation upprepade gånger under Roman Abramovich-eran och är redo att ta itu med det igen 2023. Mauricio Pochettino föredrar inte ett traditionellt backsystem som föregångarna Thomas Tuchel och Graham Potter gjorde, en verklighet som kommer att få konsekvenser för alla försvarare i den nuvarande truppen.
Kontrakt kan vara skulder snarare än tillgångar
Bakayoko och Chelsea kunde ha vänt den här sidan för två år sedan om det inte vore för klubbdirektören Marina Granovskaias insisterande på att skydda det teoretiska konceptet om spelarens värde till varje pris. Fransmannen, som, gick in i det sista året av sitt första kontrakt på Stamford Bridge, övertalades att skriva på en lukrativ förlängning på tre år innan han gick med på ett lån hos AC Milan.
Samma logik som förlängde Chelsea-karriärerna för Michy Batshuayi och Kenedy bortom allt förnuft rådde här. Bakayoko kunde återuppbygga sitt överföringsvärde på lån och spela tillräckligt mycket i Milan för att tvinga dem eller en annan klubb att erbjuda riktiga pengar för att värva honom permanent.
Det fungerade inte för det gör det nästan aldrig. Chelsea under Abramovich var långsamma med att reagera på det skiftande ekonomiska landskapet i europeisk fotboll när Premier League lämnade resten av kontinentgen i sin ekonomiska kölvatten under loppet av 2010-talet, utom att eliminera den utomeuropeiska marknaden för att köpa misstagen från Englands toppklubbar.
När en spelare väl har ‘’Chelsea-pengar’’ blir det extremt svårt att sälja dem, förutom de som producerar i linje med sin lön, men det är inte de spelarna man vill behålla. Att låna ut är enklare, men representerar bara en kortsiktig lösning som kan skapa ett eget problem på längre sikt, när en spelare väl betraktas som serielåntagare på marknaden är sannolikheten att vilken klubb som helst väljer att ge upp riktiga pengar.
Bakayoko tillbringade tre säsonger i rad på lån när Granovskaia erbjöd förlängningen sommaren 2021, inklusive ett år med Milan. Varningstecken borde ha uppmärksammats när de italienska giganterna, efter att ha kvalificerat sig till Champions League, förblev ovilliga att erbjuda en meningsfull övergångssumma för en 25 åring ett år från att bli free agent.
Romelu Lukaku, ett mycket nyare tillskott till Chelseas utlåningskontingent, är för närvarande på liknande väg med Champions League-finalisterna Inter som inte anser att en permanent övergång är möjligt under det här fönstret. Historien tyder på att den här kalkylen sannolikt inte kommer att se bättre ut för Boehly och Clearlake efter ytterligare ett år på lån i Serie A.
Boehly och Clearlage försöker ta sig bort från Abramovich-erans defintion av ‘’Chelsea-pengar’’ med nya värvningar på lägre lönepaket med kraftigare incitament, men den pushen undergrävs av de lukrativa affärerna som sanktioneras för Raheem Sterling, Kalidou Koulibaly och Pierre-Emerick Aubameyang förra sommaren.
Chelsea skulle vara snabba med att köra Koulibaly och Aubameyang till närmaste flygplats om en överenskommelse skulle äga rum det här fönstret, men oundvikligen är förhållandena inte lätta.
Möjligtvis kan den fri spenderande Saudi Pro-ligan kommer till räddning. Om inte kommer Boehly och Clearlake att lära sig den hårda vägen, precis som Abramovich och Granovskaia gjorde efter sommaren 2017. Det är mycket lättare att spendera mycket pengar än att få tilbaka.
Källa: The Athletic
