Var var du när?.... - Del 2
När jag skrev texten förra veckan insåg jag hur många ögonblick det finns att välja från. Det här får bli en artikelserie. Här kommer tre nya ”Var var du när?”-ögonblick….
Oscars mål mot Juventus 2012:
Det här målet skiljer sig från de andra för mig; med de andra målen minns jag exakt var jag var när jag såg eller hörde om det – det enda jag har tydligt här är att jag INTE såg det och att det störde mig något enormt. Jag minns att det kändes som att jag hade missat någonting, som att det målet var det enda folk pratade om i några dagar. Oscar spåddes bli en superstjärna, och på många sätt var det dött lopp mellan honom och Hazard kring vem som skulle bli störst. Det var på många sätt rimligt, vi köpte dem samma sommar och båda är födda 91 – men vi vet alla hur det blev.
Demba Ba:s vinstmål mot PSG 2014
Det här målet var, då, när jag var femton år, ett av dem jag firat mest i mitt liv. Jag tror att det hade mycket med att jag helt enkelt var i en ålder där jag var otroligt receptiv för starka sportupplevelser, men också för att en av mina bästa vänner var uttalad ”Zlatanista”, och vi gnabbades otroligt mycket om Zlatan och PSG. Den här matchen blev på många sätt så oerhört viktig att vinna, och när Demba BA vräkte sig fram och petade in bollen i den 87 minuten, och med det säkerställde att vi skulle spela Champions League-semifinal, så tappade jag det. Jag hoppade upp ur soffan, väckte alla i familjen, ringde min vän och skrek ut min glädje. Det var ett fantastiskt ögonblick.
Lampards kvittering mot oss 2015
Jag minns att jag roligt nog kollade denna match med samma vän, och i och med att Zlatan ju aldrig flyttade till City var det ingen hetsk stämning mellan oss denna gång. Vi befann oss i den där perioden på året som var så ambivalent under skolåren; det var mitten av augusti och man hade ångest över att sommarlovet var slut, samtidigt som man var otroligt glad över att Premier League-säsongen var igång igen. Jag minns de dagarna som märkliga.
Säsongen som sådan skulle inte bli någon att minnas, men det här ögonblicket, när Lampard på så TYPISKT Lampardmanér (Vissa av spelarna i laget hade ju spelat med Lampard i tio år; hur kunde de inte se det komma?) smög sig in i straffområdet, mötte ett David Silva-inlägg i mål, firade, och det kändes som att hela hans väsen ville bort där ifrån, och min kompis höll för munnen och började långsamt skratta och jag satt där förstenad och visste inte vad skulle göra av mig själv, kommer jag aldrig glömma.
Var var du när dessa saker inträffade?
